Svenska banor

Det var en sen lördag, i den ljumma novemberkvällens Göteborg promenerade människor i mängd, vissa med vacklande steg utan mål, andra med Linnéplats och Järntorg som mötesplatser att umgås på. 

Efter att ha vandrat genom denna stad där jag så ofta är gäst, klev jag på en spårvagn.  Där var överförfriskade skratt, förväntansfullt fnitter, trötta ögon, nysminkade ögon – spårvagnsresenärer på väg hem eller på väg ut.

Så stod där också en man med ett dragspel och frågade en dam "Tycker du om tango?"  Det gjorde hon och han spelade upp en sådan, en melodi som kunde vara vilken som helst.

 

Jag hade varit på restaurang och med en massa bekanta och obekanta firat min systers födelsedag.  Somliga bodde nästgårds, några hade rest från storstadens omland, ytterligare andra kom långt bortifrån och hade tagit in på hotell över natten.  Det slog mig att där fanns besökare som hade satt sig med hustrun i den privata bilen och rest från det dalsländska stationssamhället till järnvägsknuten Göteborg, eller likaledes bilat parallellt med västra stambanan i hela dess längd.

När maten var uppäten, det på buss 100 från Borås skrivna talet framfört, samtalsämnena nått slutet och restaurangen stängningsdags, vandrade jag ut i lördagnatten. 

 

Vi satt där på linje 9 mot Drottningtorget, vi som aldrig hade sett varandra och aldrig skulle mötas igen, hörde dragspelet, nynnade med i melodin som hade kunnat vara vilken som helst.  Vi log mot varandra och möttes i vår upplevelse av att det var ganska trevligt att leva en lördagkväll i Göteborg. 

Ett sådant möte gör man inte skyddad bakom glas och plåt i en dyr bil.  Ett sådant möte gör man på en spårvagn – eller på ett tåg.