De som känner mig vet att jag är uppvuxen i Segerstads socken i nuvarande Falköpings kommun. Det är en ovanlig socken så tillvida att den under ett par decennier (1930-tal till tidigt 60-tal) hade hållplatser vid två skilda järnvägar. Den ena hållplatsen kallades Torstensgården och låg vid Västra stambanan; den andra hette först Segerstad och sedan Segerby och låg vid Lidköping-Skara-Stenstorps järnväg, LSSJ.
Jag har tidigare (i juni 2013) berättat lite kort om LSSJ och lovade då att visa betydligt fler bilder därifrån. Det ska jag inte göra nu, utan nöja mig med en liten detalj.
Detta är en uråldrig kulturbygd, med minnen från en tid då Uppsala och Stockholm låg under vatten (vilket jag aldrig tröttnar på att påpeka). Det är därför ganska logiskt att socknen dels har en livaktig hembygdsförening, dels får regelbunden uppmärksamhet av läns- och regionförvaltningen. I flera omgångar har omfattande skyltserier märkt ut de lokala sevärdheterna, och den senaste är den som år 2000 placerade ut riktigt tilltalande information längs Faledreven, den fädrev som sedan sekler varit allmänning och därför lockat bebyggelse i massor.
Vid prästgården i kyrkbyn i Segerstad, alldeles intill en vit stenbyggnad, sitter därför denna skylt uppsatt.
Anledningen till att jag just i dag skriver detta inlägg, är en diskussion på Postvagnen, om användningen av främmande språk på informationsskyltar i Sverige. Som bilden ovan visar, har man här valt att skriva en sammanfattning på engelska och tyska, vilket jag tycker är utomordentligt lämpligt. Den svenska informationen (som säkert nio besökare av tio klarar sig bra med), får gott om plats samtidigt som informationens huvuddrag går att utläsa för den som hjälpligt förstår engelska eller tyska.
Eftersom det kan vara svårt att läsa texten på fotot ovan, har jag här klippt ut den svenska texten med tillhörande bild:
Sedan mitt järnvägsintresse började spira för några år sedan, har jag funderat på exakt vid vilken punkt som LSSJ korsade den uråldriga Faledreven. Jag började med att stega upp de "knappt 150 meter" som skylten nämner. Det gav väl ett måttligt gott resultat, varför jag fick nöja mig med en uppskattning.
Ungefär här korsades grusvägen av LSSJ. Jag tror förresten inte att det är en tillfällighet att elledningen dragits utmed samma stråk som en gång järnvägen. Det var förstås ett sätt att inte behöva tränga sig in på mer åkermark än nödvändigt.
Föregående bild är tagen från väster mot öster. Här kommer en från andra hållet, tagen mot (nord)väst.
Nåväl, mitt sökande efter den exakta positionen för järnvägsövergången, gick bättre när jag letade upp satellitbilder på någon av webbens alla karttjänster.
Det är ju nämligen så, att om man vill hitta en gammal järnväg, går det förhållandevis lätt att göra det på en flyg- eller satellitbild. Det spelar faktiskt ingen roll om järnvägen är nedlagd sedan decennier, uppriven och återtagen till åkermark. En försvunnen banvall som verkar omöjlig att identifiera från marken syns nämligen uppifrån som en svag, suddig linje, där både matjord och sådd har en annan nyans.
Se till exempel på denna satellitbild, från hitta.se:
(Genom att klicka på länken, kommer läsaren direkt till rätt plats och kan följa banan kilometervis.)
Ännu mer lyckligt var det att finna den helt fantastiska karta (länk finns även i bloggens separata länksamling någonstans till höger) där Olof Lagerkvist lagt in ett stort antal nedlagda svenska järnvägar på en offentlig webbtjänst. Där går det lätt att zooma in och hitta precis var järnvägen gått. Bilden ser ut så här:
Det händer att jag funderar på vad jag skulle vilja göra om jag en dag av någon anledning skulle flytta tillbaka till Segerstad på hel- eller deltid. (Det är väl inte så troligt att det sker, men det är ju alltid kul att spekulera.)
Jo, i så fall vore det faktiskt riktigt spännande att lägga tillbaka några meter järnvägsräls just här, för att ännu tydligare visa att det faktiskt fanns en järnväg här. Det skulle varken störa trafiken eller jordbruket, utan bara vara en charmig liten detalj för vandrare och cyklister att notera. Och visst är det roligt med saker som inte hindrar utan bara är till glädje?
Kommentera