Svenska banor

Påskafton ska man förstås tillbringa med familjen och ägna åt att äta ägg i massor, elda brasa och skjuta fyrverkerier.  Men bara för att det är vad som förväntas, gjorde jag helt tvärtom och åkte tåg i stället – för att se på tennis i Lidköping.

Här kommer X14 nr 3241 som tåg nr 3832, in till Borås C.

Som jag berättade igår, hade jag sedan trevligt sällskap till Vara så från den delen av resan finns inga bilder.  Det finns väl inte heller mycket att berätta, annat möjligen än att vi tyckte att Herrljunga var en trevlig station eftersom det var så mycket trafik och människor där.  Vissa stationer verkar ju så öde, men i Herrljunga är det som sagt alltid mycket liv.

Å andra sidan är det förstås så att persontåg kommer till Herrljunga från fyra håll ungefär samtidigt; under timmarna däremellan är stationen inte lika vältrafikerad men då är jag inte där och kan reflektera över det.  (Se det som dagens filosofiska insikt.)

I Vara lämnade alltså tåget mig, på en station som redan klockan 11 på förmiddagen var så härligt varm att jag den närmaste timmen i möjligaste mån uppsökte skugga.

Stationshuset är omtalat för sin knallblå färg, och det har jag nämnt förut.  Det var till och med så, att när jag promenerade in på en loppmarknad och frågade efter saker med koppling till järnvägar, sade innehavaren att han visserligen inte trodde sig ha något sådant att sälja, men:
– Vi har Sveriges fulaste station.

(Bilden nedan är tagen 1 augusti 2013.)

För egen del har jag inte speciellt mycket emot stationshuset, och dess insida kan ingen klaga på.  Tvärtom har man en härlig kombination av väntsal och kafé som gör stationen till en plats inte bara för resenärer utan lika mycket för köpingens invånare.

På perrongen talade en dam i telefon och prisade det trevliga Vara.  Hon hade tagit bussen någonstans ifrån och haft ett byte på två timmar eller så, innan hon skulle ta tåget till Hällekis.  Men det hade varit såå trevligt, för solen sken och hon hade både köpt blommor till en släkting och varit på systemet och handlat till Erik, och dessutom fanns i stationen ett kafé som sålde så god, hemlagad glass, att "om ni åker förbi Vara så måste ni absolut stanna till och smaka".

Nåväl, jag upptäckte av en tillfällighet att det var betongslipers på spår 2, men träslipers på spår 1 och 3.  Helt logiskt, om man betänker att det är på spår 2 som tågen normalt går och de andra spåren bara används vid tågmöte.

Sådär en 12 minuter försenat dök mitt nästa tåg, nr 3792, upp i söder.


(Förseningen uppgavs bero på banunderhåll, vilket är underligt eftersom det utgick från Herrljunga och mellan Herrljunga och Vara var det inget banunderhåll så vitt jag förstod.  Kanske berodde det på att anslutande tåg i Herrljunga var försenade på grund av banunderhåll på andra banor.  Hur som helst är det ovanligt att Västtrafiks tåg är försenade; de brukar hålla tidtabellen exemplariskt.)

När tåget kom in på stationen blev jag förvånad.  Det var nämligen två multipelkopplade tågsätt: en Y31 främst och en Y32 därefter.  (Y31: en typ av dieselmotorvagn med två vagnar. Y32: likadan men med tre vagnar.)

– Det var väldigt, sade jag till tågvärden, vad det var mycket vagnar idag.
– Jaså, sade hon, det är ju bara två.
Skulle jag kommentera att det visserligen bara var två tågsätt men faktiskt hela fem vagnar?  Nej, hon såg så stressad ut så jag hoppade över den kommentaren.
– Är det för att något av dem är på transport...? frågade jag i stället.
– Nej, vi har alltid två på lördagar, förklarade hon och tillade att det ofta är så många resenärer att det behövs.
– Så roligt sade jag (som hade trott att det fanns risk att Kinnekullebanan skulle dö sotdöden).

Det lilla faktum att det faktiskt var första gången jag åkte Y32, räckte inte för att göra det till en jätteomskakande upplevelse, men jag måste ju nämna det. :)

Nåväl, snabbt vidare till Håkantorp, där Kinnekullebanan mot Gårdsjö viker av från Älvsborgsbanan mot Uddevalla.  Genom fönstret såg jag vårharvade åkrar i mängd.

Hållplatserna Håkantorp, Stora Levene, Järpås och Lovene åktes rätt igenom.  Lite tråkigt var det kanske och jag lärde mig att om man är intresserad av hållplatser och mötesspår, bör man sitta på östra sidan av tåget.

I avdelningen roliga tidtabeller platsar denna, tack vare sin rubrik:

Denna dag skulle jag sammanlagt sitta på tre tåg i nästan tre timmar, men bortsett från i självklara Herrljunga fick jag inte uppleva ett enda tågmöte, inte ens med ett litet godståg.  Påskafton, jodå.

Här i Lidköping möttes tågen 3392 och 3393, men då hade jag hunnit kliva av.

Stationshus i Lidköping.

Tåg 3393 lämnar Lidköping via bron över Lidan.

I hamnstaden Lidköping är vattnet ofta i fokus.  Inte minst är det fallet när man står mitt på järnvägsbron och riktar kameran norrut mot Vänern.


Bron från andra hållet.  En himla fin bro, måste jag säga.


Sedan lämnade jag järnvägen några timmar, för att ta mig till en viss idrottshall.  Jag undersökte en karta utanför stationen men blev inte helt klok på den, varför jag bad ett ungt par om hjälp.
– Ursäkta, "Sparbanken Lidköping Arena", ligger den i närheten av isstadion och de andra idrottsanläggningarna?
– Ja, hurså?
Det var ett ganska snorkigt svar, tyckte jag.

Nåväl, det visade sig vara den nya bandyhallen, där själva syftet med resan väntade: Fed Cup-matchen mellan Sverige och Thailand.

Innan själva spelet började, hade man en kort inledningsceremoni, med presentationer av bollkallar, linjedomare, spelare, kaptener, huvuddomare och referee.  Dessutom spelades nationalsånger från en grammofonskiva.  Först Thailands nationalsång, ackompanjerad av deras hejaklack.  Sedan Du gamla du fria, ackompanjerad av... tja, mig?


Sjunga solo inför några hundra stillsamma tennisåskådare är ganska komiskt, särskilt när man inte är förberedd på det. ;-)

Hur som helst gick matcherna utmärkt för svensk del; Johanna Larsson och Sofia Arvidsson är stjärnor och skulle nästan (men bara nästan, det får erkännas) kunna slå de bästa svenska herrarna.  Jag kan verkligen inte fatta att det kommer så få och tittar när de är i Sverige och spelar!

Nåväl, åter till järnvägen ett par timmar senare.  Jag tog en titt på ett synnerligen före detta lokstall...

(I bakgrunden på bilden ovan ses även en nedlagd lastbrygga.)

Dessutom hann jag med att kliva upp på en gångbro och beundra en Y31 och tre Y1-or (där de två främsta har nr 1272 och 1270, om det kan intressera någon).

Sedan var det så underligt att det inte gick några tåg söderut från Lidköping efter klockan halv fyra denna påskafton.  För att ta mig hemåt, fick jag därför kliva på en trång buss, där chauffören terroriserade mina öron med reklamradio.  (Har jag nämnt någon gång att jag föredrar tåg framför bussar?)

När jag klev av i Grästorp blev humöret bättre – ännu roligare var det när det kom ett bonuståg att titta på (X12 3197 som tåg nr 13844).

Stationshuset var stängt.  På dörren satt ett anslag som sade att det berodde på vandalisering, vilket inte förvånade mig...

Under den halvtimme som jag befann mig på Grästorps station hann jag nämligen se unga tjejer som kastade tomburkar där de satt och stod, äldre tjejer som på raglande ben genade över spåret med klirrande påsar, en yngre herre som hoppade på kryckor över spåret, en äldre herre som använde cykelstället som toalett...  Ja, ni förstår, trots ett underbart vårväder blev mitt intryck av Grästorp en påskafton inte sådär jättebra.
Den här spårspringaren är däremot förlåten.


Till sist kom äntligen X14 nr 3240 som tåg nr 3841 och tog mig därifrån.


Och äntligen (?) fick jag tillfälle att läsa mina tidningar.  Hittills hade jag antingen haft sällskap eller också varit upptagen med att beundra utsikten och så, varför jag inte hunnit läsa något.  (Jag beskrev detta närmare i gårdagens inlägg.)

En kombination av sömnighet, trötta ben, vätskebrist, hunger och huvudvärk, tog så dags ner humöret.  Då var det ganska härligt att framåt halv åtta-tiden passera Fristad och åka på 50-sträckan längs Öresjö, sticka ut huvudet genom fönstret och piggna till i själ och kropp.


Det blev till och med så bra att jag cyklade hem från stationen med en sång på läpparna.  Tre kokta ägg och en påsknattsmässa gjorde inte kvällen sämre, kan jag lova.

 

(Fler inlägg från denna påskaftonsutflykt kommer; åtminstone blir det korta reflektioner kring Vara, Lidköping och Grästorp.)