Först kommer här en karta över området, samma karta som i gårdagens inlägg. Den andra etappen sträckte sig från Torne till Kurrebo strax norr om Urshult.
Efter att första dagen av resan hade blivit lite väl stressig, beställde vi tidig frukost onsdagen den 13 juni. Det visade sig emellertid vara lite onödigt, för vi hade gott om tid för alla aktiviteter.
Av resans fyra dagar, blir detta den dag som jag kommer att visa flest bilder från. Det beror alltså inte på att den var den mest händelserika (för det var den inte), eller på att den var den trevligaste (vilket den nog var). Men, den hade mest järnvägsanknytning och det måste ju få synas i just denna blogg.
I Torne samhälle finns inte längre järnväg, men cykelledens skyltar visar vart järnvägar gick: till Karlshamn och Ljungby (via Vislanda). Den blå lilla skylten säger "Åsnen runt" och sådana fick vi leta efter i varje vägskäl. Det var också ett äventyr kan jag säga, så det var bra att ha både färdbeskrivning och karta att komplettera med.
Ut på den charmiga banvallen igen... Stundom var det bara frånvaron av backar och tvära kurvor som skilde den från vilken grusväg som helst.
Gamla grindstolpar som denna fanns det gott om på denna del av vägen. Var och en av dem visade dels att staket en gång hindrat kreatur från att ge sig upp på järnvägen, dels att man på många platser behövt passera banan.
Broarnas kvalitet visar att vägen inte är byggd för lätta cyklar.
Raka spåret gäller ännu.
Fler grindstolpar... Här fanns även rester av själva grinden. (Jo, resesällskapet fick stundom försprång då en blivande järnvägsbloggare ville stanna och fotografera...)
Ja men, så här ska det ju se ut!!
Snart var vi framme i Hulevik och där såg jag redan på håll en helt oväntad syn. Först omsvärmad av en stor grupp ungdomar stod nämligen en livs levande semafor och väntade. Den är ställd till stopp – här får inga tåg längre köra.
Några meter spår fanns i alla fall kvar (eller om de är ditlagda i efterhand). Skylten visar att det härifrån är 56 km till Karlshamn. Inte så mycket faktiskt...
Utsikten är fin och den lilla blomsterodlingen till vänster kanske kan ses som en symbol för de fina planteringar som en gång kännetecknade Sveriges järnvägsstationer.
Närbild av semaforvevarna.
Detta är hittills enda gången som mina skor stått på kapspår. Spårvidd 1067 mm, tre och en halv engelsk fot.
Skyltar som denna finns på alla viktigare platser längs denna cykelled. De är läsvärda också för andra än järnvägsintresserade.
Stationshuset är nu privatbostad. Jämför gärna med föregående bild; huset är utvändigt inte särskilt ombyggt.
Sträckan mellan Hulevik och Ålshult är kanske den vackraste på Åsnen runt-leden. (Ännu naturskönare är det närmare Karlshamn, hörde jag av en cyklist jag träffade i Åseda 2013, men dit kom vi inte på denna resa.) Järnvägen gick här alltså alldeles vid stranden.
I Ulvö ansluter en mindre landsväg. Men längre än så kommer man inte per bil... En härlig skylt som doftar äventyr!
Mera Ulvö. Mitt i bilden skymtar godsmagasinet.
Samma byggnad från andra hållet.
Alldeles därefter finns stationshuset i fint skick och bakom detta anas gaveln av ett likaledes bevarat uthus.
På denna närbild kan man se stationens gamla stavning "Ulfö".
Ibland kan en redan trevlig miljö bli ännu bättre av en liten detalj. En sådan detalj är ett föremål med banans signatur KVBJ (Karlshamn-Vislanda-Bolmens Järnväg).
På webbplatsen Banvakt.se finns många bilder och historier bevarade – lika föredömligt som delar av stationerna längs KVBJ. På adressen banvakt.se/karlshamn-norraryd-vislanda/ulvo/ finns information om just Ulvö station och därifrån är bilden nedan infogad, ett vykort från järnvägstiden.
Banvallen fortsätter längs ett smalt näs över Åsnen. Jag säger då det, även om det går bra att cykla här, hade jag föredragit en järnväg med kapspår. Vilken pärla för en rälsbuss!
Här följer några bilder från den svängbro som alltjämt finns på plats. Järnvägen fick ju inte stänga av sjötrafiken här där Horgefjorden (till höger) hänger samman med resten av Åsnen.
Först bron från ovan.
Sedan från sidan...
...och slutligen informationsskylten.
Betänk att det var halvmulet och lite kyligt den här dagen. En sann sommardag med 25 grader och strålande sol måste detta vara... ja, ännu bättre.
Ut över Toftåsa myr går banan vidare. En helt annan omgivning, men ändå lika fint.
Eftersom det är rätt platta marker ser man inga tunnlar, skärningar eller höga vallar. En antydan till skärning får väl detta sägas vara.
Och plötsligt tar banan slut i Toftåsa. Eller åtminstone räcker inte cykelvägen längre, utan det blir till att ta en liten omväg....
...tills man är i Ålshult. Här skulle man väl kunna bo, inte sant?
I Ålshult fanns vid vårt besök en liten kaférörelse, driven av en holländsk familj. De verkade njuta lika mycket som vi av den småländska miljön och efter att vi hade suttit i en backe och ätit lunchpaketet som vi fått med oss från Torne, köpte vi glass av dem och pratade en stund. (De sålde förstås Sia-glass, som alla andra förståndiga butiker här i västra Småland. Den som försöker med GB har bara visat sig inte förstå någonting...)
Också i Ålshult kan man se en bild från tiden då det begav sig. Är det stinsen själv som väntar på tåget?
Resans enda ordentliga regnskur väntade just som vi lämnade våra holländska vänner i Ålshult. Samtidigt sade vi adjö till KVBJ och svängde österut. När regnet upphört och vi nått till Hackekvarn, mötte vi denna skylt.
(Kanske inte så rolig egentligen, men en viss, långsökt järnvägsanknytning har den ju.)
Strax därefter kom vi upp på en vad det verkar nyrenoverad banvall. Detta är gamla HKJ, Hönshylte-Kvarnamåla Järnväg, en liten snutt som band samman två längre järnvägar och där den enda orten av någon betydelse är Urshult...
...dit vi kom efter ännu en kilometers cykling.
(Urshults orimligt stora kyrka förklaras med att man vid dess byggnad läste fel på ritningen så att yttermåtten blev innermått. Det låter som en skröna, men jag har inte undersökt historien närmare...)
Mitt i samhället såg jag ett stort, gult hus och tyckte att det påminde om hur stationshus brukar se ut. Mycket riktigt visade det sig vara så, detta är Urshults station. (Jämför gärna med Banvakt.se, där Urshults station i sin krafts dagar visar sig ha varit en rent magnifik byggnad.)
Så här ser den ut från framsidan.
Vi var inte jätteförtjusta i Urshult. Främsta anledningen var nog att vi så plötsligt kom ut i en "modern" tätort med lastbilar, lokalbussar och motorbuller. Annars kan Urshult säkert vara en trevlig plats – i alla fall för dem som bor där, så klart.
Då var det skönt att ge sig av norrut till lägerplatsen Kurrebo i Sånnahult. Där har aldrig funnits några järnvägar men det dög ändå, så att säga...
Det blev en skön kväll på ett vandrarhem som säkert är ännu trevligare om där bor fler människor som man kan prata med. Nu i mitten av juni var det som sagt lite öde. Vi fick promenera i omgivningarna, där till exempel en stor fröfirma har en visningsträdgård.
Sedan plockade vi fram den västsvenska Ticket to Ride-kartan igen. Här är inga järnvägar nedlagda, utan smalspåren går härs och tvärs över de västgötska slätterna. Här bygger jag i rött längs smalspåriga VGJ medan Karolinas blå vagnar följer den normalspåriga stambanan.
Det visade sig vara bättre att köra normalspår denna gång och Lina fick sin revansch. Själv var jag ändå mer än nöjd efter att ha lyckats bygga hela sträckan Göteborg-Bäckefors med smalspår (vilket bara är möjligt om det ingår färjor över Vänern). Alltså sov jag utmärkt även denna natt...
Detta är andra delen av fyra i en serie om resan Åsnen runt 2012. Tredje delen kommer i morgon.
- Länk till del 1 – Alvesta-Torne
- Länk till del 2 – Torne-Urshult(-Kurrebo)
- Länk till del 3 – (Kurrebo-)Rössmåla-Ingelstad
- Länk till del 4 – Ingelstad-Växjö-Alvesta
Kommentera