Även denna rapport inleds med en karta, för vars och ens orientering.
På fredag morgon den 15 juni lämnade vi pensionatet i Ingelstad utan större saknad. Det var nämligen så, att innehavaren var en märklig figur som ägnade en stund åt att skvallra om gästerna hon haft föregående dag, vad de gjort och sagt och hur allmänt underliga de hade varit. Jag spekulerade i vad hon skulle säga efter att vi avrest. "Det var verkligen snålt folk, inte beställde de någon förrätt och ingen dricks lämnade de heller."
Ut på en asfalterad banvall fortsatte vi, efter att ha ordnat packningen.
Vi cyklade nästan non-stop mot Växjö, för att hinna se så mycket som möjligt där. Det tog inte många hundra meter innan mitt knä började värka igen och cyklandet var långa stunder mer eller mindre en pina. Tur då att det fanns en 15 km-stolpe att titta på.
Asfalten blev grusväg och kartan visar att det på en plats är 4 km raksträcka utan kurvor. Det är en nästan horribelt lång raktsträcka för att vara på en gammal småbana som denna.
Och så, när vi var nästan framme i Växjö, tog vägen slut. Banvallen fortsatte, men vi svängde förstås av för den sista biten in till staden.
Det nya vattentornet söder om staden är kanske inte en sevärdhet, men att besöka det måste rekommenderas. Där är nämligen en otrolig akustik och varje steg man tar under det leder till ett eko som... ja, åk dit och lyssna själv. (Att se ett vattentorn som ett utflyktsmål låter tråkigt eller nördigt, men jag lovar, detta vattentorn är en stor upplevelse!)
Vi kom till Växjö och upptäckte staden under några timmar. I en park beskådade vi en musikalisk akrobatuppvisning medan vi åt vår matpakke, och tittade in på ett par museer. Jag har visat bilder från Emigrantmuseet tidigare, men gör det gärna igen. Dioramorna nedan passar ju nu en gång så väldigt bra i en järnvägsblogg...
Vi hade kunnat stanna längre i Växjö, men här visade sig nu en av bristerna i upplägget för Alvestas Åsnen runt-paket. Av de fyra dagarna som paketet omfattar, är det just första och sista dagen som det finns mest saker att göra och titta på: Huseby dag 1 och Växjö dag 4. Samtidigt är det just dag 1 och 4 som är kortast, på så vis att man då ska resa till respektive från området. De två långa dagarna däremellan, då man har all tid i världen, finns det betydligt färre besöksmål. På sätt och vis hade det varit bättre att inleda och avsluta hela resan i Urshult och lägga övernattningarna i Ingelstad, Alvesta och Torne, för att få mest tid där den behövs bäst. Men det är inte lätt att flytta Alvesta turistbyrå till Tingsryds kommun, så jag har väl ingen riktigt god lösning på problemet. :)
När vi nu fortsatte västerut mot Alvesta, hade vi för gott lämnat banvallarna. Här ligger ju järnvägen frisk och kry och är så vältrafikerad att man gärna vill bygga ut den till dubbelspår. Vi fick alltså hålla oss till mindre landsvägar och genast trivdes mina knän igen. Ena stunden gick det uppför – och så vände det utför med en fartvind som fläktade skönt. Solen värmde denna eftermiddag för fullt och när vi svalkade oss med saft och glass i Bergkvara, mådde vi faktiskt riktigt bra.
Det gjorde vi även när jag måste stanna vid en järnvägskorsning för att plocka bort ett flygfä ur ögat.
(Det var efter denna upplevelse som jag köpte en fickspegel som numera alltid ligger i väskan när jag ute och cyklar. Att få skräp i ögat om man saknar sällskap kan nämligen förstöra hela dagen.)
I Gemla (uttalas [j-]) ligger en station och vi fick stanna för rött ljus.
Och sedan kom ett tåg. Efter alla nedlagda järnvägar var det... ja, men Wow! liksom.
Så här ser stationshuset ut.
Vi avvek från den rätta vägen och tog den större landsvägen in till Alvesta. Det gick undan som sjutton när vi hade fått upp farten och vi kunde ta en liten paus på den norra järnvägsbron i köpingen.
Vi parkerade våra cyklar utanför turistbyrån, lämnade nycklarna innanför disken och traskade iväg till stationen.
(Dessa trevliga järnvägsövergångar fanns i juni 2012 men inte längre. Numera är det planskilda korsningar som gäller även för gångtrafikanter. Det höjer nog säkerheten men är inte speciellt praktiskt, för de tar tid att passera och blir ofta väldigt trånga.)
Vackra Krösatåg stod och väntade i Alvesta 2012 precis som de gör idag.
Och vid Nässjötåget tog vi avsked efter fyra på det hela taget rätt härliga dagar, ett trasigt knä till trots.
Sedan tog jag avsked av Alvesta, från ett SJ-tåg på Kust till kust-banan. En fördel med klassiska personvagnar, är att man från sista vagnen har fri sikt längs banan.
Sista bilden får bli från samma plats, men en kvart senare. Tåget passerade stationen i Bor och är man riktigt skarpsynt går det att urskilja den smalspåriga järnväg som går från Bor till Ohs bruk. Det skulle ge tillfälle till ännu en utflykt ett år senare, vilket är, som det heter, en helt annan historia.
Detta var sista delen i en serie av fyra, om resan Åsnen runt 2012.
- Länk till del 1 – Alvesta-Torne
- Länk till del 2 – Torne-Urshult(-Kurrebo)
- Länk till del 3 – (Kurrebo-)Rössmåla-Ingelstad
- Länk till del 4 – Ingelstad-Växjö-Alvesta
Kommentera