Det är lite roligt när arbetet och fritiden kolliderar. Ibland kan det också vara smått skrämmande, men idag var det bara trevligt.
Mitt i en underlig arbetsdags många schemaförändringar, hamnade jag på en föreställning i Bäckängsgymnasiets aula mitt i Borås. Estetprogrammets andra årskurs höll sin gemensamma föreställning när inriktningarna för musik, teater, dans och bild tillsammans uppförde musikalen "Glöm mig inte".
I denna uppsättning utspelade sig pjäsen på en svensk järnvägsstation, varifrån det gick tåg till Oslo, Paris och Madrid (det ni!). Och scenografin... yammi!
Jag satt där och funderade för mig själv på om jag skulle försöka ta reda på vilken motorvagn det är som eleverna målat upp i bakgrunden, men jag tror att jag avstår. Även om fönstren i fronten verkar alltför verkliga för att vara påhittade, kanske vagnen som helhet inte finns på riktigt och om det skulle visa sig att det till och med är en tunnelbanevagn, så kanske jag blir besviken. (Såvida det inte är en fransk metrovagn, för då blir det tvärtom dubbelt roligt. Pjäsens huvudpersoner kommer nämligen överens om att träffas i Paris nästa sommar och jag undrar om inte en av scenerna till och med utspelar sig där.)
När jag lämnar Bäckäng, kommer jag allra mest att sakna dess aula. Bäckängs aula har inte bara bjudit på shower, konserter och föreläsningar av Sveriges största artister, politiker och andra kändisar. Den ligger också så centralt i skolan att både anställda och elever passerar den flera gånger om dagen och allt som oftast får tillfälle att höra repetitioner av dansnummer, popmusik, cellokonserter eller något helt annat. Kultur när den på sätt och vis är som finast, Top of the pops liksom. Så har det varit i decennier, åtminstone sedan mitten av 1900-talet, kanske ännu längre.
Men om det någonsin förut har stått en järnvägsvagn på scenen, det kan jag allt undra.
Mitt i en underlig arbetsdags många schemaförändringar, hamnade jag på en föreställning i Bäckängsgymnasiets aula mitt i Borås. Estetprogrammets andra årskurs höll sin gemensamma föreställning när inriktningarna för musik, teater, dans och bild tillsammans uppförde musikalen "Glöm mig inte".
I denna uppsättning utspelade sig pjäsen på en svensk järnvägsstation, varifrån det gick tåg till Oslo, Paris och Madrid (det ni!). Och scenografin... yammi!
Jag satt där och funderade för mig själv på om jag skulle försöka ta reda på vilken motorvagn det är som eleverna målat upp i bakgrunden, men jag tror att jag avstår. Även om fönstren i fronten verkar alltför verkliga för att vara påhittade, kanske vagnen som helhet inte finns på riktigt och om det skulle visa sig att det till och med är en tunnelbanevagn, så kanske jag blir besviken. (Såvida det inte är en fransk metrovagn, för då blir det tvärtom dubbelt roligt. Pjäsens huvudpersoner kommer nämligen överens om att träffas i Paris nästa sommar och jag undrar om inte en av scenerna till och med utspelar sig där.)
När jag lämnar Bäckäng, kommer jag allra mest att sakna dess aula. Bäckängs aula har inte bara bjudit på shower, konserter och föreläsningar av Sveriges största artister, politiker och andra kändisar. Den ligger också så centralt i skolan att både anställda och elever passerar den flera gånger om dagen och allt som oftast får tillfälle att höra repetitioner av dansnummer, popmusik, cellokonserter eller något helt annat. Kultur när den på sätt och vis är som finast, Top of the pops liksom. Så har det varit i decennier, åtminstone sedan mitten av 1900-talet, kanske ännu längre.
Men om det någonsin förut har stått en järnvägsvagn på scenen, det kan jag allt undra.
Bäckängsgymnasiet,
Glöm mig inte,
Paris,
om mig,
teater,
Kommentera