Detta är tredje och sista delen av berättelsen från Uppsalaresan i juni 2014.
Första delen: Även motorvägen har sina järnvägar.
Andra delen: Östra station i Östra Aros.
I slutet av mitt förra inlägg antydde jag ju att mitt logi i Uppsala inte var någon höjdare. Det främsta, för att inte säga enda, skälet till ett sådant omdöme, är att rummet inte hade något fönster. Sannolikt var det första och enda gången i mitt liv som jag en natt i juni både somnade och vaknade i mörker. Det var en mycket underlig upplevelse som faktiskt var fysiskt påfrestande och det blev med ens lätt att förstå att även en person med gott psyke skulle brytas ned av att sitta i mörklagd isoleringscell. Dagsljus är en mänsklig rättighet.
Nåväl, det var inte läge att ligga och dra sig så före frukost tog jag en ny promenad bort till smalspåret. Denna morgon var det molnigt, himlen skulle snart bli än gråare och regn skulle följa oss under större delen av resan från Uppsala till Borås.
Också driftbangården, som varit så trevlig tio timmar tidigare, såg tråkig ut den här morgonen.
Inne på stationen beundrade jag ett växelklot från Åtvidaberg. Sådana finns även i Borås.
Spåret slutar i en stoppbock så liten att den knappt kan kallas bock. Ett tåg bör nog inte stöta emot här med alltför hög hastighet, nej, helst inte alls.
Vy över buss, före detta stationshus, samt hotellvägg. Det hade varit världens lyx att ha ett fönster mot denna gata, men jag fick som sagt inget fönster alls (bara en smal strimma lysrörsljus som sipprade in under dörren).
Sedan besöktes det intressanta Ångströmslaboratoriet, den mest välstädade plats jag nog någonsin kommer att se. Observera att bilden nedan föreställer en korridor utanför själva labbet...
Färden gick därefter söderut mot Stockholm. Det var tidig eftermiddag och så smått började bilarna samlas på motorvägen. Alltså, finns det något gråare, sorgligare och fulare än en motorväg med en massa bilar?
I Stockholm fick jag åtminstone se en spårvagn. Bara en sån sak.
Det var nästan så att man änna längtade till Göteborg med dess spårvägsnät, till Centralens alla gula tåg, till Lisebergs berg- och dalbanor...
Men okej då, något kungligt slott har vi inte i Västsverige.
Broarna i Södertälje förnekade sig inte.
Även om både järnvägsbroarna och SJ-s X40-tåg var grå, såg de trevligare ut än motorvägen. De var liksom grå på ett vackert sätt. :)
Som om inte sex trötta timmar på en buss vore tråkigt nog, fanns inte mycket att se genom regniga fönsterrutor. I Mjölby trotsade jag ändå omgivningen och kastade en blick på dubbelspåret norrut mot Skänninge och vidare.
Ja, en blick till då.
Tre minuter senare roade jag mig även med att få en skymt av banvallen mot Väderstad och Hästholmen, banan vars östra del låg kvar in på 90-talet men som nu är riven.
(Utfarten från Mjölby station är ett undantag, ty den ligger kvar som industrispår och kommer förhoppningsvis att dyka upp i ett framtida inlägg här i bloggen.)
Sedan fanns också Vättern att se. Den är ju vacker från alla håll, i alla väder – och även i grått. Har jag sagt det förut månntro?
Västra centralbanan mellan Falköping och Landeryd är nu till största delen cykelväg. Så här ser den ut när den går under rv 40 i Ulricehamn.
Och så var resan slut. Lagom till ankomsten till Borås hade det slutat regna och när jag promenerade förbi korsningen Brämhultsvägen/Vedensgatan passade jag på att fotografera den lilla parken. Om jag minns och förstår rätt, finns denna park här för att man lämnade en tomt obebyggd med tanken att lägga en vändslinga för spårväg här. Någon spårväg blev det aldrig i Borås (åtminstone inte än), men området har fått bli en välplacerad lucka i bebyggelsen.
Sedan var jag hemma igen och kunde sova ut i väntan på nya arbetsdagar, nya resor och nya järnvägar...
Kommentera