Detta är andra delen av tre i berättelsen från Uppsalaresan i juni 2014.
Första delen: Även motorvägen har sina järnvägar.
När jag hade sagt adjö till eleverna (eller i alla fall somliga av dem) på kvällen den 2 juni 2014, promenerade jag österut genom stadskärnan i Uppsala. Där låg nämligen stationen och jag hade planerat att jag skulle utforska den lite närmare.
Själva stationshuset är inte längre stationshus mer än till utseendet utan har, om jag förstår det rätt, blivit restaurang. Det får väl vara okej, även om det är lite roligt med gamla stationshus som fortfarande är sådana.
Från öster ser byggnaden ut så här, en bild som bara blir bättre av det vackert röda lokaltåget, Upptåget.
Men, nu till kvällens clou. Öster om hela konkarongen ligger Uppsala östra.
Det är en fin liten stationsbyggnad som betjänar ULJ, Uppsala-Lenna järnväg, ett av de främsta smalspåren i Sverige. Men trots att Uppsala Ö har ett sött stationshus, var det spåren som lockade mig mest och var allra finast att se. Kolla bara!
Här ligger alltså smalspåret granne med den stora normalspårsstationen, så nära att de till och med delar plattform. Det är ett upplägg som i övrigt knappt existerar i Sverige. Överhuvudtaget finns det bara några få orter i Sverige där flera spårvidder möts och ingenstans är smalspåret så inkluderat i anläggningen som här – inte i Bor eller Fågelsta, inte riktigt i Hultsfred och heller inte på treskensspåret i Västervik.
För att nu riktigt kunna visa att det är ett smalspår, tog jag som vanligt av mig skorna:
Jag upphörde inte att förvånas över hur proffsigt spårområdet såg ut. Här fanns inga igenväxta spår eller halvruttna slipers inte – moderna pendeltåg hade kunnat köras på den här linjen.
(Åtminstone fick jag den känslan; jag har ju ingen aning om huruvida underlaget skulle klara kommersiell trafik i hög hastighet.)
Jag följde smalspåret en bit österut och tog först en bild tillbaka mot centrala stan, med station och domkyrka.
Över en bro gick spåret men då tog jag faktiskt gångvägen bredvid. Man ska ju inte spårspringa i onödan säger de som vet. :)
Och sedan klev jag in i en liten park och överväldigades av en ren skönhetsupplevelse.
– Kära nån! tänkte jag.
Glasade fasader reflekterade himlens ljus.
Vid den så kallade driftbangården såg det ut så här. Denna plats har tydligen även fungerat som en tillfällig Östra station när huvudstationen byggdes om.
Här kommer ännu en skön bild från denna lilla park.
Sedan fortsatte jag österut, söder om bangården, längs en klunga lokaler som en geograf nog skulle klassificera som lätt industri. Snart kom jag till Björkgatan där bangården slutar och ännu en plankorsning finns.
Bilden ovan är tagen mot vad som torde vara västsydväst. Mot nordväst fanns i stället smått idylliska fotbollsplaner där grusdammet stod i full charm.
Ytterligare en kort bit österut tog jag denna bild mot väster.
Efter att ha återvänt en bit in mot staden, nu norr om järnvägen, hittade jag ett stickspår med ännu en vattenhäst (den uppmärksamma läsaren har sett att en annan finns vid Östra station).
Här satt en skata och retades med en katt. Att få dem på samma bild var tyvärr omöjligt så ni får tro mitt ord...
Jag är ju svagare för järnvägars spår än deras trafik så detta var mumma. Växlar, stickspår och till och med ett spårkors. Dessutom lyser i följande bild en grön signal, vilket förvånade mig, ty min erfarenhet säger mig att signaler endast är gröna när trafik väntas.
Tillbaka i parken vid driftbangårdens västra ände, hittade jag mer järnvägstema.
Och så avslutade jag min kvällspromenad vid Uppsala C och Ö. Här hade solen sjunkit ännu en bit...
...och Skandinaviska Jernbanors Blå tåget stod inne på normalspåret medan smalspårsrälerna blänkte.
Sedan gick jag in och lade mig, på ett underligt hotell vars största fördel skulle visa sig vara just närheten till stationen...
Kommentera