Den 7 december kom ett sms från min mor:
”Hur var det nu, har du biljett genom tunneln i morgon?”
Nej, svarade jag, jag är mer för att vara sist än först…
För det är precis så det är. Jag bryr mig sällan om att vara först med det nya, det moderna, det som just gör entré på marknaden. Däremot är jag ofta sist, ser hur det slutar, följer upplösning och läser eftertexter.
Att vara först på festen ger inte mycket, men att vara kvar till sist gör mig säker på att jag ingenting har missat. Att inte köpa den nya telefonen eller kameran gör att jag slipper dess barnsjukdomar och inte shoppar i onödan. Att se teaterns taffliga premiärföreställning lockar inte särskilt, men jag njuter gärna av den välrepeterade och busiga finalen.
På fjällsemestrar med familjen skyndade jag mig inte in i den hyrda stugan, men låste gärna dörren när vi skulle hem. På den klassiska gymnasieresan till Österrike vann jag visserligen pris för att jag var piggare än bakfulla kamrater och först nådde toppen vid borgruinen i Dürnstein, men mer självklart var att jag skulle stanna kvar på berget tills alla andra gått ned.
Mitt totala ointresse av att vara först märktes också i att jag var helt ärlig när jag i mitt svars-sms till mamma den där kvällen i början på december skrev: ”Jag ska spela järnvägsspel i stället.” Det lät nämligen betydligt roligare att spela spel med kompisar än att trängas med honoratiores och medier på en torr ceremoni i Skåne.
Men motsatsen till premiärlejonens intresse, ja själva sisthetens princip, gäller i högsta grad på järnvägen.
När jag var ombord på det sista ordinarie persontåget mellan Hjältevad och Eksjö den 13 december 2014, satt jag därför på sista stolsraden i sista vagnen, och kan tills vidare stoltsera med att vara den sista passageraren ever på den bandelen.
Således var det också helt naturligt att jag slog mig ned i sista vagnen av det sista sommartåget mellan Lysekil och Munkedal den 9 augusti 2015. Ensam i hela salongen, övergiven av entusiasterna längst fram, var det jag som avslutade årets sommartrafik på Lysekilsbanan.
Och självklart kittlade det lite extra att den 1 november 2015 befinna sig på sista plattformen av det sista ångtåget över Hallandsås. Tack vare en strategisk placering och släktens långa tår, kommer det aldrig någonsin att finnas någon som mer än jag kan stoltsera med den upplevelsen, att ha varit sist av de sista med ångtåg över åsen.
Med den upplevelsen och upplysningen avslutar jag bloggåret 2015 och räknar med att fortsätta få vara sist. Någonstans, någon gång.
Kommentera