Minns ni de där varma dagarna vi hade? Ja, man glömmer ju så snabbt men det var alltså en knapp vecka här i början av juli månad år 2015, då nästan hela Sverige utom Lappland hade 30-gradig värme och det var på det hela taget alldeles utmärkt sommarväder.
Sådana dagar ska man vara utomhus, bada och äta glass. Men badar gör jag bara om jag är tvungen, så tisdagen den 2 juli körde jag ett par mil på cykeln i stället. Dessa tog mig emellertid till stranden av Öresjö norr om Borås, där jag spanade ut över stadsbefolkningens blå sommarsjö:
Varför var jag just där? Jo, för att spana efter tåg förstås. Man kan ju förena nytta (bloggskrivande och cykling) med nöje (tja, bloggskrivande och cykling?), tänkte jag.
Först stannade jag till där tätorten Borås har sin nordligaste utpost och hann precis med att beskåda tåg 3831 från Uddevalla till Varberg, när det gick över en av de få genuina järnvägsbankerna som faktiskt finns på den järnvägsgeografiskt goda jorden mellan Borås och Herrljunga.
Sedan hade jag hunnit till Frufällan, där jag iakttog en Regina nr 9040 som den rusade genom plankorsningen som tåg nr 3814 från Varberg till Uddevalla:
Medan jag stod och väntade på detta tåg, kom en familj promenerande. Det såg ut att vara far och tre barn i åldrarna 5-11 ungefär, som tittade nyfiket på mig. Sedan kom äldsta barnet fram.
– Var kan man bada? frågade barnet.
Tyvärr tvingades jag säga att jag inte var från orten och inte visste, men (sade jag),
– Jag har sett på kartan att om ni följer den där vägen längs järnvägen, så kommer ni i alla fall till sjön. Om det finns någon badplats där vet jag däremot inte.
Sedan ägnade jag en lång stund åt att undersöka utbudet på den jättelika loppmarknaden alldeles intill, samt en kortare åt att äta en mainstreamglass på Ekhagen två kilometer söderut, innan jag återvände till Frufällan och tog den bild som inledde dagens bloggtext.
Jag hade nämligen på min karta sett att det fanns ett skogsområde vid namn Vikåsaudden från vilken man borde ha fri sikt över järnvägen strax norr om Frufällans station. Där flängde jag runt på ett motionsspår utan att hitta någon perfekt vy. Däremot träffade jag återigen på mina bekanta från tidigare som när jag frågade förklarade att jo då, nu hade de fått bada.
Det fick bli en halvbra plats, konstaterade jag och slog mig ned på stranden för att än en gång konsultera kartan – men var var den nu då? Äsch och illa, någonstans i skogen hade jag tappat kartan... Nåja, den fick jag leta reda på senare, för nu behövde jag invänta tåget.
Tåg nr 3835 från Uddevalla mot Varberg kom ilande (som en oidentifierad X11 eller X14) bland segelbåtar och badande barn och jag hade att fördriva ett tjugotal minuter innan nästa tåg skulle passera (för när jag nu ändå var ute, kunde jag ju passa på att se så många jag ville och jag hade all tid i världen).
Medan jag stod där hörde jag röster mellan träden. Det var barn som pratade och vips dök de upp på nytt.
– Du tappade den här, sade äldsta barnet och räckte fram kartan som de hittat någonstans på stigen.
– Åh, tack! sade jag. (Och ni vet hur det är med tack: somliga säger man bara för att man måste, andra för att man gillar det, men de bästa säger man när någon faktiskt gjort en viktig tjänst – detta var sannerligen av det sistnämnda slaget.)
Efter en stund kom dagens fjärde tåg, vilket var det sista jag tänkte bry mig om. Återigen ett X11 eller X14 vars nummer jag inte såg, men denna gång bara på väg från Varberg till Herrljunga.
I hela sin prakt kan ett tåg se imponerande ut när det står vid plattform, men ute i bygden är det rätt litet. Kortare än Öresjös bryggor och lägre än Frufällans sommarvillor:
Och när det bromsade in till 50 km/h eller så inför den skarpa kurvan vid sjön, var det inte större än att det knappt syntes mellan träden.
Sedan tog jag ledigt från järnvägen, cyklade vidare och kände mig som Mathieu Talabardon när jag tog hela backen från Sparsör till Hyberg i ett svep, bara för att visa att jag kunde.
Kommentera