Längs de landsvägar som vi reste från Borås till Tjust måste vi ha korsat åtta järnvägar. Underligt nog var det bara vid en av dem som jag faktiskt hade sett järnvägen, trots att jag satt med kartan i knät mest hela tiden, trots att jag höll utkik och trots att jag har ett intimt förhållande till södra Sveriges järnvägsnät.

Frustrerad kom jag så till dagens sista järnväg: Tjustbanan. Den löper från Linköping och Bjärka-Säby till Västervik och går parallellt med en charmigt smal liten landsväg under ungefär en mil. Stundom går de på bara ett par meters avstånd och i Falerum korsar de varandra. 

Några dagar senare skulle jag se ännu snyggare viadukter på en järnvägshistoriskt betydligt viktigare plats än Falerum, men dit återvänder jag förstås i ett senare inlägg. Nu får ni nöja er med en bild av denna konstruktion som trots den grå betongen faktiskt är lite vacker på sitt sätt.

 

Ett par personer som jag träffade i trakten sade att Tjustbanan  (eller, med deras ord, "den där järnvägen genom Uknadalen") skulle läggas ned. Det hade de nämligen läst i tidningen.

– Det är synd att den ska läggas ned, menade de. Ja, vi åker ju inte med den, men det är en fin trakt så man skulle ju kunna köra sommartåg.

Jag försökte säga att banan inte alls ska läggas ned, utan att det mest var ett spel för galleriet syftat att väcka debatt, men jag vet inte om det gick fram. (Se det som ett sedelärande exempel på hur lätt ett rykte kan uppfattas som sanning.)


 

Tjustbanan är en kombination av flera olika banor. Dels fanns den smalspåriga banan från Norsholm (väster om Norrköping) till Västervik. Dels fanns den normalspåriga Östra centralbanan (som jag skrev om i min rapport från Kisa) söderut från Linköping. Dessa bands samman av ett normalspår mellan Åtvidaberg vid den förstnämnda banan och Bjärka-Säby vid den senare. Sedan köpte staten in alla dessa banor. Ett kontrakt skrevs med Västerviks stad att stadens båda banor – mot norr (till Åtvidaberg) och mot sydväst (till Hultsfred) – skulle breddas till normalspår. Norrut blev det som planerat och man byggde om spåret mellan Västervik och Åtvidaberg. Den andra banan blev däremot inte ombyggd och staten fick betala skadestånd till Västervik. (Ingen skada skedd, för smalspåret Västervik–Hultsfred–Åseda ligger ännu kvar och är som Nordens längsta smalspår en verklig sevärdhet.)

Sträckan Linköping–Västervik kallas alltså numera Tjustbanan och trafikeras med motorvagnar av typ Y2 och Y31, åtminstone när dessa är i form. Eftersom de båda järnvägarna Tjustbanan och Stångådalsbanan har ett unikt signalsystem kallat ”System R” (f.d. radioblock) och kräver specialutrustade tåg, kan man inte låna in lok eller motorvagnar från andra banor, så när vagnarna är trasiga (och det händer ofta), blir det tågbrist och resenärerna får åka ersättningsbuss… Godstrafiken har gått till och från, senast häromåret med timmer, och nu verkar det som om man har hittat ett koncept där importerade sopor från Storbritannien ska lastas om i Västerviks hamn för transport till förbränning i Västerås.

Men av sopor märktes inget denna fuktigt och fruktigt gröndoftande kväll i Falerum.

 


Denna serie från den långa midsommarhelgen 2015 omfattar nio inlägg:

28 juni: Österbymo
29 juni: Kisa
30 juni: Falerum
1 juli: Valdemarsvik
2 juli: Getå

3 juli: Ett mellanspel på Löfstad slott
3 juli: Fågelsta
4 juli: Hästholmen
5 juli: Fleischmann

 

Falerum, Linköping-Västervik, Midsommar 2015, System R, Tjustbanan, Västervik, breddning, nedläggning, radioblock, reseberättelse, viadukt,

Kommentera

Publiceras ej