I senaste numret av tidskriften Tåg (2015:2) finns ett reportage om situationen för Zambias järnvägar. Stina Rosén skriver under rubriken "Zambia – en misslyckad privatisering" om hur den zambiska staten 2003 lämnade över driften till ett konsortium av investerare från Israel och Sydafrika.
Resultatet blev alltså inte så lyckat. Det blev tvärtom alldeles bedrövligt. Investerarna ville naturligtvis tjäna pengar och det gjorde man genom att först skriva ett skrupelfritt avtal och sedan köra tåg utan att ta hand om den befintliga infrastrukturen. Rosén berättar att 2012 var "[h]ögsta tillåtna hastighet för persontrafik [...] nere i 40 km/h och för godstrafiken 30 km/h på grund av de dåliga spåren." Då tyckte staten att det fick räcka, sade upp koncessionen och tog över järnvägen själv.
Jag kom att tänka på denna berättelse när jag de senaste dagarna har läst en nyhet om att Trafikverket vill dra in underhållet av 42 bandelar och helt avsluta det på 13, ett rykte som bland annat florerat i Dagens Nyheter och Sveriges television. Det där visade sig inte vara helt sant, utan i stor utsträckning en anka (en blandning av gamla nyheter och missförstånd, om jag förstod det rätt), men ett inslag som Mittnytt gjorde om Ådalsbanan mellan Långsele och Nyland/Västeraspby var ändå relevant.
Ådalsbanans norra del är en av de där små banorna som inte direkt blir förstasidesstoff eller hamnar på löpsedlar och i de stora nyhetsflödena. Största orten vid denna järnväg är Sollefteå och den trafikeras "bara" av godståg. Men, Ådalsbanan binder samman Norra stambanan med Botniabanan och är därför en länk mellan två banor av nationellt intresse. (Norra stambanan är vital för Sveriges och Nordnorges varuförsörjning medan Botniabanan framför allt är viktig för mellersta Norrlands passagerar- och godstrafik.)
Nu rapporterar Mittnytt och Sveriges radio att norra Ådalsbanan är dåligt underhållen och att dess STH (största tillåtna hastighet) sjunker. Den skulle, enligt de senaste ryktena, vara i farozonen för minskat underhålloch det skulle förstås kraftigt minska STH än mer. Godstrafikanterna och dessas kunder protesterar med hårda ord och menar att Trafikverket inte förstår hur viktig trafiken är för Sverige och regionen.
Sverige har visserligen inte privatiserat driften och underhållet av järnvägarna utan än så länge bara trafiken, så jämförelsen med Zambia haltar förstås (och vilken jämförelse gör inte det?). Däremot har Sveriges järnvägar dragit på sig en jättelik underhållsskuld och det innebär en ordentlig utmaning för våra politiker och statliga verk.
Dåligt underhåll är nämligen den farligaste och jobbigaste ekonomiska bristen som finns. Underhållsskulder skapas när man har en verksamhet i topptrim och inser att man genom att dra ned en aning på underhållet kan få lite pengar över utan att det kostar just någonting till en början. Efter en tid blir det emellertid jättedyrt eftersom det inte räcker med att återgå till de gamla underhållskostnaderna för att återfå en hög standard, utan man måste under en följd av år öka kostnaderna för att först nå status quo och sedan börja förbättra det som är eftersatt. (Tro mig, jag känner till det från andra sammanhang...)
För att bli av med vår underhållsskuld måste vi alltså skjuta till pengar, öka utgifterna så mycket att det svider för vilken finansminister som helst. Det är inte lätt, eftersom regeringspartierna vill behålla de utgifter som den förra regeringen skapade. (Ett exempel är de så kallade jobbskatteavdragen: en årlig utgift i hundramiljardersklassen som naturligtvis skulle göra mycket större nytta som järnvägsunderhåll eller något annat viktigt – i en annan blogg än denna skulle jag till exempel kunna argumentera för bostadsbyggande, skolsatsningar, flyktinghjälp, solkraftverk eller vårdbiträden.) Så tills en eller annan regering endera bestämmer sig för att driva en annan politik eller lär sig trolla med knäna, kommer vi att få dras med dåligt underhållna järnvägar.
Och då kanske vi tvingas se våra järnvägar förfalla till Zambias nivå av 2012, puttra fram i 40 km/h på Västra stambanan och längta efter bättre tider. Men så långt ska det väl inte behöva gå?
Kommentera