Flera gånger har jag i denna blogg på ett eller annat sätt omnämnt det framtida höghastighetsbaneprojektet i Sverige. Även i andra medier uppmärksammas detta emellanåt, oftast i form av Götalandsbanan (Stockholm–Jönköping–Göteborg) men även den anslutande Europabanan (Jönköping–Skåne) får sin del av intresset.
I olika tidningar kan man ibland läsa diverse idéer som är så att säga mer eller mindre genomtänkta. I Borås Tidning har bland annat framförts tanken att man borde lägga hela sträckan Bollebygd–Borås i tunnel, till priset av en hisnande kostnad och en obefintlig utsikt från tåget. Där har även föreslagits att dagens centrala motorväg skulle kunna bli järnväg i stället, med motiveringar som att ingen egentligen vill ha en stor motorled rakt genom stadskärnan och att man ju i motorvägen redan har en tillräckligt rak och platt korridor som skulle utesluta problemet med att antingen gräva ned järnvägen eller riva bebyggelse.
Andra förslag för höghastighetsprojektet som lanserats såsom fullt seriösa är att bygga fyra stationer i Härryda kommun samt att Europabanan endera ska ha station i lilla Ljungby eller göra en omväg på några mil till Växjö.
En del av dessa lite annorlunda idéer har utretts på privat initiativ eller av förhoppningsfulla och optimistiska kommuner, varför följande beskrivning belyser det nuvarande läget:
”Allteftersom arbetet framlöpte dök nya möjligheter upp, som krävde ytterligare utredning. Dessa förslag framkom ofta på initiativ av kommuner och enskilda, som själva betalade omkostnaderna. Mängden alternativ ökade i takt med arbetets gång. Bara efter ett par år var ett fyrtiotal olika sträckor undersökta och ännu fler skulle komma till.”
Visst låter det väl tydligt och överensstämmande med dagens verklighet? Nu är bara det lustiga att detta är ett utdrag ur Peter Selins Inlandsbanan (1996), som i sin tur refererar en uppsats av A Rydfors i Statens Järnvägar 1906-1931 (1931) om Inlandsbaneprojektet tidiga år.
Intet nytt under solen alltså. I alla tider har järnvägsbygge i statlig regi givit upphov till mycken debatt och många välvilliga initiativ. Till slut har det ändå blivit ungefär som statsmakterna velat och det är nog ganska bra i det här fallet…
(Fotnot: ”A Rydfors” är förmodligen identisk med den Aron Rydfors som redan 1906 skrev en politisk historik över Statens Järnvägars första 50 år. I övrigt gjorde han sig mest känd som författare av historiska läroböcker inom folk- och realskola.)
Kommentera