Martina och jag känner inte varandra särskilt väl, för även om vi hade setts en tre-fyra gånger visste hon inte att jag var intresserad av järnvägar och jag inte att hon var byggnadsingenjör. Så när vi åt lunch tillsammans i går, kom vi till en början att tala om helt andra saker. Hon hade cyklat längs Kattegattsleden genom Halland och nordvästra Skåne och det var då lämpligt att jag berättade att jag i somras hade cyklat på Hallandsås för att dokumentera den snart stängda järnvägen.
Att Martina inte visste särskilt mycket om vare sig den nya tunneln eller den gamla järnvägens sträckning längs Sinarpsdalen var förstås inte oväntat, för det är ju inte många som gör det.
I stället sade hon helt oväntat:
– Men jag har gått längs Västkustbanan från Kungsbacka till Eldsberga.
Jag blev smått chockad, för det är en sträcka på nästan fjorton mil, och vem skulle göra en sådan vandring utan att ha ett grundmurat järnvägsintresse? Det visade sig nu att det var just grunden som var anledningen. Som nybliven ingenjör hade hon som en av sina första uppgifter fått i uppdrag att i sällskap med några kolleger undersöka alla trummor under banan. De hade visserligen inte gått varje meter, men eftersom det fanns mängder av stora och små trummor, hade de inte kunnat köra bil särskilt långa sträckor. Oftast hade de fått parkera på en plats, gått en kilometer åt vardera hållet och sedan kört ett par kilometer till nästa avsnitt med trummor under banken.
De hade fotograferat varje trumma och det hade ingått i uppdraget att där så var möjligt krypa igenom dem för att på så vis göra en närmare inspektion. Ofta hade det varit omöjligt att gå bredvid banan, varför de hade gått på spåret och sedan fått hasa ned för banken – ibland flera meter – och sedan klättra upp igen. Visst hade de haft tidtabeller, men den stämde ju inte alltid och godstågen kunde komma mer eller mindre när som helst, så de hade haft en tågvakt med sig och regelbundet fått höra ropet "Tåg!" och slänga sig åt sidan.
– Tågen låter ju inte, utan man hör bara att det susar när de närmar sig. Jag drömde mardrömmar om det där susandet efteråt.
Så berättade Martina och jag blev avundsjuk. Inte så mycket för att det finns folk som jobbar på spåren – hade jag velat verka inom järnvägsbranschen hade jag ju kunnat bli lokförare eller tågklarerare – utan för att någon som egentligen inte är specialiserad på järnvägar råkar hamna där av en tillfällighet.
Och bara en sådan sak som att prata med en människa som faktiskt vet var Eldsberga ligger. Det finns det knappast någon utanför lokalsamhället som gör. Ja, om man inte råkar ha ett grundmurat intresse för järnvägar då, vill säga...
(Markarydsbanan viker av från Västkustbanan vid Eldsberga mellan Halmstad och Laholm.)
(...och syns här på lite håll.)
Kommentera