På påskaftons förmiddag gick jag ombord på Alingsåspendeln. Sedan förra sommaren har det blivit något av en vana att åka med dessa tåg, av så att säga familjeskäl, och om jag rätt har förstått omständigheterna, finns det stora möjligheter att den vanan kommer att bestå för lång tid framöver.
Dessa pendeltåg ser alltför moderna ut utifrån och är tämligen enformigt sterila invändigt, så ur det perspektivet är resan inte särskilt underhållande. Men, det händer alltid något när man åker tåg – som att man råkar lägga märke till omgivningen.
Det satt, på andra sidan mittgången, två personer som var på väg för att fira påsk.
En kille i övre tonåren hade sällskap av en ungefär 30 år äldre man och de skulle förstås ha kunnat vara far och son, men det lät inte så på samtalet. Ynglingen sade inte mycket, och när han gjorde det, skedde det i vanlig samtalston. Den andra parten däremot var en riktig knickedick som talade utan uppehåll. Och där behövde bloggaren inte tjuvlyssna, ty det var omöjligt att inte urskilja varje ord.
Den stackars mannen hade problem med sin mor, som aldrig var nöjd med honom men hörde av sig i tid och otid. Jag fick nu höra historien om hur han hade suttit på restaurang och hela omgivningen hade störts av hur mamman i ett hade skickat sms till honom.
– Telefonen pep högt hela tiden. Jag svarade att hon var tvungen att sluta skriva, för hon störde alla som satt omkring mig, men hon vägrade.
(Jaha, funderade jag. Du funderade inte på att sätta telefonen på ljudlös? Nej, han hade haft en annan lösning.)
– Till slut var jag tvungen att blocka henne, berättade han.
Men nu var det påskafton och mamman skulle inte vara med på dagens kalas. Det var väl skönt det, eftersom han hade så stora problem med henne. Hon bara klagade, accepterade inte något han tog sig för, ja det var ingen hejd på vilken besvärlig mor han hade! Hans sällskap sade hm och jaså och vad jobbigt men behövde inte bidra med mer omfattande kommentarer.
Så ringde telefonen, med gäll signal och även om följande citat inte alls är exakta, är andemeningen i dem det.
– Hej mamma! Jag är på väg till […].
– Nej, sluta nu, det är inte jag som är sur, du ska alltid hacka på mig, ja, det var du som började, det är du som är sur.
Mannen suckade, lade på luren och beklagade sig.
Sedan började det komma skrivna meddelanden. Flera i rad och även om jag förstås inte kunde läsa dem, förstod jag av sammanhanget att de inte var uppmuntrande positiva.
– Jaha, nu blockade jag henne igen, sade han.
Lagom till nästa station, inledde han ett samtal med resenären på raden bakom.
– Visst känner jag igen dig, bor inte du i [stadsdel i Göteborg], brukar inte du gå på [nöjeslokal]?
Jag vred på mig i min stol och såg ut genom fönstret, synbarligen noggrant studerande sjön utanför. Aspen var vacker men kära nån! Jag kunde inte låta bli att le för mig själv och för att slippa uppleva pinsamma situationer försökte jag blunda med öronen.
Innan mer än två minuter hade förflutit hade han bett resenären bakom om telefonnumret och lovade höra av sig. Men nu bromsade tåget in och det ursprungliga ressällskapet kände sig stressat.
– Vi ska av här, mumlade han när han hade rest sig och var halvvägs till dörren.
– Jo, jag vet…
– Du får plocka ihop dina saker.
Prylarna låg utspridda under och på och vid sidan av honom: telefon, hörlurar, telefonladdare, handväska och ett eller två klädesplagg. Jag kunde inte låta bli att titta närmare på situationen. Skulle detta verkligen sluta väl?
– Usch, vad stressigt det alltid ska bli, sade han vänd till mig.
I nästa ögonblick hade han hunnit ut på plattformen.
Från Göteborg till Lerum är det inte långt, bara 19 minuter. Långtråkigt brukar jag aldrig få och när jag steg av på nästa station var det ännu mindre så. Nej, riktigt underhållande hade denna resa varit.
Sedan ägnade jag eftermiddagen åt att bygga lekstuga och äta lax. Det var inte heller illa.
Kommentera