Det var den 1 maj 2017. Vi satt hemma på gården och firade födelsedag med stek och potatis enligt gammalt söndagsrecept fastän det var måndag (om än en i dubbel bemärkelse röd sådan). Redan förut hade vi noterat att det låg en slinga av brandrök nedåt Tyréns och bakom Arne Karlssons backar. Tja, det var väl någon som firade våren med majbrasa, tänkte vi.

 

Nu råkade jag, som satt så till, titta ut genom fönstret ur en annan vinkel och gjorde stora ögon.

– Kan det verkligen bli så mycket rök av bara en majbrasa? frågade jag min svåger.
Han gjorde kanske inte stora ögon (det gör han sällan) men förvånad blev han.
– Nej, det ser nästan inte så ut…

 

Förklaringen kom en stund senare. Jag hade slagit mig ned i biblioteket och pratade historia med födelsedagsbarnets åldriga svärmor som på sin tid hade åkt tåg Ulricehamn–Jönköping och tagit genvägar till fots på en fullt verksam västra centralbana (Landeryd–Limmared–Ulricehamn–Falköping). Det var ett intressant samtal, men övriga gäster var ute i trädgården och därifrån kom rapporter.

Närmsta grannen hade farit i väg för att släcka gräsbrand. Det brann längs hela stambanan. Stenstorp–Valtorp stod i lågor!

Räddningstjänsten var där men brandbilarna hade tagit slut. Nu drog folk fram gamla slangar och spänner och släckte eldar. Grannar och släktingar skyndade till, pyrande glödhärdar bevakades. Ett garage hade brunnit ned – och tågen ställdes in.

För det var förstås inte slumpen som gjorde att vårens stora gräsbrand sträckte sig just längs banvallen. Ett av SkJb:s så kallade blå tåg hade haft något problem med bromssystemet och skickat gnistor rätt in i det torra fjolårsgräset. ”Swooosch!” sade det. Eller kanske ”fjummmm!” eller hur det nu låter när en eld blossar upp. (Ni har säkert upplevt det själva och hör ljudet i detta nu i era öron. Det gör åtminstone jag.)

Nu stod det blå tåget parkerat för undersökning på närmaste station. Folk som hade tillbringat helgen norröver blev stående i Älgarås, Gårdsjö och Töreboda. På Falköping C skapades köer. Hemma på gården hade bloggaren med syster K och syster K:s familj planerat att ta 16.01 från Stenstorp men meddelanden rann in från Borås och Göteborg. ”Har du hört om branden, tågen är inställda, hoppas du kommer hem.”

Jodå, det ordnar sig nog, konstaterade vi. Logistiken fick bara läggas om en aning och skjutsen gå till Falköping i stället för Stenstorp. På vägen kunde vi ju passa på att se hur elden hade gått fram.

 

Nja, det var kanske inte så dramatiskt ändå. I alla fall inte just här, vid gamla hpl Torstensgården.

 

Så kom vi ombord på vårt tåg och hade en lugn och ombonad resa ända till Herrljunga. Där klev jag av och studerade avgångstavlan:

 

(Jag hade tagit en liknande bild i Falköping men den blev inte lika lyckad.)

Jo, det var lite kaotiskt. Försenade tåg, spårändrade tåg, inställda tåg från spår x. Nya tider, preliminära tider, buss ersätter. ”Orsaken är en gräsbrand.”

He he, ibland blir Falbygden central för hela Sveriges transportnät. Precis som det ska vara…

 


 

Att sedan häcka i Herrljunga en timme var ett rent nöje. Ack, ja. Solen sken, fåglarna kvittrade och jag tror inte ens att SJ:s resenärer – som i vanlig ordning tog igen sig på mittperrongen – hade något emot situationen.

 

Men jag gjorde som alltid: lämnade strandsatta SJ-resenärer i Herrljunga och tog X14 3241 som tåg nr 3835 hem.

 

 

Falbygden, Falköping-Skövde, Herrljunga, SJ, Segerstad, VSB, Västra stambanan, X14, brand, nyhetshändelser, om mig, plattform, västtågen,

Kommentera

Publiceras ej