(Den här texten handlar egentligen inte alls om järnvägar, men det finns ett par kopplingar till den här bloggen och till mitt liv i stort. Därför hör den trots allt hemma här.)

Det var en vårdag för länge sedan. Ja, närmare bestämt var det den 29 april 1998. Jag hade som så ofta tagit en tur till stadsbiblioteket i Kiruna, där jag hade bott i nästan tre år. Om bara drygt en månad skulle jag flytta därifrån, men nu var jag alltså på biblioteket.

Bland utrangerade böcker, sådana som ingen lånade och biblioteket ville göra sig av med och därför sålde för små pengar, plockade jag åt mig en okänd författares okända roman: "Heta låga" av Sture Stamming.

Jag tog med mig boken hem och även om jag inte minns idag om jag genast läste den, vet jag att jag gjorde det ganska snart därefter. Det visade sig att även om det visserligen inte var någon känd roman, kanske inte heller någon stor litteratur, var den välskriven, gripande och intressant.

Mot slutet av den heta sommaren 1868 drabbades Furuby socken, Konga härad och delar av omgivande trakter av en omfattande skogsbrand. Sture Stamming, som var uppvuxen i denna landsända och som barn hade hört ögonvittnesskildringar, hade med hjälp av dessa ögonvittnen, tidningsartiklar, rättegångsprotokoll och sin egen fantasi beskrivit de augustidagar som så starkt kom att påverka detta bortglömda hörn av Småland. Grunden var alltså dokumentär, men i skönlitterär form klev också minnet av folket fram, människor som antingen hade funnits i verkligheten eller var helt uppdiktade, i det sena 1900-talets ljus.

Det är en mästerlig berättelse. Texten är skickligt disponerad, med ett hantverk som till skillnad från alltför många bestsellerupplagor inte skymmer vare sig handling eller miljö. Heta låga är en bok som har följt mig sedan dess, prytt alla mina bokhyllor och varit en inspiration till mycket av det jag företagit mig, skrivit om, drömt om.

Genom Heta låga, vars titel kan syfta på skogseld, på heta känslor, på ett undanskymt torpställe, föll mitt öga för första gången på år 1868. Det är ett märkesår i Sveriges historia, då hela landet drabbades av svår nöd. I olika delar av landet var 1867 och 1869 också dåliga skördeår och dessa år tillsammans var sista gången som Sverige hade en sådan missväxt att människor svalt till döds.

Utvandringen till Amerika hade smugit i gång redan förut men efter 1868 tog den fart på allvar. Hur hade nöden drabbat min hemby? Ja, det tog jag reda på när jag år 2000 skrev en enkel 2-poängsuppsats på högskolan. ”Segerstad 1868” visade mycket riktigt att socknens invånarantal, som just nått över 700 personer, i och med detta år och utvandringen vände nedåt igen, en minskning som ännu i nästnästa sekel inte har stannat av.

Vi har haft fler dåliga år i Sverige, med usla skördar, fattigdom och nöd i stugor och industristäder. Människor hade länge lärt sig att utstå och överleva ett sådant år, men redan på 1880-talet inträffade återigen två sådana år i rad. Då hade emellertid järnvägsnätet fått en så stor omfattning att både nyheter och hjälpsändningar kunde färdas snabbt, så att det trots nöden fanns mat att föda landets befolkning.

Heta låga fick mig också att fatta intresse och tycke för Småland. Om det förut hade varit ett landskap som varit ett av de många som jag visserligen hade rest genom men inte hade någon relation till, blev det nu en del av en verklighet. På modernt språk skulle det möjligen kunna uttryckas med ett ord som internalisering; Småland var inte längre bara något jag hade lärt mig i skolan eller sett på kartan, utan något som jag faktiskt kände till, som jag tyckte om, som var en del av mig och jag en del av.

När jag tio år senare började skriva en egen roman, var den långt ifrån direkt inspirerad av Heta låga, men kanske hade den inte blivit skriven om det inte hade varit för att den till följd av sitt innehåll måste utspelas i Småland och det var ett landskap som jag genom Heta låga redan hade en relation till.

Om inte Nässjö och dess omland hade varit en av de två platser som ganska systerligt delar på handlingen i min egen text, hade jag då tagit cykeln dit sommaren 2013? Hade jag då insett hur oerhört härligt det var att resa omkring med cykel och tält i Småland om somrarna, att fotografera, att skriva bloggtexter? Ingen vet, inte ens jag. Kanske hade jag fått samma inspiration någon annanstans, men nu finns bara den historia som faktiskt har skett och det är ett faktum att det är till Heta låga som jag kan spåra allt detta.

Samtidigt som mitt manuskript hade börjat växa, var jag tjänstledig under ett år och kunde använda dagarna som jag ville. Min vän Sofia ville då ha sällskap när hon en helt vanlig tisdag i mars skulle resa till Alvesta och besöka en butik för festklänningar. Visst kunde jag göra en dagsutflykt dit, tyckte jag, så genom friska vårvindar och under en klar himmel tog vi tåget dit. Någon klänning fick vi inte med oss hem, men i köpingens lilla bokhandel fann jag Sture Stammings andra roman, ”Ljuva kulle”. Den hade dykt upp bland hans efterlämnade papper, snabbt blivit tryckt och det var en självklarhet att jag skulle läsa den.

Ljuva kulle var visserligen en god läsupplevelse, men trots att den bland annat beskriver hur det svenska järnvägsnätet byggdes upp, har jag bara tagit mig igenom den två gånger och böcker som jag uppskattar riktigt mycket, läser jag gärna mer än så. Heta låga är en sådan, en bok som jag har läst kanske ett dussin gånger. Det kommer säkert att ske omigen. Ja, förutsatt att jag får leva några år till, är jag helt säker på att jag kommer att läsa Heta låga i många repriser på samma sätt som jag gjort under de 20 år som gått sedan 1998.

 

 
"Heta låga", Furuby, Småland, Sture Stamming, brand, böcker, jubileum, om bloggen, om mig, skogsbrand,

(Detta är sjätte delen av berättelsen om Sofias och min resa till Berlin sommaren 2017. Länk till övriga inlägg i serien finns i slutet av detta inlägg.)

När vi planerade vad vi ville göra i Berlin, letade jag förstås upp en massa saker som hade med järnväg att göra. Sofia hade luskat reda på att det fanns ett järnvägsmuseum och jag misstänker att hon blev förvånad över att jag förhöll mig rätt kallsinnig. Hon har minst ett halvdussin gånger föreslagit att vi borde åka till Gävle och det svenska järnvägsmuséet, vilket låter lockande men det har inte blivit av. Utsikten att se på gamla tyska tåg gör mig däremot tämligen blasé. Det intresserar mig nämligen inte. Jag är fantastiskt intresserad av svensk järnvägshistoria och då hör det väl till att veta något om tågen på dessa svenska järnvägar, men tyska tåg hamnar åtskilliga nivåer lägre. Något besök på järnvägsmuseum blev det alltså inte i Berlin.

Däremot fann jag att en stor modelljärnväg mitt i centrala Berlin skulle stängas i slutet av sommaren och det föreföll mer attraktivt att titta på den.

Loxx am Alex. Miniatur Welten Berlin

De flesta andra saker man kan sysselsätta sig med i Berlin, är stängda på söndagar. Vi ville besöka Svenska kyrkan på söndag förmiddag den 30 juli men därefter skulle vi ha några lediga timmar. Vi ställde således kosan mot Loxx am Alex.

"Loxx" var väl en referens till lokomotiv. "Alex" är kort för Alexanderplatz. Loxx var nämligen beläget högt uppe i köpcentret Alexa några hundra meter från Alexanderplatz.

 

Ovanstående bild var den första av ett 70-tal jag tog av anläggningen och får vara med i form av någon slags översiktsbild. Loxx ville visa Berlin i miniatyr och främst lyfta fram järnvägen. För egen del, en fullkomlig amatör på området som av proffs bara hade sett GMJS i Göteborg och leksaksmuséet i Vadstena, tyckte jag förstås att detta var storslaget.

Titta bara vilken fin kyrkogård!

 

(Mina bekanta vet att jag råkar ha intressen i den branschen och i den här bloggen finns serier av inlägg från Norrköping, Helsingborg och Örebro som alla är en följd av kyrkogårdskonferenser.)

Här kryllade av magnifika järnvägar och andra miljöer i skala 1:87.

 
 

Själva Alexa fanns förstås med i sceneriet:

 

Då passar det med en inzoomad närbild av Loxx am Alex på Loxx am Alex!

 

Lite då och då föll skymningen över Berlin, den som vi så exotiskt hade upplevt kvällen före på Hackescher Markt. Här fick vi hela Berlin i en blick:

 
 

Alexanderplatz station fanns också att se närmare på, med nedre delen av Fernsehturm till vänster:

 
 

Det var svårt att få en vettig bild av Fernsehturm i dess helhet; detta är bästa försöket:

 

Ett S-Bahntåg rullar förbi mitt i bild; i förgrunden finns en miljö som jag just nu inte kan härleda:

 

Men här är ännu ett sött tågsätt på S-Bahn:

 

(Ja, det var inte utan att jag nästan önskade att jag kunde köpa ett sådant tåg själv, även om jag inte alls har rum för en modelljärnväg i skala 1:87 där hemma!)

Jag tar väl en sista bild av den här delen, för att visa hur man kan använda höjdskillnader för att skapa intressanta vyer och dela upp anläggningen.

 

Anläggningen var byggd som en ö mitt i ett mycket stort rum. Runt omkring fanns andra, mindre delar. En av dessa var ett diorama som utan rörliga delar åskådliggjorde Berlinmurens utveckling, från 1961 till nutid.

 
 
 
 

En annan av de delar som inte hängde samman med det övriga, sades vara under uppbyggnad men det var en motsägelse eftersom hela rasket alltså skulle säljas och flyttas någon månad senare. Här fanns inga tåg, men Tysklands historia skulle på olika sätt visas. På nästkommande två bilder kan man bland annat ana en mycket liten storbildsskärm där jublande Preisergubbar lyssnade till klassiska tal ur den tyska historien. Ögonblicket då Günter Schabowski av misstag gav klartecken för att riva muren var ett sådant som jag beställde fram här på Loxx.

 
 

En hel liten flygplats hade man också. Om man väntade länge nog (och då talar vi om 5 minuter eller mer) kunde man råka se ett flygplan starta eller landa. Det var väl... tja, jag vet inte... Sådär intressant?

 
 
 

I en liten monter stod gamla varukataloger från Märklin utställda. Vissa av dessa är värda sina hundralappar idag – andra är värda jättemycket.

 

Framför en räcka skärmar satt en tekniker och övervakade anläggningen:

 

Framför stadens minsta nöjespark stod en okänd åskådare och avnjöt underhållningen:

 

Vad tyckte jag då om Loxx? Jo, det var väl fint. Kanske är jag inte tillräckligt kunnig för att bedöma helheten, men jag kände inte det där totala engagemanget eller den fascination som jag kanske borde känna. Jag kan se på mina bilder i efterhand och tänka att det var jätteroligt att ha fått se Loxx am Alex. Däremot var det inte ett besök som gav mersmak. Var det för stort? Saknades det där lilla extra som jag inte kan sätta fingret på?

I andra källor har jag läst kritik mot anläggningen, för att den inte var tillräckligt välplanerad. Tydligen gick tågen på Loxx ganska slumpmässigt och man kunde inte se någon realistisk trafik. Kanske var det orsaken till att man fick för få besökare för att det i längden skulle bära sig. Man var, om jag minns rätt, på väg att riva hela modelljärnvägen men fick i sista stund ett acceptabelt anbud varför den är på väg att byggas upp på annan ort (staden Leer i Ostfriesland, där det redan finns ett annat Miniaturland). Det är väl bra!

Efter en och en halv timme – knappt – hade Sofia sedan en stund fått nog. Jag tog några kompletterande bilder och vi funderade på den fortsatta dagen. Känner jag Sofia rätt, frågade hon uppriktigt om jag var nöjd med mitt besök här, om jag hade fått se vad jag ville, ty hon ville inte alls hindra mig från att stanna kvar en stund till. Om hon frågade så, svarade jag lika uppriktigt att jag var fullt belåten. Jag hade faktiskt inte alls blivit särskilt fängslad av Loxx am Alex utan halvannan timme räckte gott och väl.  (Det är konstigt, för jag kan stanna hur länge som helst på andra museer och utställningar vars ämne inte är "mitt".  Några exempel där jag har upplevt det är Arbetets museum i Norrköping eller Smålands museum i Växjö – även andra gången jag varit där, har jag knappt kunnat se mig mätt.)

Vi bestämde oss ändå för att passa på och äta innan vi drog vidare till DDR Museum (omnämnt i tidigare inlägg). På Loxx fanns en enkel servering och efter att ha smakat min första Currywurst i Kreuzberg två dagar tidigare, ville jag gärna ha en till.

 

Den minns jag nämligen som helt och hållet underbar och om jag återvänder till Berlin är en Curry mer självklar än en modelljärnväg. :)


Resan till Berlin sommaren 2017, som bara delvis har koppling till järnväg, beskrivs i nedanstående inlägg:

  1. Borås–Sassnitz (27 juli)
  2. turisten i Berlin (28 juli)
  3. Berliner Mauer (28-29 juli)
  4. Ossis i Berlin (29-30 juli)
  5. stora tåg i Berlin (30+29 juli)
  6. små tåg i Berlin – Loxx am Alex (30 juli)
  7. flanörer och söndagsfirare i Berlin (29-30 juli)
  8. Berlin–Sassnitz (30 juli)
  9. Trelleborg–Borås (31 juli)

Alexanderplatz, Berlin, Berlin 2017, Berliner Mauer, Berlinmuren, Currywurst, H0, Loxx am Alex, Märklin, Sofia F., diorama, modelljärnväg, om mig, reseberättelse,

(Detta är femte delen av berättelsen om Sofias och min resa till Berlin sommaren 2017. Länk till övriga inlägg i serien finns i slutet av detta inlägg.)

De här texterna om Berlin passar av två skäl egentligen inte alls in i bloggen. För det första handlar bloggen om svenska järnvägar och Berlin ligger inte i Sverige. För det andra har det handlat mindre om järnvägar och mer om annat som hur intressant det än är, inte har att göra i en järnvägsblogg.

Här ska jag nu något åtgärda den andra bristen genom att visa några Berlinbilder av spårbunden trafik.

Låt oss börja på Berlin Hauptbahnhof den soliga och heta söndagen den 30 juli. Här kom, på övre plan, S-Bahn på det yttersta spåret och ett vanligt regionaltåg på det inre, båda på väg västerut:

 
 

Vi reste österut och passerade den symboliskt så viktiga stationen Friedrichstrasse. Där upprättades på sin tid en gränspassage inne i själva Östberlin. Västerlänningar kunde fritt passera gränsen, efter bara en kort kontroll. Resenärer från öst gjorde sig icke besvär, utan de fick stå en bit bort och titta på. Det var ett absurt system, så dumt att det aldrig skulle uppstå något liknande igen.

 

Det vill säga, inte förrän 2016 då Sveriges regering byggde upp samma organisation vid Öresund…

 


 

Vi fortsätter med något roligare, Berlins U-Bahn. Under våra dagar i Berlin flängde vi förstås upp och ned i stationstrappor, för även om vi var mer förtjusta i S-Bahn är det svårt att i längden förflytta sig på något vettigt sätt utan tunnelbanan. Många stationer var små och oansenliga, egentligen bara en perrong mellan två spår. Andra var större, såsom här på Alexanderplatz, en bytesstation mellan tre U-Bahnlinjer, två S-Bahnlinjer samt vanliga tåg av standardmodell. Då blir det mycket spår – trots att detta bara är tunnelbanan. Elegant var det också.

 

Lika elegant var det senare på kvällen, lördagen den 29 juli. Vi hade, som jag nämnde tidigare, åkt ersättningsbuss till East Side Gallery, och när vi var klara där vandrade vi norrut längs Warschauer Strasse. Här hade vi sällskap av den lustiga tunnelbanelinje som tillfälligtvis bara gick mellan två stationer på ömse sidor om Oberbaumbrücke och Spree. Så här såg det ut nära station Warschauer Strasse.

 

Denna station ligger vid själva huvudbanan genom Berlin, den järnväg som väl kallas Ostbahn om jag förstår det rätt. Utsikten från viadukten måste vara ett himmelrike för en tågskådare, skulle jag tro. Vi befann oss där inte mycker mer än fem minuter, men tåg kom det sannerligen:

 
 

Även ett S-Bahntåg kom körande, på eget spår utan kontaktledning. Precis som tunnelbanan har S-Bahn nämligen kontaktskena nedtill.

 

Därpå kom en spårvagn mitt i gatan. Jag insåg efter någon dag att det nästan bara var på östsidan vi såg spårvagnar och det är ganska logiskt, eftersom Västberlin liksom stora delar av Västeuropa i övrigt såg spårvägar som omoderna och lade ned dem under kalla krigets dagar. Sedan har man insett sitt misstag och börjat bygga upp dem igen, men fortfarande är spårvagnar en många gånger vanligare syn i östra Berlin än i västra.

 

Tågbilderna ovan var alla tagna västerut mot Ostbahnhof. Här kommer en översiktsbild mot öster, där Ostkreuz ligger vid horisonten (och Warschauer Strasse-stationen i förgrunden):

 

Som jag har nämnt nu flera gånger, skedde någon typ av ombyggnad, vilket gjorde att mycket av trafiken i trakten var inställd eller förändrad. Då var det skönt att se den här typen av extremt faktaspäckad informationstavla!

 

Allt stod där – det var bara att ta det steg för steg så kunde man utröna exakt vad som gällde. Entydigt och klart, mycket trevligt!

Det var alltså bara att, med en heldagsbiljett för 7 euro, så här på lördag kväll den 19 juli 2017 mellan åtta och nio tysk sommartid, följa instruktionerna, byta tåg på Ostbahnhof och snart hamna på Hackescher Markt.

 

Vad skulle vi på Hackescher Markt att göra? Det var, som jag förstår det, en stundens ingivelse hos Sofia, för jag tror inte att hon egentligen visste att det skulle finnas något särskilt att se eller uppleva där. Snarare var det nog bara en känsla av att det var en plats som man kunde tänkas vilja besöka, ett namn som lockade. (Lite som jag någon gång skulle vilja resa till Clermont-Ferrand eller drömde om Österrike redan som sexåring?)

Ja, ”Hackescher Markt” ligger över genomsnittet för det generellt skönt ljudande tyska språket, så jag hade inget emot det. Väl på plats i våra liggstolar framför en trädgårdskonsert, konstaterade jag även att järnvägen gick just bakom ryggen. Tåg på tåg på tåg jag såg…

 

(Det där var ett tyskt snabbtåg, ett ICE-tåg, om jag tolkar mina bilder rätt.)

Musikern som spelat kom runt med sin gitarr och samlade in pengar i en hatt. Bilden är väldigt överexponerad men det visar bara att skymningen hade fallit.

 

(Okej, det var ingen hatt utan bara en liten korg, men håll med om att det låter mer pasande med en trubadur som samlar pengar i hatten?)

Under tiden fortsatte tågen att passera bakom oss och Sofia muttrade med visst berättigande. ”Nu får du sluta ta kort, du är faktiskt här som sällskap!” Dessutom blev bilderna väldigt dåliga, som följande urval visar.

 
 
 

Till slut var det så sent att vi åkte hem till vårt härliga hotell i Charlottenburg. Skulle någon få för sig att det berodde på att det hade blivit så mörkt att det inte gick att se tågen längre, kan jag verkligen lova att det inte spelade någon som helst roll i sammanhanget. Faktiskt.


Resan till Berlin sommaren 2017, som bara delvis har koppling till järnväg, beskrivs i nedanstående inlägg:

  1. Borås–Sassnitz (27 juli)
  2. turisten i Berlin (28 juli)
  3. Berliner Mauer (28-29 juli)
  4. Ossis i Berlin (29-30 juli)
  5. stora tåg i Berlin (30+29 juli)
  6. små tåg i Berlin – Loxx am Alex (30 juli)
  7. flanörer och söndagsfirare i Berlin (29-30 juli)
  8. Berlin–Sassnitz (30 juli)
  9. Trelleborg–Borås (31 juli)

Alexanderplatz, Berlin, Berlin 2017, Berlin Hbf, Berlin U-bahn, Berlins spårväg, Friedrichstrasse, Hackescher Markt, ICE, S-Bahn Berlin, Strassenbahn Berlin, Tyskland, Warschauer Strasse, politik, reseberättelse,