(Detta är fjärde delen av berättelsen om Sofias och min resa till Berlin sommaren 2017. Länk till övriga inlägg i serien finns i slutet av detta inlägg.)

Man kan resa till Berlin av många anledningar. Om man åker dit som turist och stannar mindre än en månad, måste man prioritera. Stannar man tre dagar blir det kravet än tydligare. Vi hade kanske inget direkt tema planerat i förväg, mer än att vi gjorde ett par besök på platser tillägnade några personliga huvudintressen. Berlins historia är emellertid så intressant att man inte kan gå förbi den och hur ska man då välja?

I efterhand visade det sig att vi hade ägnat en stor del av vårt besök åt minnet av kalla kriget, av uppdelningen i öst och väst.

Dit kan man kanske räkna några besök de gamla stoltheterna Kurfürstendamm och Kaufhaus des Westens, där dåtida västberlinare skröt med sin rikedom och sitt utbud av varor. På Ku'damm inmundigade vi varsin glass och på KaDeWe åt vi tårta (som vanligt Sachertorte för mig) och jag köpte en karta över Tyskland.

Men – vi ägnade mer tid åt Östberlin, DDR-systemet och Stasi. Det gör oss naturligtvis inte till Ossis. Det var bara roligare att skriva så i rubriken. :)



Redan senast skrev jag så mycket om muren att jag inte tänker prata vidare om den nu även om den på sätt och vis var förutsättningen för att Berlins båda hälfter skulle kunna utvecklas så olika under 60-80-talen.

Utöver vårt hotell, som vi tyckte om trots att vi som svenskar inte är vana vid att ha en duschkabin mitt i rummet, gjorde vi vår bästa erfarenhet på lördag eftermiddag. Då tog vi U-Bahn en bit in på östra sidan för att se på f.d. Stasi-Zentrale, numera Stasi-Museum. Det kom vi sedan att högt rekommendera till alla våra vänner.

Vi steg av på Magdalenenstrasse, en station som är smyckad med konst som beskriver utvecklingen för Tysklands arbetare. Man ville visa hur det från eländet under mitten av 1800-talet bara hade gått uppåt tills det i och med DDR var paradisiskt. Det kan förstås diskuteras om det var så perfekt – en aspekt av DDR:s brister skulle vi snart se mer av – men som tidsdokument är konstverken utmärkta.

 
 

Varken Sofia eller jag är någon tyskspråkig expert utan har bara olika nivåer av grundkunskaper. Därför var det skönt att se att en engelskspråkig guidning skulle äga rum strax efter vår ankomst till Stasi-Museum. Faktum är att jag sällan eller aldrig har träffat på en så kompetent guide som här och det är lite tråkigt att jag har glömt hans namn, men kan han rentav ha hetat Sven? Han var född kring 1970 och hade vuxit upp i det östtyska systemet. Inledningsvis var han saklig och höll sig själv utanför historien medan han visade oss huvudbyggnaden. Vi gick omkring och fick se dels bevarade original från Stasis tid, dels utställningslokaler av standardslag.

 

Efter en stund vävde vår guide in sin egen historia i den allmänna berättelsen. Han hade själv kanske inte varit aktivt övervakad, men Stasisystemet hade varit allestädes närvarande i hans liv och hade exempelvis tvingat honom att välja en längre värnplikt för att få chansen till den utbildning han ville läsa. Det var en imponerande guidning.

Det var vad vi fick höra. Men vad fick vi se? Ja, till exempel en väska som Stasichefen Erich Mielke hade använt för komprometterande papper om partichefen Erich Honecker. Jo jo, alla hade sina hemligheter i Östtyskland.

 

Att hindra radiosignaler är svårt, men man kan på andra sätt styra vilka program medborgarna lyssnar på. Den här radiomottagaren har jag för mig användes av en vakt i Stasihuset. Det var lätt för en förbipasserande att se om den var inställd på tillåtna kanaler...

 

Nedan kommer en interiör från Stasicentralen. Om den är särskilt intressant på andra sätt än att den är så färglös, vet jag inte. Däremot var det spännande att få höra att så fort det ska spelas in en film eller tv-serie om den östtyska tiden, lånar filmteamet den här lokalen. Das Leben der Anderen är ett exempel på en sådan film. (Den fick i och för sig kritik av guiden. Han menade nämligen att den var orealistisk eftersom det i verkligheten inte fanns några snälla stasiagenter som ställde sig på de övervakades sida.)

 

Tavlan här ansågs som storslagen konst av partihöjdarna. Barnen hälsar de öststatskommunistiska soldaterna som sina befriare.

 

Dåtidens powerpoint – bilder kan svepas in från vänster och höger:

 

Vy från ett av fönstren:

 

Grått och färglöst, jo då.

När man ska övervaka sina medborgare behöver man tekniska hjälpmedel. Kameror kan fästas i vattenkannor och slipsar om så skulle behövas.

 

Det är ett storslaget område, med hus på hus i långa rader och de kan inte alla vara museer utan måste ges en praktisk tillämpning. Till exempel tror jag att arbetslösa kommer hit för att få hjälp att finna en utkomst. Åtminstone har man använt motsvarande lokaler till det på andra platser i östra Tyskland, vilket har lett till ett tydligt problem. Arbetslösheten är nämligen högre bland dem som for illa av Stasis övervakning, i och med att de därigenom inte fick möjlighet till högre utbildning utan försörjde sig med arbetsuppgifter som inte längre finns. Att då komma till Stasis gamla lokaler för att få hjälp, har visat sig vara så psykiskt påfrestande att vissa finner det omöjligt. Resultatet blir ett totalt utanförskap och ett liv som utslagen. På så sätt är arvet efter Stasi fortfarande levande.

Ett bättre utnyttjande av Stasis lokaler finns i en av längorna här i Berlin. Där ryms "arkivet" med gamla handlingar lagrade i stora säckar. Under de första månaderna efter 9 november 1989 lyckades partifunktionärerna strimla sönder massor av dokument som de insåg skulle vara dem till skada. Detta delvis förstörda material har man sedan dess försökt sätta ihop igen. Ännu 27 år senare var man inte klara...

Vi hade alltså haft en fantastiskt intressant eftermiddag med åtskilliga timmar på ett museum som nog är ganska bortglömt av de flesta turister. Det var nog bara för att det närmade sig stängningsdags som vi gick därifrån och skulle ta U-Bahn tillbaka in till Mitte. Men vad hittar vi då, mitt i Stasiland? Jo, en modern skylt som är ganska makaber att finna just där:

 

Denna tunnelbanestation videokontrolleras för er säkerhet.

Hu då.

 


Dagen därpå, söndagen den 30 juli, gjorde vi ett nytt museibesök. Denna gång var det DDR Museum mitt i stan som vi skulle titta förbi. Där möttes vi tidigt i lokalen av en fantasieggande karta över kalla krigets tunnelbanenät och dess omtalade Geisterbahnhöfe.

 

Låt mig redan från början säga att jag inte var lika imponerad av detta museum.

Det berodde inte på att man fräckt nog sålde en "endagsbiljett" som inte alls gällde en hel dag utan bara för ett besök och det är en viss skillnad. Biljetten gjordes nämligen ogiltig så snart man passerade från utställningen till museishopen och den som är genuint intresserad av ämnet skulle säkert vilja gå dit på morgonen och återvända efter lunch. Nåväl, det var en parentes.

Nej, bristen med DDR Museum var dess inställning till DDR:s alla företeelser. Det är ju så, som vi alla vet, att det fanns massor av dåliga sidor hos DDR. Stasi är en sådan; resebegränsningarna en annan. Om man vill kritisera DDR, finns det alltså mängder av sätt att göra det. Däremot behöver man inte raljera över småsaker eller kritisera DDR genom att peka på brister som man hittar i alla länder och samhällen. Det blir bara onödigt och småaktigt.

Daghemmen var säkert roliga för barn och om de såg ut som på nästa bild var de åtminstone färggladare än Stasis lokaler. Sedan skedde förstås en viss indoktrinering av barnen, vilket är värt att lyfta fram. (Det tror jag att muséet gjorde också.)

 

Följande bild visar något som enligt texten var smått extremt. Det fanns idrottstävlingar för allmänheten där också vuxna fick medaljer. Och alla fick likadana medaljer! Har ni hört något så avvikande och typiskt östtyskt?

 

(För det finns ju inga Vasalopp i väst och inte heller några Vätternrundor eller motionstävlingar i landsvägslöpning.)

Celler där oliktänkande låstes in på några år, är med all självklarhet något dåligt. Det kan och ska vi vara kritiska mot.

 

En rolig detalj var att varje skåp eller låda kunde öppnas och där fanns något att göra, läsa eller titta på. I muséets modell av en barnkammare kunde man bland annat få se att östtyska barn hade leksaker som föreställde dammsugare och strykjärn. (En sinnesförvirrad utställningstext till de leksakerna påpekade särskilt att sådana leksaker förekom i det föregivet jämställda Östtyskland.)

 
 

Nedanstående bild visar också något som man gjorde sig rolig över. Leksakerna var så pedagogiska att barn skulle förväntas leka med ett kemilaboratorium. Inte för att jag kan se något fel med det – såldes förresten inte exakt detta även i Sverige och var det inte något som jag gärna hade haft som barn?

 

Ja, det fanns alltså mycket som gjorde mig fundersam på DDR Museum i Berlin. Att jag skulle bli beklämd hade jag nog förväntat mig, men inte att jag skulle bli det av denna orsak.

Men till Stasi-Museum åker jag gärna igen. Där behöver man inte krångla till historien och vinkla den i onödan. Där kan man nämligen bli beklämd av berättelsen i sig, ty Stasi var lika galet då som vi ser det nu.


Resan till Berlin sommaren 2017, som bara delvis har koppling till järnväg, beskrivs i nedanstående inlägg:

  1. Borås–Sassnitz (27 juli)
  2. turisten i Berlin (28 juli)
  3. Berliner Mauer (28-29 juli)
  4. Ossis i Berlin (29-30 juli)
  5. stora tåg i Berlin (30+29 juli)
  6. små tåg i Berlin – Loxx am Alex (30 juli)
  7. flanörer och söndagsfirare i Berlin (29-30 juli)
  8. Berlin–Sassnitz (30 juli)
  9. Trelleborg–Borås (31 juli)

Berlin, Berlin 2017, Berlin U-bahn, DDR Museum, Geisterbahnhöfe, Magdalenenstrasse, Sofia F., Stasi, Stasi-Museum, Tyskland, historia, konstverk, reseberättelse,

(Detta är tredje delen av berättelsen om Sofias och min resa till Berlin sommaren 2017. Länk till övriga inlägg i serien finns i slutet av detta inlägg.)

I dag, den 5 februari 2018, är en märkesdag som bara jag kommer att uppmärksamma.

Berlinmuren var en självklar del av världen när jag var barn. Samma uppfattning har alla som är födda från sent 50-tal till tidigt 80-tal. Muren hade alltid funnits och skulle alltid finnas. Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två. Berlinmuren utgjorde ett udda fenomen i den politiska geografin men dess existens var inte ifrågasatt.

Det kan med fog påstås att Berlinmuren började byggas den 13 augusti 1961. Den morgonen vaknade berlinarna nämligen till en helt avspärrad gräns. Ingen fick passera och stängsel hade satts upp. Dessa kompletterades snart med stadigare staket och en mur som under 28 års tid förstärktes steg för steg. Både över och under jord ringade den in Västberlin som en faktisk om inte juridisk enklav i Östtyskland.

Sedan minns vi, oavsett om vi läste om det i skolan, såg det på tv eller till och med var på plats, hur allt ställdes på ända under sommaren och hösten 1989. Ungern – som då och under några år framåt var ett progressivt land – öppnade gränsen mot Österrike, östtyskar tog sin familj och reste västerut, kyrkorna organiserade demonstrationer, måndagsmötena i Leipzig växte till en massrörelse. Efter Günter Schabowskis "Das tritt nach meiner Kenntnis ... ist das sofort ... unverzüglich." öppnades gränsövergången vid Bornholmer Strasse den 9 november och året därpå revs muren. Den hade då i 10315 dagar hindrat tyskar från landets östra delar att resa till sina vänner i väst. Den 5 februari 2018 har det gått 10315 dagar sedan den 9 november 1989.

Därigenom, menar jag, kan man på riktigt säga att Berlinmuren i dag övergår till att bli en historisk parentes. Det finns inte längre någon som har levt med muren under större delen av sitt liv. Den var viktig för världspolitiken medan den stod. Berlinmuren var förfärlig för dem som levde och dog vid den och den var den starkaste symbolen för kalla kriget och politiska konflikter folk emellan. Samtidigt, ironiskt nog, räddade den kanske världen från ett nytt, förödande krig. Dess betydelse går alltså inte att överskatta.

Men i dag kan vi ändå, utan någon tvekan, säga att även om vi ska inte glömma Berlinmuren, behöver vi inte ens historiskt sett leva i skuggan av den. Den är en del av dåtiden – men inte längre av nutiden.


 

Då Sofia och jag på morgonen den 28 juli 2017 promenerade längs Invalidenstrasse bara ett par hundra meter från Hauptbahnhof, möttes vi av denna markering i gatan:

 

Vissa källor påstår att den följer murens sträckning hela vägen genom staden, medan andra hävdar att det bara är på de ställen där turister går som man har markerat muren på detta sätt. Vilket som stämmer vågar jag alltså inte säga, men eftersom det andra påståendet verkar rimligare, lutar jag nog ditåt. Just här, vid en tidigare gränsövergång för västberlinare, kunde man åtminstone följa den en bit.

 

Vårt första mål som turister, eller den första plats som Sofia ledde mig till, var Brandenburger Tor, förstås. Magnifikt, verkligen. Visst har jag sett denna port till Brandenburg på bild, men att den var så storslagen hade jag inte förstått. Nu såg jag, och förundrades.

 

Jag fick stå och sjunga framför kameran också. Känner man mig väl, vet man nämligen att en av de visor som finns på min ständiga repertoar, som jag nynnar på när jag står i hölass eller cyklar i regn, är en av de synnerligen politiska melodierna från Melodi Grand Prix 1990. Her står vi på Brandenburger Tor, hånn' i hånn' som om det var igår... Det blev ingen succé när Ketil Stokkan sjöng den, men Sofias filmklipp av mig sjungande den i Berlin i juli 2017 har uppskattats av dem som hört det i privata sammanhang. :)

På västra sidan av Brandenburger Tor låg en rad gatstenar och pekade. "Kolla! Se! Här var det avspärrat, här gick muren!"

 

Dagen därpå, den 29 juli, hamnade vi vid Checkpoint Charlie.

 

Här var det så turistigt att vi rynkade på näsan.

– Ge oss dina pengar så blir du fotograferad med soldaten, sades det på en skylt. Att man på köpet fick multinationell skräpmat i bakgrunden nämndes inte.

 

En amerikansk president som inte gjorde mycket rätt, besökte Berlin och blev omåttligt populär när han ropade över muren: Tear down this wall. Det var lätt för honom att säga, när han inte behövde fundera på vad följden skulle bli. Så hände det heller inte förrän han hade blivit pensionär... Jag talar alltså om Reagan, som fanns på bild här på denna pur-amerikanska plats där det var fler turister än lokalinnevånare.

 

Ett kvarter eller två från Checkpoint C finns rester kvar av muren. Man har integrerat den med utställningen Topographie des Terrors som inte handlar om denna mur, utan om den nazistiska diktaturen.

 

Säga vad man vill om Tyskland, men de vägrar att glömma sin historia och skäms inte för att visa upp den. Ja, i själva verket är det väl just därför som Tyskland i dag är ett föredöme för hela världen. Europas hopp, som denna skribent brukar säga.

 

Parallellt med denna Mauerrest, tvärs över Niederkirchnerstrasse, har man gjort en imponerande tecknad serie om hur flykten över muren kunde gå till. Den rekommenderas, men det är lämpligt att man börjar i västra änden. Det gjorde inte vi och då kom historien så att säga baklänges.

 

Den eftermiddagen gjorde vi ett besök på Stasimuseum, vilket jag berättar mer om nästa gång. Därifrån fick vi göra något som annars känns typiskt svenskt: åka ersättningsbuss... Vi kom då till den berömda Oberbaumbrücke.

Här hade muren på sin tid gått tvärsöver Spree och bara västberlinska fotgängare hade rätt att passera. Nu gick U-Bahn här och på grund av ombyggnader under sommaren 2017 var det en intressant linje som bara pendlade över floden, mellan två isolerade stationer.

 

En av de längsta Mauerreste har sin ändpunkt här. Den utgör sedan 2009 det så kallade East Side Gallery, där konstnärer som redan 1989 försåg muren med bilder, nu har bättrat på sina målningar. Den tidigare kluddiga graffitin har alltså ersatts med mer professionell konst.

 

Stranden längs Spree är trots den grå muren populär på sommarkvällarna, för här satt många och såg ut över floden, lyssnade på trubadurer och hade en tête-à-tête.

 

Mest uppmärksammad och avfotograferad var den klassiska bilden av Honecker och Brezjnev. För visst är det väl de två?

Jag tycker själv att bilden har blivit lite mainstream och inte så rolig längre, så jag lägger in den här i mindre format. (Sade jag och log.)

 

Det fanns mer djupsinniga bilder, ansåg jag. Eftersom jag är mer för ord än för bild, var det just orden som grep mig, här vid en rest av Berlinmuren.

 

Viele kleine Leute die in vielen kleinen Orten viele kleine Dinge tun, können das Gesicht der Welt verändern.

Ja, bättre kan det inte sägas. Och apropå att Tyskland har förändrats från en ondskefull diktatur till att bli ett "Hoffnung Europas", kan den här oansenliga sentensen få avsluta:

 

Du har lärt, vad frihet är, och det förgår ej mer.


Resan till Berlin sommaren 2017, som bara delvis har koppling till järnväg, beskrivs i nedanstående inlägg:

  1. Borås–Sassnitz (27 juli)
  2. turisten i Berlin (28 juli)
  3. Berliner Mauer (28-29 juli)
  4. Ossis i Berlin (29-30 juli)
  5. stora tåg i Berlin (30+29 juli)
  6. små tåg i Berlin – Loxx am Alex (30 juli)
  7. flanörer och söndagsfirare i Berlin (29-30 juli)
  8. Berlin–Sassnitz (30 juli)
  9. Trelleborg–Borås (31 juli)

10315, Berlin, Berlin 2017, Berlin U-bahn, Berliner Mauer, Berlinmuren, Brandenburger Tor, Checkpoint Charlie, East Side Gallery, Günter Schabowski, Invalidenstrasse, Niederkirchnerstrasse, Topographie des Terrors, Tyskland, historia, om mig, politik, reseberättelse,

(Detta är andra delen av berättelsen om Sofias och min resa till Berlin sommaren 2017. Länk till andra inlägg i serien finns i slutet av detta inlägg.)

Det var något visst att titta ut genom fönstret på morgonen den 28 juli och mötas av skylten Berlin Hauptbahnhof. Det kanske inte säger något för alla, men för den som är intresserad av sin omvärld är Berlin en stad som ingen annan och för den som är så där tämligen intresserad av järnvägar är ordet Hauptbahnhof inte jämförbart med många andra.

Således tog jag en bild:

 

Nedan visas loket som hade tagit tåget från Sassnitz till Berlin.

 

Innan vi lämnade Berlin Hbf hann vi (åtminstone jag) fascineras av att se tåg och människor gå om varandra i flera våningar. Jodå, det förekommer lite här och där, även i ett par svenska städer, men jag har aldrig sett det så tydligt som här.

 

Vi delade på en stor och en liten frukost på ett kafé någon kilometer bort på Invalidenstrasse, varpå vi tog lokaltåget till Charlottenburg. Där promenerade vi till vårt hotell, bjöds på juice och kaffe och trots att det var tidig förmiddag fick vi checka in redan nu och i någon timme låg vi utsträckta på varsin säng.

Det var nämligen så här. Jag har oftast en god sömn. Visst kan nervositet eller sorg få mig att ligga vaken en stund och oönskade ljud tvingar mig till öronproppar men jag brukar alltid somna efter ett tag. Av alla svåra nätter var emellertid natten mellan Sassnitz och Berlin en av de värsta. Kupén var trång och varm och eftersom vagnarna stod på färjan till tretiden fanns ingen frisk luft. Bädden var kort och taket så lågt att jag inte fick plats med tårna om jag låg på rygg. När tåget äntligen rullades av färjan och vi reste genom norra Tyskland, fylldes vagnen i stället av buller och slammer. Dessutom körde lokföraren som hade han stulit tåget och var på flykt undan rättvisan.

Jag slumrade möjligen till emellanåt men mer än en timmes sömn fick jag inte. Det kan man säkert leva med till vardags, men när man är på äventyr i främmande land vill man inte börja detta med det som haverikommissionen brukar benämna "akut sömnbrist". Det var alltså i någon mån skönt att lägga sig på en nybäddad hotellsäng.

 

Två timmar senare var vi ändå ute på Charlottenburgs station igen. Sofia och jag kan ibland vara oense i småsaker men våra grundvärderingar är lika. Således tyckte vi att den viktiga frågan om S-Bahntågens skönhet skulle bedömas på samma sätt. Bedårande, fantastiska, vilka färger och linjer! utropade vi och åkte med dem så ofta vi kunde.

 

Sofia, som har varit i alla världens städer utom Kajana, Potosí och Wien, tyckte naturligtvis att jag måste se Berlins stora turistmål innan vi gjorde något annat. Således reste vi med vår endagsbiljett för Berlins lokaltrafik (7 euro, synnerligen prisvärt!) in till centrum och började med Brandenburger Tor. Den återkommer jag av en särskild anledning till i morgon. Därefter kom vi snart till den omdiskuterade Denkmal für die ermordeten Juden Europas.

 

Givetvis tycker ingen att det är fel med en Denkmal för Europas mördade judar, men det har funnits synpunkter på utformningen. Det kan även jag hålla med om, men som konstverk betraktat är det intressant. Att gå omkring där, stundtals i ljuset, stundtals skuggad av flera meter höga rätblock och gömd även för sitt sällskap, det är i sig fascinerande. Dessutom uppskattade jag att Berlins invånare hade gjort platsen till sin och använde stenblocken till att sola på, äta glass vid eller leka bland.

Sedan gick vi vidare på Unter den Linden. Där hade man, vilket kan skymtas till vänster i nästa bild, placerat ut låtsastunnelbanevagnar som en symbol för den nya U-bahnlinje som byggs just här.

 

Två månader tidigare hade mamma varit så uppjagad efter ett operabesök att hon ville se föreställningen igen och därför bjudit med mig för att se Trollflöjten. I Berlin stod Papageno och håvade in besökare till Die Zauberflöte.

 

Berliner Dom syns på långt håll även i en storstad.

 

Marx-Engels-Forum var inte i särskilt prydligt skick. Får man gissa att det såg annorlunda ut under DDR-tiden?

 

En av få saker jag minns från mellanstadieundervisningen om Tyskland, var bilden på Fernsehturm. Under vår vandring österut under lindarna låg det hela tiden framför oss och behärskar även den i sig imponerande Marienkirche.

 
 

Martin Luther, nästan bortglömd i Sverige till och med under 500-årsjubiléet 2017, var allestädes närvarande i Berlin. Här stod han utanför Marienkirche, men det mest intressanta var kanske att han hade stått där redan på 1940-talet och stolt överlevde bomber som förstörde omgivningarna. Nästa bild visar läget före och under kriget.

 

Det här är en järnvägsblogg och det har inte varit mycket järnväg på ett tag. Det kommer det inte att vara fortsättningsvis heller, men snart kommer ett litet inpass från den branschen. Först måste jag bara, ovanligt nog, visa mig själv i bild. De ganska kända Buddy Bär finns lite varstans i världen, bland annat i Borås och Rydboholm. Berlin är trots allt deras hemstad och lär så förbli, även om jag försökte välta omkull just det här exemplaret. :)

 

Sedan ned i tunnelbanan för första gången. Vi har kanske inte läst eller sett det litterära mästerverket Berlin Alexanderplatz men alla har läst titeln i tv-tablån. Liksom hart när varje annat klassiskt uttryck på tyska väcker det någon typ av förförisk, förtrollande, lockande längtan...

Så också om det bara föregår ett tåg på linje U8 mot Hermannstrasse.

 

Vi klev av vid endera Kottbusser Tor eller Schönleinstrasse, med målet Maybachufer. För första och enda gången under resan skulle Sofia och jag här dela på oss i halvannan timme. Varje fredag hålls nämligen en turkisk marknad på Maybachufer och den är i andra kretsar än mina känd för sitt stora utbud av tyger. Sömnad och andra slags textilt handarbete tillhör gruppen av hobbyer som jag högaktar men inte har vare sig kunskap om eller djupt intresse av, så jag lovade att upplåta en del av min resväska åt Sofias tyger om jag fick vandra in i hjärtat av Kreuzberg till en spelbutik.

Sällskapsspel (populärt även kallat brädspel) är som denna bloggs läsare kanske vet ett annat av mina intressen. Tyskland är spelbranschens självklara centrum. Det är i Tyskland (Essen) som den årliga spelmässan bara behöver kalla sig Spiel och alla vet vad det handlar om. Likaså behöver man inte kunna tyska för att veta att Spiel des Jahres är den tveklöst förnämsta utmärkelse som ett spel kan få. På besök i en tysk storstad var det alltså ett måste att se hur en spelbutik såg ut.

Jag hamnade på Körtestrasse, såg mig omkring och pratade med personalen. Jag sökte bland annat ett särskilt spel som jag skulle ge till Sofia i present, men varken här eller på stora varuhuset KaDeWe:s spelavdelning fanns just det spelet. I stället blev det solospelet Freitag samt en expansion till Power Grid (ty. Funkenschlag).

Så återvände jag mot marknaden och vandrade förbi en helt vanlig fontän. Det var inget särskilt alls, bara en fontän i utkanten av en park. Men jag dröjde mig kvar en rätt lång stund, filosoferade lite och trivdes. För det är väl på platser som denna som lokalbefolkningen lever? Allt är inte storslaget, trendigt, historiskt eller turistigt. Somligt är bara vanlig vardag och det har också sitt värde.

 

Ufer, som i Maybachufer, betyder strand. Vattnet som stranden ligger vid är Landwehrkanal och över den välvde sig nedanstående ledningar. Det enda som är intressant med dem, är att de påminner väldigt mycket om ledningarna på spelplanen till Power Grid. :)

 

Efter att vi hade ätit varsin underbart berlinsk Currywurst, begav vi oss till Gedächtniskirche (formellt Kaiser Wilhelm Gedächtniskirche). Även den blev bombad 1943 och sedan bestämde man sig för att inte bygga upp den igen utan bara minnas hur en bombad kyrka ser ut. Men en ny del har man byggt bredvid. Den i sin tur är oansenlig utifrån men har ett mäktigt blått ljus invändigt.

 
 

Utanför mindes man ännu sabotaget mot en julmarknad i december 2016, då många människor blev överkörda.

 

Som genom ett ödets ironi gick vi direkt från Gedächtniskirches minnesplats till en plats med helt annan koppling till tyskt julfirande. Käthe Wohlfart, som har sin egentliga hemvist i Rothenburg ob der Tauber, har nämligen en filial i Berlin. Där tänkte jag köpa souvenirer till några barn jag känner men sköt upp det till nästa dag. Blev det några souvenirer köpta? Nädå, för då var det lördag och vi glömde helt bort att gå till butiken före stängningsdags...

 

Men än var det fredag och vi firade den på en italiensk pastarestaurang i Charlottenburg. Därifrån har jag inga bilder men jag lovar er att det var både trevligt och gott. För die Italienerin i sällskapet kändes det säkert som hemma.


Resan till Berlin sommaren 2017, som bara delvis har koppling till järnväg, beskrivs i nedanstående inlägg:

  1. Borås–Sassnitz (27 juli)
  2. turisten i Berlin (28 juli)
  3. Berliner Mauer (28-29 juli)
  4. Ossis i Berlin (29-30 juli)
  5. stora tåg i Berlin (30+29 juli)
  6. små tåg i Berlin – Loxx am Alex (30 juli)
  7. flanörer och söndagsfirare i Berlin (29-30 juli)
  8. Berlin–Sassnitz (30 juli)
  9. Trelleborg–Borås (31 juli)

Alexanderplatz, Berlin, Berlin 2017, Berlin Hbf, Berlin U-bahn, Berliner Dom, Buddy Bär, Charlottenburg, Denkmal für die ermordeten Juden Europas, Fernsehturm, Gedächtniskirche, Käthe Wohlfart, Landwehrkanal, Marienkirche, Marx-Engels-Forum, S-Bahn, S-Bahn Berlin, Snälltåget, Staatsoper Unter den Linden, Under den Linden, natt, nattåg, reseberättelse, skönhetsupplevelse,