Det är svårt att tänka sig, men det var en sen vinter i år. Jag vill inte säga att vintern var lång, för den satte inte riktigt fart förrän i februari. Från den 2 februari låg det ett ständigt snötäcke här på kanten av det sydsvenska höglandet och 19 februari-18 mars var det 15-30 cm vilket är vad man realistiskt kan hoppas på för våra trakter. Mina skidpjäxor hade varit försvunna ett par år och den som hittade dem förmådde inte tala om detta förrän två dagar efter att jag hade köpt ny skidutrustning... Nåväl, en ordentlig skidtur blev det och så började snön smälta. Men det kommer väl fler vintrar?

Solen sken, snön sublimerade och den 6 april 2018 återstod bara rester av de allra största snöhögarna. Då tog jag en promenad efter jobbet för att se om tågen hade överlevt vintern. Så här såg det ut på Borås C:

 
 

Arbete med byte av kontaktledningsstolpar hade pågått och det såg ganska skräpigt ut:

 

Närbild:

 

Sista bilden visar något som jag återkommande stör mig på – inte bara i järnvägsbranschen. När man bygger och reparerar är det oerhört vanligt att man låter grävmaskiner och kranbilar köra sönder marken. Resultatet blir att omgivningen ser helvetisk ut och det tar åratal innan den har hämtat sig någorlunda.

 

Alltså var det inte kul att gå här denna vår. Men grått och svart är ju modernt, så det kanske var därför det fick se ut som det gjorde.

 

Borås, Borås C, kontaktledningsstolpe, reparation, väder,

Kommentera

Publiceras ej