I år fyller järnvägen Borås-Herrljunga 150 år.  Det är en aktningsvärd ålder för en järnväg, ty endast få svenska banor är så gamla.  Bortsett från stambanorna Stockholm-Falköping-Göteborg/Malmö, är det rentav nästan ingen järnväg som är så gammal.  Hur som helst, med anledning av jubileet trafikerades sträckan i går inte bara av Västtågen utan även av ånglok och 40-talsvagnar från Bergslagernas Järnvägar.

Jag har i ett tidigare inlägg berättat om hur jag i förväg hade studerat Borås Ö.  Med den lilla kameran mottog jag det stora tåget när det anlände dit från Herrljunga och Fristad på lördag förmiddag.

 

På Borås C fylldes perrongen av hugade resenärer.  Och hugade fotografer, ty denna dag fanns inte endast proffs och allsköns bloggskribenter där, utan även det där odefinierbara vanliga folket.

 

Nu är det egentligen synd att börja berättelsen om denna märkesdag med att klaga.  Det var däremot så att dagens första tur Borås-Herrljunga var lite väl trång ombord.  Alla sittplatser var upptagna, liksom alla öppna fönster i korridorerna och ett flertal av övriga ståplatser.  Eftersom det i stor utsträckning var barnfamiljer ombord (charmigt nog oftast med mor- eller farföräldrar och bara ibland med mellangenerationen), drog jag slutsatsen att det frampå eftermiddagen skulle ha lättat lite och då gick det an att stå ut.

 

(Det brukar alltid vara så, sade biljettförsäljaren när jag frågade honom senare, att resan mitt på dagen är fullsatt medan det är betydligt fler lediga platser senare på dagen.  Han berättade också om en resa de gjort Luleå-Haparanda-Luleå, där tåget var fullsatt kl 9-22, men folk ändå tog det med gott humör.  Det är förstås så man ska göra, ha ett gott humör.)

Nåväl, till Herrljunga kom jag snart (om än försenad).  Där fick jag än en gång känna mig som hemma, för medan andra klagade på att stationskiosken var stängd, kunde jag ta en snabbpromenad till den närbelägna matbutiken och köpa glass utan brådska.  En van resenär vet att ha koll på klockan och inte rusa till ett tåg som ska gå om en kvart; det räcker så bra att vara där minuten före avgång.

I det fuktiga diset bröt solen igenom och det blev varmt på Herrljunga station.

 

Ett ånglok är vackert på sätt och vis – men ändå inte som en krösatågsmålad Y31. :)

 

Åter till Fristad.  Samhället firar sin järnväg vart 25-e år och där var mer människor än jag tror hela samhället rymmer en vanlig vardag.

 

På spår 1 stod uppställda vagnar med utställning ombord.  Modelljärnvägar fanns flera stycken, men om jag ska vara ärlig blev jag inte direkt imponerad.  Tvärtom visade flera av dem upp just sådana tecken som nybörjarboken varnar för.  Bilden nedan visar ett exempel på en liten bana som gick runt, runt, runt...  (Kanske är det svårt att göra något mer avancerat på litet utrymme men även banans omgivning ser väl lite konstgjord ut?)

 

Jag lämnade utställningen och gick över till stationshuset.  Där höll kommunstyrelsens ordförande, kommunalrådet Olsson, tal om järnvägen.  Borås, sade han, arbetar hårt för att Götalandsbanan ska bli av, och om den blir byggd kommer Älvsborgsbanan till Herrljunga att bli än mer betydelsefull.

Efter att ha talat en stund, övergick kommunalrådet till att avteckna en klapett...

 

(Jo, han sade faktiskt så, den gode Olsson.  Plaketten som blev en klapett var nog bara en tillfällig felsägning men det var honom flera gånger en ära att "avteckna" den. Hm.)

Sedan spelades en fanfar (alldeles utmärkt) och lästes en dikt under vilken uppläsning jag var tvungen att bita mig i läppen och smyga åt sidan...

Så här ser i alla fall plaketten ut, på sin plats på Fristad station.

 

Detta är också en skönhetsupplevelse.  Stilen, ja ack och oh så skön!

 

Jag stannade i Fristad tills nästa tåg gick till Borås.  (Vad annars skulle jag göra?)  Inte lika mycket folk ombord nu, men tillräckligt för att fönstren skulle vara fyllda av hängivna supportrar.

 

På stationen i Borås fanns redan ett Regina och ett X12 (eller om det nu var X14; de går ju inte att se skillnad på på håll).  Inom kort kom också ett KtK-tåg med Rc-lok i spetsen.  Många tåg och många tider samtidigt.  Den här dagen fick ändå ett ånglok från 1910 vara i fokus.

 

Ja, lok i båda ändar till och med, om det inte framgått förut.  Nu fick även Borås lite sol och det gjorde till och med tåget snyggare.

 

Så gick resan norrut igen.  Nu hade jag trevligt resesällskap och det var just trevligt.  Att ha någon att prata med och dela resan med, är faktiskt inte så illa.  På ett tåg finns det dessutom utrymme, så det går att ta en promenad om man inte vill slita på umgänget.

Alltså kunde jag passa på att leta efter Brobackens station som ligger kvar ganska mittemellan Ljung och Herrljunga.  När det nu gick att få plats vid ett öppet fönster, kunde jag också ta en bild i flykten.

 

Herrljunga såg återigen ut som det brukar.  Bland gula västtåg fanns som vanligt ett grått SJ-tåg som bara stod och såg ut att ha tråkigt.  Senast en X2, denna gång en X40.

 

Söderut igen genom Herrljungas förstäder...

 

...och då kan man i sommarkvällen hänga ut genom fönstret så mycket man vill.  Även Sofia tyckte att det var trevligt.

 

Vi kom till Ljung efter en stund.  Det är verkligen en fager liten station.  Om jag hade haft en stor modelljärnväg, skulle jag kunna tänka mig att modellera Ljung, tror jag.

 

Här var det tågmöte, när ett ordinarie västtåg skulle norrut.

 

Det är inte ofta som det är tågmöte i Ljung, men det händer.  Då kommer tågklareraren dit och övervakar att allt går rätt till.  En öppen stationsdörr i Ljung ser man då men icke annars.

 

Så sent som förra sommaren fanns en plåtstins i Ljung, men den är borta nu.  Som bilden ovan visar, återstår endast fundamentet.  Det är lite tråkigt, för plåtstinsen är en detalj som klär den lilla stationen. (Det gör den även om den inte används, vilket den förstås borde kunna också i Västsverige.)

Det här var det sista södergående nostalgitåget för dagen och eftersom det inte gick längre än till Fristad, var vi tvungna att ta oss till Borås på något annat sätt.  Passande nog kom en X12 (ja, eller X14...) en stund senare.  Medan vi väntade på det, kunde vi se hur vagnarna som stått uppställda på Fristad station växlades in i tåget.  Medan det nu långa tåget stod och väntade på spår 2, kom västtåget på spår 3.  Det var som synes ett par passagerare utöver oss som tog tåget till Borås; andra valde märkligt nog buss 150. (Särskilt märkligt eftersom det inte är alla förunnat att byta tåg i Fristad. Månne ännu ovanligare än ett byte i Vikingstad?)

 

Så kom jag hem till slut och kunde sammanfatta dagen.  Det var roligt att åka tåg förstås – man gör ju alltid nya erfarenheter på en tågresa – men eftersom jag hade åkt denna bana många gånger förut, var inte järnvägen så central som den brukar vara när jag är ute och reser. 

Något att kritisera arrangemanget, kan vara städningen av tåget.  Frampå eftermiddagen var papperskorgarna överfyllda, vissa vagnar hade smutsiga fönster redan från början, toalettpapperet fylldes inte på i samma takt som det användes.  Mycket av detta störde kanske inte mig, men en mormor i första klass-salongen tänkte att föreningens medlemmar kanske var mer inriktade på teknik och trafik än på service och det låter ju som en logisk förklaring.  En annan är personalbrist: i tider när till och med förtroendevalda kyrkopolitiker kräver flera hundra per sammanträde, kan det inte vara lätt att få folk att lägga en hel lördag på att gratis ta hand om ett stort tåg.  (Man kanske skulle gå med i en sån häringa järnvägsförening...?)

Dagens bästa då?  Det måste ha varit den sista hemfärden från Herrljunga.  Att resa med en god vän i en stor tågkupé, mumsa karameller och wienerbröd, hänga ut genom fönstret och tala om lite av varje – ja, se det är livet det...

40-talsvagn, BHJ, Borås C, Borås övre, Borås-Herrljunga, Fristad, Herrljunga, Ljung, Sofia F., reseberättelse, västtågen, Ånglok, ånglok,

Kommentera

Publiceras ej