I mitt förra inlägg berättade jag om hur det sista ångtåget över Hallandsås bytte riktning på Laholms station. När jag steg ombord igen gjorde jag det i samma vagn som jag rest dit med, den tredjeklassvagn som nu var tågets sista. Att fotografera blev allt svårare och för varje minut märktes den annalkande kvällen.

 
 

Jag kommer aldrig att glömma hur jag denna kväll den 1 november 2015 stod på sista vagnens sista plattform i en begynnande natt där skymningen inletts en timme tidigare, himlen låg mulen och spåret försvann i fjärran.

 
 

På plattformen var jag inte ensam – långt därifrån – utan hade sällskap av sådär halvdussinet andra resenärer. Några var i sällskap, andra ensamma. Ett par stod och höll om varandra. En järnvägsfotograf gjorde sitt bästa i mörkret. Ett barn i den lägre skolåldern var som uppslukad av situationen och när föräldrarna emellanåt kom ut och tittade till barnet var de lika fascinerade, men mest över barnets intresse.

 
 

Det var en kylig kväll och lite blåste det väl också, men just där på sista plattformen befann vi oss som i vindskugga bakom det framrusande tåget och till och med mina lättfrusna fingrar trivdes. Sådana anomalier är inte unika men de är ovanliga och just därför blir upplevelser som den bakom de två B-loken denna kväll så speciella, oförglömgliga och... ja, alldeles underbara.

 

På några platser stod människor och beskådade den historiska resan. Fotografer plockade ned kameran, flanörer med hund beundrade oss, familjer med barn vinkade.

 
 

När vi lämnat Grevie och Förslöv, kommit ut på det nya dubbelspåret och bara hade en mil kvar till Ängelholm, mötte vi Öresundståg 11068. Det stod där vid sista växeln vid Vejbyslätt, väntade på oss och satte fart norrut strax efter att vi försvunnit söderut.

 

Så nådde vi bangården och stationen i Ängelholm, medpassagerarna tog kortaste vägen ut, medan jag tog den längsta: en lång promenad genom nästan hela tågsättet. En del foton och ännu fler minnen från forna upplevda och ännu fornare oupplevda resor flimrade förbi, innan också jag steg av och beskådade tåget utifrån.

 

Sista tåget ut, det som tre dagar senare skulle komma att bli det näst sista tåget alla kategorier att gå över Hallandsås, stod parkerat i mindre delar.

 

Vid det här laget hade jag i princip bestämt att jag inte skulle återvända till det orangebruna avslutningståget, utan detta var mina sista resor över åsen. Jag var inte särskilt ledsen över den saken, utan kände mig nöjd med mitt beslut och det är jag än i dag, två månader senare. Därför bordade jag kl 18.14 nästkommande Öresundståg nr 11074 för att återvända hem.

Denna min sista tur på banan höll emellertid på att sluta så snart den börjat... När vi kom till den omnämnda Vejbyslättväxeln, låg denna fel och kunde inte läggas om. Ombordpersonalen samlades, steg ut i novemberkvällen och fick med uppbådande av all sin styrka lägga om växeln för hand. Mandom, mod och morske kvinnor klarade av det på tjugo minuter, varpå vi klättrade upp genom Förslöv mot Grevie.

Genom fönstret såg jag inte mycket, utan tillbringade en god del av den återstående resan med Gösta Berlings saga. Inte bara är det litteratur av högsta klass; den är också en god representant för flydda tider, i det att den utspelas några decennier innan de svenska järnvägarna började byggas och skrevs när Skåne–Hallands järnväg var ung. Symboliken blir än tydligare när man betänker att dess författare har funnits i var svensks plånbok sedan tunneln under åsen började byggas men nu försvinner därifrån just som tunneln står klar, banan över åsen läggs ned – och riksbanken har bestämt att Sveriges kulturhistoria började på 1900-talet...

En sista blick blev det i alla fall på Båstads station, Båstad södra, Båstads gamla station – Båstads före detta station.

 

Tågets försening gav en orolig resa mot Göteborg. Inte för mig, som hade anslutningar varje halvtimme, men för en ung dam som hade biljett med sista Stockholmståget. Hennes nervositet var tydlig, men lokföraren var kompetent. De 20 minuterna i Förslöv hade krympt betydligt i Varberg, var nästan ingenting alls i Kungsbacka och framme på centralen kunde alla pusta ut.

 

Så även jag som till min glädje mötte två trevliga vänner i kön till bussen. De var på väg hem från en eller annan föreställning och så slapp jag ha tråkigt under bussresan. För det att åka buss är ju ingen höjdare...

 


 

Detta var, åtminstone tills vidare, mitt sista inlägg om Hallandsås. Eskapaderna där, som präglat mycket av mitt järnvägsår 2015, i synnerhet dess sista hälft, finns beskrivna i en rad texter.

Och som inte det vore nog, kommer Hallandsås om några timmar att beröras i årets sista blogginlägg, som egentligen handlar om något annat...

B-lok, Båstad, Förslöv, Grevie, Gösta Berlings saga, Göteborg C, Hallandsås, Rc, Selma Lagerlöf, Skåne–Hallands järnväg, VKB, Västkustbanan, avslutningsresa, länklista, museitåg, möten, natt, nedläggning, stämning, Ängelholm, Ånglok, Öresundståg,

Kommentera

Publiceras ej