Jag hade nu en hel massa blogginlägg att skriva, för vid min hemkomst hade jag bara hunnit publicera det allra första, den så kallade prologen. Ja, tänkte jag, det skulle säkert bli ett tiotal texter. Resan till Småland, ett inlägg om varje dag, kanske ett extra vardera om Stensjön, Korsberga och Holsbybrunn… Ja, ett tiotal alltså. Så icke, ty detta är nummer arton… Även om jag har skrivit dem i förväg, så att jag kunnat tidsinställa publiceringen för att sprida ut dem lite i tiden, har jag ett par gånger suttit i princip en hel dag och bara tittat på bilder, försökt minnas och formulerat mig.
Men är det verkligen värt besväret, detta att ge sig ut med tält och sovsäck, en överlastad cykel och jakt på mat och sovplats? Det kan man verkligen fråga sig, vilket också var vad jag gjorde.
Under nu fyra somrar har jag gjort diverse cykelresor i södra Sverige. Jag har gjort en resa genom norra Småland i största allmänhet, jag har gjort två vändor för att dokumentera Eksjö–Hulstfred, jag har cyklat härs och tvärs över Hallandsås och jag har följt bandelen Vetlanda–Åseda till platser där ingen människa satt sin fot på många år.
Har jag inte rest ensam så har jag lockat med mina stackars vänner till Virserum och Båstad, Ohs bruk och Västervik eller tvingat dem att ta omvägar förbi semaforer, olycksplatser och igenväxta stationer.
Vad ger dessa projekt mig, vad ger det människor omkring mig och vad ger det världen som helhet? Ska jag strunta i cykeln, eller i tältet, eller i att följa en eller två järnvägar varje sommar? Måhända är det rentav detta att skriva långrandiga blogginlägg som är överflödigt?
Ja, det frågade jag mig när jag kom hem för snart två veckor sedan och än mer nu när jag är mentalt helt utsliten av allt detta skrivande som mest tjänar till att förankra mina upplevelser så att jag inte glömmer dem. Gott så, men kanske behöver jag inte vara så utförlig. Möjligen är det mer meningsfullt att vara kreativ på andra sätt, eller strunta i alltsammans och bara cykla för att det är skönt, ta tåget när jag faktiskt ska någonstans, bara skriva sådant jag tycker är roligt. Inte överdriva så att jag ständigt och jämt hamnar på en perrong i Nässjö.
Nu tar jag i alla fall semester från bloggen. I några dagar åtminstone, men det kan säkert bli veckor eller månader också. Om jag inte kommer på något viktigt att berätta…
Detta var den artonde och sista delen av berättelsen om min resa i Småland i juli 2016.
- Prolog
- Borås–Nässjö 18 juli – Resan mot det höga landet.
- Stensjön–Vetlanda 18 juli – Dilemma med lyckligt slut.
- Vetlanda–Bergsnärle 18 juli – Solen bryter genom molnen och höglandet börjar.
- Bergsnärle–Korsberga 19 juli – Upp på spåret i den småländska skogen.
- Korsberga 19 juli – Essensen av en liten järnväg och hela semesterns symbol.
- Korsberga–Milletorp 19 juli – På andra sidan civilisationen.
- Milletorp–Ösjöbol 19 juli – Det ljusa höglandet.
- Ösjöbol–Åseda 20 juli – I den gassande ravinen.
- Åseda 20 juli – Den tynande järnvägsknuten.
- Åseda–Alseda–Holsbybrunn 20 juli – En bygd utan järnvägar, men med natur och möten.
- Holsbybrunns industrispår 20-21 juli – Tåglöst industrispår.
- Holsbybrunns trafik 20-21 juli – Folk och lokomotiv på spåret.
- Alseda–Vetlanda 20-21 juli – Sista cykeletappen, på sätt och vis.
- Vetlanda–Huskvarna 21 juli – En transportsträcka i nordvästra Småland.
- Jönköping–Huskvarna 22 juli – Att snubbla över en banvall.
- Huskvarna–Borås 22 juli – Mot hemmets härd ställs min färd.
- Epilog
2 kommentarer
Anonym
04 Aug 2016 19:17
Va? Nej. Så trist. Åk inte tåg för att ha ngt att skriva om. Skriv för att vilja åka mer tåg.
Eller så skriver du om ngt helt annat. Det är ändå historierna och faktan runt omkring banorna som är roliga för vissa av oss...
Ragnar Dellenvall
03 Sep 2017 14:12
Hittade dina järnvägsberättelser av en slump. Blev sittande hela dagen och läste. Fascinerande. Tusen tack.
Kommentera