Svenska banor

Tåglöst industrispår

(Länkar till övriga texter om denna resa finns i slutet av inlägget. Denna text behandlar onsdag kväll 20 juli och torsdag förmiddag 21 juli och rör Holsbybrunn, en tätort strax öster om Vetlanda. Till skillnad från förra inlägget handlar detta bara om järnvägar, med många bilder och somliga resonemang – detta sagt som förvarning till en eller ett par av bloggens läsare som inte alls är intresserade av sådant…)

Det var inför min förra resa till Vetlanda, i juli 2013, som jag satt och studerade storskaliga kartor och upptäckte det långa industrispåret på gränsen mellan Holsbybrunn och Sjunnen. Den gången tog jag några bilder vid dess slut; nu hade jag tillfälle att undersöka det närmare.

Jag hade, som tidigare berättats, checkat in på min oerhört trevliga logi vid Ädelfors folkhögskola i Holsbybrunn, när jag tog en kvällspromenad. Cykeln fick följa med till en början och så hamnade vi vid den växel som ligger till grund för järnvägens driftsplats Holsbybrunn.

Emådalsbanan från Vetlanda till Kvillsfors är nästan tre mil lång. Den har sitt ursprung i en smalspårig bana (Sävsjö–)Vetlanda–Kvillsfors–Gårdveda–Målilla som till stor del föll offer för järnvägsdöden, men delsträckan Vetlanda–Kvillsfors–Järnforsen breddades under 70-talet och trafikeras som godsbana fem dagar i veckan.

Från Emådalsbanan, som officiellt slutar i Kvillsfors, utgår två mycket långa industrispår till Pauliström och Järnforsen samt ett ungefär kilometerlångt till Nyboholms bruk. Men redan i Holsbybrunn finns alltså en växel till ett stickspår och dit var det nästan oväntat lätt att ta sig.

Att stickspåret inte använts på länge var mycket tydligt. Däremot fanns ingen stoppbock eller skyltning som sade att det var formellt avstängt, så jag antar att det bara är att röja bort buskarna och börja köra, om man så skulle önska.

Banverket… eh, nej kanske inte. Det heter Trafikverket sedan snart ett decennium…

Nästa bild visar en spärr som man enligt uppgift sätter upp så att inga vagnar av misstag ska rulla ut från stickspåret på huvudspåret. Det är nog en klok försiktighetsåtgärd, men frågan är varifrån vagnarna skulle komma rullande – stickspåret var ju helt tomt.

I den tämligen sena kvällen – klockan var över åtta svensk sommartid en månad efter sommarsolståndet – följde jag spåret, inte till dess slut men en god bit på vägen. Bilder i massor tog jag och några av dessa visar jag här. Bilderna får tala för sig själva. Jag tyckte bara att ljuset var fint och omgivningen på sitt sätt ganska idyllisk. Spåret viker av mot nordnordväst och solen stod kanske i västnordväst, vilket kan vara en ledtråd om man vill veta i vilken riktning varje enskild bild är tagen.

Den sista bilden ovan tog jag vid en mindre gångväg som passerar spåret inte särskilt långt från dess slut. Där vände jag om.

Nedan följer några bilder som har fokus på spåret i sig och inte är så intressanta ens för mig, men möjligen för någon annan.

Ytterligare tre bilder får illustrera att man tydligen byggt spåret av begagnade, överblivna rester från diverse andra järnvägar. Det är säkert inte ovanligt, men jag reagerade ändå på att kunna identifiera tre olika märkningar längs min vandring – och då läste jag minsann inte på varje rälslängd.

CWJ = Carlskrona–Wexiö Järnväg

GBJ = Göteborg–Borås Järnväg

HHJ = Hälsingborg–Hässleholms Järnväg

*

Låt oss göra ett hopp i tiden till följande dag, torsdagen den 21 juli. Denna gång kom jag cyklande förbi stickspårets ände. Där hade jag varit förut och inte mycket var annorlunda vad spåret beträffar.

”Nairobi! Man skulle vara i Nairobi!”

(Den som kan härleda den repliken, vinner stor beundran.)

Här lade jag också märke till den stora mängden containrar som uppenbarligen transporteras till och från den biståndsorganisation som huserar i lokalen. Det vore idealiskt, på alla sätt en ultimat lösning, att köra dem på tåg. Det går ju ändå tåg förbi på linjen två gånger om dagen så varför inte växla in här och hämta ett par vagnar i veckan, eller hur stort behovet nu är?

I nästa inlägg visas trafik i Holsbybrunn, tänka sig.

 

 

---

Detta var tolfte delen av berättelsen om min resa i Småland i juli 2016.

1. Prolog
2. Borås–Nässjö 18 juli – Resan mot det höga landet.
3. Stensjön–Vetlanda 18 juli – Dilemma med lyckligt slut.
4. Vetlanda–Bergsnärle 18 juli – Solen bryter genom molnen och höglandet börjar.
5. Bergsnärle–Korsberga 19 juli – Upp på spåret i den småländska skogen.
6. Korsberga 19 juli – Essensen av en liten järnväg och hela semesterns symbol.
7. Korsberga–Milletorp 19 juli – På andra sidan civilisationen.
8. Milletorp–Ösjöbol 19 juli – Det ljusa höglandet.
9. Ösjöbol–Åseda 20 juli – I den gassande ravinen.
10. Åseda 20 juli – Den tynande järnvägsknuten.
11. Åseda–Alseda–Holsbybrunn 20 juli – En bygd utan järnvägar, men med natur och möten.
12. Holsbybrunns industrispår 20-21 juli – Tåglöst industrispår.
13. Holsbybrunns trafik 20-21 juli – Folk och lokomotiv på spåret.
14. Alseda–Vetlanda 20-21 juli – Sista cykeletappen, på sätt och vis.
15. Vetlanda–Huskvarna 21 juli – En transportsträcka i nordvästra Småland.
16. Jönköping–Huskvarna 22 juli – Att snubbla över en banvall.
17. Huskvarna–Borås 22 juli – Mot hemmets härd ställs min färd.
18. Epilog