Folk och lokomotiv på spåret
(Länkar till övriga texter om denna resa finns i slutet av inlägget. Denna text behandlar liksom det förra onsdag kväll 20 juli och torsdag förmiddag 21 juli och rör Holsbybrunn, en tätort strax öster om Vetlanda. Denna gång är det mer rörelse på spåret.)
När jag på onsdagskvällen var ute och fotograferade industrispåret i Holsbybrunn, nöjde jag mig inte därmed utan tog en kort tur längs huvudlinjen, alltså själva Emådalsbanan, ett par hundra meter västerut, d.v.s. i riktning mot Vetlanda.
Där vände jag vid km 37. Förvarning för kommande vägkorsning, meddelas också.
Och här kommer själva signalen. Det är svårt att i stillbild visa hur den blinkar, men blinkade gjorde den och tur var väl det. På så vis vet både lokförare och annat löst folk att bommarna inte är nere vid den kommande korsningen. Hade skenet varit fast, hade jag inte stått där jag stod...
En förbindelselänk mellan rälerna, vad används den till? Jo, tack vare vänliga svar på Postvagnen vet jag numera att det är ett spårstag, en anordning för att hålla ihop rälerna när spårvidden tenderar att bli för stor. Med andra ord är spåret dåligt och tills man gör en större reparation får denna sitta här och hålla emot. I mitten sitter en isolering för att rälerna inte ska bli kortslutna. (Då drar järnvägen nämligen slutsatsen att spåret är upptaget av lok eller vagn.)
På andra sidan växeln (som jag hade ett gäng bilder på och berättade mer om senast) ser banan ut så här. Längst bort i bilden kan plankorsningen med den lilla vägen anas.
En stund senare skulle jag komma att stå just där, och upptäcka följande intressanta företeelse:
Det kom inte en cyklist, inte heller två eller tre, utan åtminstone fyra stycken, flera försedda med fiskeutrustning. Att döma av hur banvallen ser ut på den här delen av järnvägen, används den mycket frekvent av promenerande och cyklande människor. Nu gick jag där själv, men jag vill nog mena att det är okej eftersom jag dels hade koll på tidtabellen, dels faktiskt inte gick mitt i spåret utan i dess utkant. Hur upprörd blir jag över lokalbefolkningens attityd? Tja, jag tror att det är rätt ofarligt om de endast är där kvällstid då spåret så gott som aldrig trafikeras, samt om de ser sig för och lyssnar noga. Men visst är det en olycksrisk, det är det…
*
På torsdagens förmiddag hamnade jag återigen på ungefär samma ställe. Så här sommartid förefaller det bara gå tåg till Kvillsfors två gånger i veckan, på tisdagar och torsdagar, och då kunde jag naturligtvis inte hålla mig från att försöka se det.
Jag fattade posto vid km 37,4 ungefär. På ganska precis samma plats fanns förr en hållplats. Det var på den tiden då persontåg trafikerade banan flera gånger dagligen och hälsobrunnen i Holsby drog många besökare.
Alseda hembygdsförening har satt upp informationsskyltar längs med järnvägen och jag skulle under min vistelse i trakten se några av dem. Den här var en av de mer udda, för inte kommer många flanörer förbi just här. Läste och fotograferade gjorde jag förstås.
Sedan väntade jag… och väntade. Jag vågade inte vara säker på att dagens enda spärrfärd Vetlanda–Kvillsfors skulle komma precis enligt tidtabellen, för tiderna kan ju lätt ändras när det bara går en rörelse på banan. Därför tänkte jag att det där att den skulle går från Vetlanda 10.30 nog kunde bli betydligt tidigare. Redan strax efter 9.30 hade jag avslutat morgonbestyren och checkat ut från mitt nattlogi så att jag kunde ställa mig och vänta på tåget (som formellt alltså inte är något tåg utan benämns spärrfärd, men det är ju mest kuriosa).
Klockan blev 10.30, men inget tåg. Sedan blev den 10.45 och jag förstod att tåget rentav skulle komma senare än tidtabellen antydde. Den blev 11 och 11.15 och då bestämde jag att okej, jag kan stå här till 11.30 men sedan får det vara nog. 11.20 hörde jag ett tutande i fjärran och sedan hörde jag ett karakteristiskt motorbrummande någon kilometer bort, följt av att klockor ringde och bommar gick ner.
Excellent! Jag hade satt i gång en inspelning med en kamera och tog sedan snabbt några steg åt sidan med stillbildskamera i handen. (För så dum är jag inte att jag står för nära när det kommer ett tåg – det vore både idioti för egen del och oartigt mot lokföraren.)
Vissa bilder blev sämre och andra något bättre. Här är ett urval:
20 vagnar var det. Den som är mer minnesgod än jag, kan konstatera att loket, Td 393, var precis samma lok som körde det tåg jag tre dagar tidigare hade sett i Stensjön. Kanske är det så enkelt som att Green Cargo har ett lok stående i Nässjö just för den här trafiken söderut mot Vetlanda, Kvillsfors, Nyboholm och Pauliström.
Ja, så hade jag sett mitt tåg och hade bara att packa ihop kamerorna, återvända till cykeln och ge mig ut på nya äventyr. En middagsglass i Alseda, kanske?
Detta var trettonde delen av berättelsen om min resa i Småland i juli 2016.
- Prolog
- Borås–Nässjö 18 juli – Resan mot det höga landet.
- Stensjön–Vetlanda 18 juli – Dilemma med lyckligt slut.
- Vetlanda–Bergsnärle 18 juli – Solen bryter genom molnen och höglandet börjar.
- Bergsnärle–Korsberga 19 juli – Upp på spåret i den småländska skogen.
- Korsberga 19 juli – Essensen av en liten järnväg och hela semesterns symbol.
- Korsberga–Milletorp 19 juli – På andra sidan civilisationen.
- Milletorp–Ösjöbol 19 juli – Det ljusa höglandet.
- Ösjöbol–Åseda 20 juli – I den gassande ravinen.
- Åseda 20 juli – Den tynande järnvägsknuten.
- Åseda–Alseda–Holsbybrunn 20 juli – En bygd utan järnvägar, men med natur och möten.
- Holsbybrunns industrispår 20-21 juli – Tåglöst industrispår.
- Holsbybrunns trafik 20-21 juli – Folk och lokomotiv på spåret.
- Alseda–Vetlanda 20-21 juli – Sista cykeletappen, på sätt och vis.
- Vetlanda–Huskvarna 21 juli – En transportsträcka i nordvästra Småland.
- Jönköping–Huskvarna 22 juli – Att snubbla över en banvall.
- Huskvarna–Borås 22 juli – Mot hemmets härd ställs min färd.
- Epilog
Kommentera