Svenska banor

På andra sidan civilisationen

(Länkar till övriga texter om denna resa finns i slutet av inlägget. Det var nu tisdag middag och jag befann mig i Korsberga, ungefär 13 km söder om Vetlanda.)

En lustig händelse inträffade just som jag skulle lämna Korsberga. Detta var sista möjligheten att proviantera innan jag skulle ge mig ut på strapatser i en bygd av grusvägar och skogsstigar, varför jag passade på att besöka ortens livsmedelsbutik. Där handlade jag yoghurt och choklad och sade för säkerhets skull till innehavaren att det väl inte fanns någon butik mellan Korsberga och Åseda.

– Inte mellan Korsberga och Åseda. I Norrhult, men det ligger ju inte riktigt…
– Nej, det är för långt västerut.
– Bor du mittemellan Korsberga och Åseda? frågade mannen mig.
– Nej då, jag är bara på cykelsemester och cyklar längs järnvägen Vetlanda–Åseda. För att dokumentera den innan den nu ska läggas ned.

Jag fick förklara att det ju inte gick att cykla på själva spåret men att jag försökte hålla mig så nära det gick, sick-sacka fram och tillbaka helt enkelt. Sedan tittade han intresserat på mig och ställde nästa fråga:
– Var du i Vetlanda i går kväll?
– Ja, det var jag i och för sig men vad hände där då?
– Vadå? Nej, men fotograferade du järnvägen i Vetlanda?
– Jo, det gjorde jag förstås.
– För jag körde förbi en cyklist som stod och fotograferade där…

Så kan det vara. Måhända var det fler som lade märke till mig på höglandet under de där dagarna!

Resan hade ju hittills gått alldeles utmärkt och i huvudet började en plan ta form som sade att jag skulle övernatta på lämplig plats en bit före Åseda och att jag följande dag skulle fortsätta till Åseda och vända där vid middagstid. Därefter skulle jag huvudsakligen hålla mig väster om järnvägen, kanske cykla större vägar, samt natten till torsdag slå mig ned någonstans i närheten av Korsberga igen, möjligen på samma ställe som jag bott natten till tisdag.

Eftersom jag räknade med att i alla fall passera här igen, brydde jag mig inte om att nu bese landsvägsbron där riksväg 31 passerar över järnvägen. Det torde vara en god utsiktsplats men, som sagt, jag kunde titta på den en annan dag.

I stället svängde jag av österut på den tämligen goda grusvägen mot Knixhult. Därifrån hade jag på ett ställe en god utsikt över dalgången där både järnvägen och en liten bäck drar fram. Jag har någon privat definition av ”högland” som trakter på minst 250 meter över havet och ungefär här passerade både järnvägen och jag definitivt upp över den gränsen.

Jag fortsatte vidare på allt mindre, smalare och sämre underhållna vägar. Gång på gång styrde jag undan för stenar, gropar och rötter, allt för att skona cykeln så gott det gick. Naturligtvis var jag utrustad för att laga ett par punkteringar – det vore om inte självmord så i alla fall idioti att inte vara det på en cykelsemester, särskilt i mer eller mindre öde marker – men roligare kan man ha än att skruva av cykelhjul om man kan slippa. (En reservslang hade jag för en första punktering och möjligheter att laga en trasig slang för att ha beredskap för fler.) Nåväl, jag fick ingen punktering under den här resan. Jag brukar faktiskt bara få det i stan, av hårda trottoarkanter och krossade flaskor…

Något sådant syntes inte till när jag parkerade vid sjön Rydingen.

Jag fantiserade om att hitta en öde paradisstrand någonstans under min resa, en sån där strand vid en näringsfattig och badvänlig insjö, dit inte ens lokalbefolkningen beger sig för att bada. Tyvärr är sådana inte lätta att finna – kanske existerar de inte ens – och oftast ser det ut som vid Rydingen: en grumlig sjö med växtlighet långt ut i vattnet. Men utsikten var fin!

Här hade jag förstås hamnat på grund av järnvägen. Enligt kartan löpte den fram längs motsatta stranden och det visade sig att jag på flera ställen kunde se den. Nästa bild är ett exempel.

Ja, i sjöns norra del såg jag till och med något extra intressant. Mitt i nästa bild lyser en ljus fyrkant…

Det måste väl vara en kilometerskylt? tänkte jag och zoomade in så mycket det gick.

Det gick inte riktigt att avgöra vilket kilometertal det var fråga om, men senare insåg jag att lantmäteriets blå karta (den s.k. vägkartan) faktiskt indirekt visar järnvägens kilometerräkning. Tillsammans med en gammal banprofil konstaterade jag att här, vid sjön Rydingens nordvästra hörn, ligger km 56.

*

Under förmiddagen denna den 19 juli hade jag snirklat mig fram bara 4 km. Eftermiddagen innebar mer än så, betydligt mer… Jag återvände från Rydingen genom skogen, först på samma smala väg som förut och sedan helt chansartat på vad som enligt kartan var knappt framkomligt. Det gick till en början alldeles utmärkt men när jag var nästan framme i Flohult – en by eller bara några gårdar – försvann vägen och jag fick tränga fram genom något svårbeskrivet men det föreföll vara endera resterna av stormfällda träd eller resultatet av en slarvig avverkning. En alldeles igenväxt gärdesväg följde därpå men till slut hade jag fast grus under fötterna och kunde grensla cykeln igen.

Ytterligare ett par kilometer senare hade jag än en gång cyklat fel men parkerade slutligen här, där vägen definitivt tog slut.

Eller var det definitivt? Mellan träden kunde jag ana det jag sökte och när cykeln utsatts för ännu några buskar, stod vi åter på spåret.

Medan jag hade cyklat och gått närmare en halvmil på dåliga vägar, hade järnvägen bara avancerat två kilometer, ty här låg km 58.

Som bilderna både ovan och nedan visar, var spåret egentligen rätt fint här, för även om en viss växtlighet förekom, var makadamen färsk och det lockade inte att rulla fram cykeln över sliprarna. ”Bump, bump, bump” skulle det låta och stenarna var vassa. Däremot hindrade inget mig från att ställa den på själva rälsen, så det gjorde jag. Där rullade cykeln förstås alldeles utmärkt; något slätare underlag än stålräls finns knappast. På i sammanhanget nästan ingen tid alls, tog vi oss därför en halv kilometer framåt. Hastigheten låg kanske på 1,5 eller 2 km/h – att den inte var högre berodde på att jag envisades med att stanna och fotografera eller äta bär.

Vid 58,6 km fanns en av de på mindre järnvägar frekventa skyltarna med tre vågräta streck. Jag har alltid tolkat det som en varning för korsande gångväg, men har nyss fått lära mig att det visar att den som snöröjer järnvägen ska höja plogen. Skälet är i allmänhet att det finns just en korsande gångväg…

Här är vägen i fråga och jag kände mig glad över att vara framme i Göljaryd: ute ur skogen och i mer bebodda trakter.

Hit hade banan stigit länge och vi var 287 meter över havet. Men nu gick det först brant nedåt en bit, innan det återigen vände uppåt. Jag tror förresten att bakgrunden på nästa bild utgörs av en gammal banvaktsstuga.

Om jag nu inte hade tagit landsvägen utan tänkt fortsätta på spåret, hade jag fått stora besvär redan nu…

Ett så tydligt exempel på avspärrad järnväg hade jag inte sett tidigare, men det skulle visa sig finnas fler nedfallna träd. Detta låg nästan demonstrativt rakt över spåret. Det slog mig också att den stora januaristormen Gudrun drog fram här 2005 och om inte banan hade underhållits till hösten 2006, skulle det förmodligen ha sett mångdubbelt värre ut.

Jag cyklade nu behagligt fram förbi Göljaryd och Bostenstorp tills jag återigen korsade järnvägen vid km 59,8. Där satt en skylt som jag inte hade sett på länge: en förvarning om kommande driftplats:

Nu var jag nämligen i utkanten av Milletorp, en större by där tågen stannade ända fram till persontrafiknedläggningen 2002. Vid just den här korsningen borde inte finnas något annat att se, men medan jag stod där och filosoferade kom en jättestor personbil körande i krypfart. Sannolikt var det en gammal amerikansk bil, men mitt bilintresse är så totalt obefintligt så det skulle lika gärna ha kunnat vara en äldre Mercedes… Hur som helst var det ett vräkigt åk som inte alls passade in i mittersta Småland. Kanske var det grusvägen som fick bilisten att köra i uppskattningsvis 10 km/h, kanske var det för att han inte tålde fartvind. Åtminstone var det smålustigt att se.

Det är sällan eller aldrig som jag fotograferar bilar – jag vill ju inte uppmuntra nöjeskörning – så den här bilen fastnade inte heller på bild. Däremot kan jag inte avhålla mig från att återge samma vy som då men utan bil. :-)

Så fortsatte jag genom Milletorps västra delar och kom till en plankorsning som var unik för hela resan. Här hade man nämligen lagt grus över spåren så att det inte ens i teorin gick att framföra tåg på sträckan. Dessutom föreföll själva stationsområdet vara totalt igenväxt, vilket ses av nästa bild, tagen söderut mot Milletorps hållplats.

Det framgår väl inte av nästa bild, som är tagen norrut, men det var häpnadsväckande hur järnvägen dök upp som ur intet, i en backe som verkligen var genuint brant. Här måste vilket färdmedel som helst ha riktigt svårt att ta sig upp – ett ånglok, en dieselmotor eller rentav en dressincyklare.

Likväl var det ”bara” 16 promilles lutning upp till Milletorp…

Milletorps station då? Tja, jag såg mig omkring lite och det är klart att jag på ett eller annat sätt skulle ha kunnat ta mig fram och fotografera, men det gjorde jag inte, utan vad jag såg av det alltjämt kvarvarande stationshuset var detta:

(Men man kan se det närmare exempelvis på banvakt.se.)

Min sista bild från ”stationssamhället” Milletorp blir av en skylt som förvånade mig. Jag lämnade byn österut och där finns enligt kartorna en inte alls oansenlig väg mot Lemnhult, så detta var överraskande:

Inte för att det hindrade mig. Jag fortsatte på ännu mindre vägar än denna…

 

 

---