(Detta är det fjärde och sista inlägget från min resa till Båstad i juni 2017.  Länk till alla inlägg finns längst ned.)

Så hölls det vigsel i Mariakyrkan i Båstad, gästerna åkte veteranbuss till Norrvikens trädgårdar, det fotograferades och dracks drinkar (bara bloggaren höll sig nykter), det serverades mat och alla tankar på järnvägar stoppades undan ett tag. Denna skribent var som tidigare berättats toastmaster, men trots det förekom järnvägarna bara i ett ännu oöppnat paket på presentbordet…

 
 

Efterrätt och dans i nästan för många timmar, veteranbuss tillbaka till samhället, stupa i säng och sedan vakna till frukost som enda gäst i hela Villa Falken. Packa sina väskor tog sin tid, varpå färden gick vidare till brudgummens föräldrar för brunch. När den var aväten, rullade cykel grå med all sin packning till Båstad norra.

 
 

Ja, det är så jag ser den – inte som Båstad station, utan som Båstad norra station. Ännu i ”T18”, den tågplan som gäller från 10 december 2017 och ett år framåt, är dess stationssignatur ”Bån” och det är väl bra, så slipper man bli förvirrad.

 
 

Men något tråkigare att titta på… Ja, den bloggande lokföraren har en gång klassificerat den som en spökstation. Det var ändå på den tid det grönskade här. Medan Hallandsåstunneln byggdes färdigt, vilket ju var en process som tog en 10-15 år längre än planerat, började nämligen den nybyggda stationen växa igen. Spåren och signalanläggningen var förstås i trim, men plattformarna användes inte och där växte gräs och sly. Nedgånget? Jo, kanske, men det var ändå mer färgglatt än det trendigt grå som mötte mig här i juni 2017.

 
 

Jag promenerade runt en stund, men det fanns helt enkelt inte mycket att se ens då. Visst kunde jag fotografera tidtabeller – och det gjorde jag faktiskt också – men till vilken nytta? Sedan blåste SJ:s tåg nr 488 förbi på väg mot Göteborg och det kunde jag ju vinka till.

 

Att döma av nästa bild är det 189 km dit, men jag tror inte att det avståndet stämmer längre, efter linjeomläggningarna på senare år.

 

Till sist dök det också upp fler resenärer som skulle med tåg åt endera hållet. På en station som denna, där plattformarna ligger vid sidan och genomgångsspåren i mitten, blir det dessutom mindre dynamiskt, ty alla resenärer på perrongen ska med samma tåg. Inga korsande gångvägar där inte, utan man kan stå en och en eller bara umgås med sina bekanta utan att utmana hjärnan det minsta med samtal eller leenden mot okända.

 

Tåg 11050 som jag skulle resa med, dök upp vid 14.30 och så fick jag stiga ombord med min cykel. Hej då, Båstad!

 

Den här gången var det mer plats för såväl cyklar och passagerare. Men så var tåget också dubbelt så långt som på nedresan. Skönt!

Vad kan jag sedan tillägga? Tja, att jag bytte tåg i Varberg, där jag cyklade omkring i centrum, sökande en livsmedelsbutik. Det var sådär framgångsrikt. Sedan fortsatte cykeln och jag med X14 3225 som tåg 13888 längs Viskadalsbanan till Borås. Först där övergick den soliga dagen i ett regn som inte alls var lika charmigt som det jag hade njutit av två dagar tidigare. :)

 
 
 

 

Min resa till Båstad helgen 23-25 juni 2017 finns beskriven i fyra texter:

  1. Fyllot i Veddige
  2. Regnet vid Finnsbo
  3. Återbesök på stationen
  4. Nytt och grått i Båstad

(Det är väl inte omöjligt att jag kommer att skriva ett femte inlägg som har viss anknytning till detta fjärde, där jag närmare berättar om det där paketet på presentbordet, men det blir i så fall en annan dag.)

Borås C, Båstad 2017, Båstad N, Karin F, Regina, VKB, Varberg, Västkustbanan, X14, X55, grått, kilometerstolpe, om mig, reseberättelse, stationshus, stationsnamn, Öresundståg,

Kommentera

Publiceras ej