Jag brukar vara ganska bra på att ge långa blickar mot folk som missköter sig. I dag fann jag min överman.
Efter att ett försenat tåg spräckte min anslutning, tvingades jag ta bussen till Borås. Där grenslade jag min cykel och passade på att ta en bild av tågen på stationen. De var många och det fuktiga solljuset verkade intressant. Så här blev resultatet:
Kanske inget mästerverk, men det fungerar som illustration av vardagskväll efter regn. Detta var emellertid inte den första bilden jag tog. Den första blev nämligen ganska tråkig, varpå jag ändrade inställningarna och tog en till:
– Äsch då, en person korsade plattformen rakt framför mig. Jag väntar tills hen har gått vidare och tar en tredje, tänkte jag.
Så tittade jag upp från min kamera. Några meter bort stod kvinnan som hade till uppdrag att tömma papperskorgen. Hon såg på mig. Om blickar kunde döda, vore detta en sådan blick. Det var en blick som låg kvar, sekund efter sekund, och alldeles för tydligt sade ”Vad menar du med att gå omkring och fota tjejer utan att fråga? Du är en sjuk person.”
Naturligtvis var jag tvungen att säga något. Huruvida det blev så bra, vet jag inte, men det verkade accepteras och det var ju huvudsaken. Sedan tog jag några extra bilder ur andra vinklar och funderade på om jag inte rentav tyckte att det var bra att hon reagerade som hon gjorde. Det finns många starka kvinnor i världen men det är utmärkt om ännu fler vågar säga ifrån. Att just den här tjejen den här gången hade misstagit sig är både förklarligt och ursäktligt.
Däremot är det måhända en lärdom för mig, att tänka mig för så att det inte blir missförstånd i onödan. :)
Kommentera