(Detta är andra delen av berättelsen om Sofias och min resa till Berlin sommaren 2017. Länk till andra inlägg i serien finns i slutet av detta inlägg.)
Det var något visst att titta ut genom fönstret på morgonen den 28 juli och mötas av skylten Berlin Hauptbahnhof. Det kanske inte säger något för alla, men för den som är intresserad av sin omvärld är Berlin en stad som ingen annan och för den som är så där tämligen intresserad av järnvägar är ordet Hauptbahnhof inte jämförbart med många andra.
Således tog jag en bild:
Nedan visas loket som hade tagit tåget från Sassnitz till Berlin.
Innan vi lämnade Berlin Hbf hann vi (åtminstone jag) fascineras av att se tåg och människor gå om varandra i flera våningar. Jodå, det förekommer lite här och där, även i ett par svenska städer, men jag har aldrig sett det så tydligt som här.
Vi delade på en stor och en liten frukost på ett kafé någon kilometer bort på Invalidenstrasse, varpå vi tog lokaltåget till Charlottenburg. Där promenerade vi till vårt hotell, bjöds på juice och kaffe och trots att det var tidig förmiddag fick vi checka in redan nu och i någon timme låg vi utsträckta på varsin säng.
Det var nämligen så här. Jag har oftast en god sömn. Visst kan nervositet eller sorg få mig att ligga vaken en stund och oönskade ljud tvingar mig till öronproppar men jag brukar alltid somna efter ett tag. Av alla svåra nätter var emellertid natten mellan Sassnitz och Berlin en av de värsta. Kupén var trång och varm och eftersom vagnarna stod på färjan till tretiden fanns ingen frisk luft. Bädden var kort och taket så lågt att jag inte fick plats med tårna om jag låg på rygg. När tåget äntligen rullades av färjan och vi reste genom norra Tyskland, fylldes vagnen i stället av buller och slammer. Dessutom körde lokföraren som hade han stulit tåget och var på flykt undan rättvisan.
Jag slumrade möjligen till emellanåt men mer än en timmes sömn fick jag inte. Det kan man säkert leva med till vardags, men när man är på äventyr i främmande land vill man inte börja detta med det som haverikommissionen brukar benämna "akut sömnbrist". Det var alltså i någon mån skönt att lägga sig på en nybäddad hotellsäng.
Två timmar senare var vi ändå ute på Charlottenburgs station igen. Sofia och jag kan ibland vara oense i småsaker men våra grundvärderingar är lika. Således tyckte vi att den viktiga frågan om S-Bahntågens skönhet skulle bedömas på samma sätt. Bedårande, fantastiska, vilka färger och linjer! utropade vi och åkte med dem så ofta vi kunde.
Sofia, som har varit i alla världens städer utom Kajana, Potosí och Wien, tyckte naturligtvis att jag måste se Berlins stora turistmål innan vi gjorde något annat. Således reste vi med vår endagsbiljett för Berlins lokaltrafik (7 euro, synnerligen prisvärt!) in till centrum och började med Brandenburger Tor. Den återkommer jag av en särskild anledning till i morgon. Därefter kom vi snart till den omdiskuterade Denkmal für die ermordeten Juden Europas.
Givetvis tycker ingen att det är fel med en Denkmal för Europas mördade judar, men det har funnits synpunkter på utformningen. Det kan även jag hålla med om, men som konstverk betraktat är det intressant. Att gå omkring där, stundtals i ljuset, stundtals skuggad av flera meter höga rätblock och gömd även för sitt sällskap, det är i sig fascinerande. Dessutom uppskattade jag att Berlins invånare hade gjort platsen till sin och använde stenblocken till att sola på, äta glass vid eller leka bland.
Sedan gick vi vidare på Unter den Linden. Där hade man, vilket kan skymtas till vänster i nästa bild, placerat ut låtsastunnelbanevagnar som en symbol för den nya U-bahnlinje som byggs just här.
Två månader tidigare hade mamma varit så uppjagad efter ett operabesök att hon ville se föreställningen igen och därför bjudit med mig för att se Trollflöjten. I Berlin stod Papageno och håvade in besökare till Die Zauberflöte.
Berliner Dom syns på långt håll även i en storstad.
Marx-Engels-Forum var inte i särskilt prydligt skick. Får man gissa att det såg annorlunda ut under DDR-tiden?
En av få saker jag minns från mellanstadieundervisningen om Tyskland, var bilden på Fernsehturm. Under vår vandring österut under lindarna låg det hela tiden framför oss och behärskar även den i sig imponerande Marienkirche.
Martin Luther, nästan bortglömd i Sverige till och med under 500-årsjubiléet 2017, var allestädes närvarande i Berlin. Här stod han utanför Marienkirche, men det mest intressanta var kanske att han hade stått där redan på 1940-talet och stolt överlevde bomber som förstörde omgivningarna. Nästa bild visar läget före och under kriget.
Det här är en järnvägsblogg och det har inte varit mycket järnväg på ett tag. Det kommer det inte att vara fortsättningsvis heller, men snart kommer ett litet inpass från den branschen. Först måste jag bara, ovanligt nog, visa mig själv i bild. De ganska kända Buddy Bär finns lite varstans i världen, bland annat i Borås och Rydboholm. Berlin är trots allt deras hemstad och lär så förbli, även om jag försökte välta omkull just det här exemplaret. :)
Sedan ned i tunnelbanan för första gången. Vi har kanske inte läst eller sett det litterära mästerverket Berlin Alexanderplatz men alla har läst titeln i tv-tablån. Liksom hart när varje annat klassiskt uttryck på tyska väcker det någon typ av förförisk, förtrollande, lockande längtan...
Så också om det bara föregår ett tåg på linje U8 mot Hermannstrasse.
Vi klev av vid endera Kottbusser Tor eller Schönleinstrasse, med målet Maybachufer. För första och enda gången under resan skulle Sofia och jag här dela på oss i halvannan timme. Varje fredag hålls nämligen en turkisk marknad på Maybachufer och den är i andra kretsar än mina känd för sitt stora utbud av tyger. Sömnad och andra slags textilt handarbete tillhör gruppen av hobbyer som jag högaktar men inte har vare sig kunskap om eller djupt intresse av, så jag lovade att upplåta en del av min resväska åt Sofias tyger om jag fick vandra in i hjärtat av Kreuzberg till en spelbutik.
Sällskapsspel (populärt även kallat brädspel) är som denna bloggs läsare kanske vet ett annat av mina intressen. Tyskland är spelbranschens självklara centrum. Det är i Tyskland (Essen) som den årliga spelmässan bara behöver kalla sig Spiel och alla vet vad det handlar om. Likaså behöver man inte kunna tyska för att veta att Spiel des Jahres är den tveklöst förnämsta utmärkelse som ett spel kan få. På besök i en tysk storstad var det alltså ett måste att se hur en spelbutik såg ut.
Jag hamnade på Körtestrasse, såg mig omkring och pratade med personalen. Jag sökte bland annat ett särskilt spel som jag skulle ge till Sofia i present, men varken här eller på stora varuhuset KaDeWe:s spelavdelning fanns just det spelet. I stället blev det solospelet Freitag samt en expansion till Power Grid (ty. Funkenschlag).
Så återvände jag mot marknaden och vandrade förbi en helt vanlig fontän. Det var inget särskilt alls, bara en fontän i utkanten av en park. Men jag dröjde mig kvar en rätt lång stund, filosoferade lite och trivdes. För det är väl på platser som denna som lokalbefolkningen lever? Allt är inte storslaget, trendigt, historiskt eller turistigt. Somligt är bara vanlig vardag och det har också sitt värde.
Ufer, som i Maybachufer, betyder strand. Vattnet som stranden ligger vid är Landwehrkanal och över den välvde sig nedanstående ledningar. Det enda som är intressant med dem, är att de påminner väldigt mycket om ledningarna på spelplanen till Power Grid. :)
Efter att vi hade ätit varsin underbart berlinsk Currywurst, begav vi oss till Gedächtniskirche (formellt Kaiser Wilhelm Gedächtniskirche). Även den blev bombad 1943 och sedan bestämde man sig för att inte bygga upp den igen utan bara minnas hur en bombad kyrka ser ut. Men en ny del har man byggt bredvid. Den i sin tur är oansenlig utifrån men har ett mäktigt blått ljus invändigt.
Utanför mindes man ännu sabotaget mot en julmarknad i december 2016, då många människor blev överkörda.
Som genom ett ödets ironi gick vi direkt från Gedächtniskirches minnesplats till en plats med helt annan koppling till tyskt julfirande. Käthe Wohlfart, som har sin egentliga hemvist i Rothenburg ob der Tauber, har nämligen en filial i Berlin. Där tänkte jag köpa souvenirer till några barn jag känner men sköt upp det till nästa dag. Blev det några souvenirer köpta? Nädå, för då var det lördag och vi glömde helt bort att gå till butiken före stängningsdags...
Men än var det fredag och vi firade den på en italiensk pastarestaurang i Charlottenburg. Därifrån har jag inga bilder men jag lovar er att det var både trevligt och gott. För die Italienerin i sällskapet kändes det säkert som hemma.
Resan till Berlin sommaren 2017, som bara delvis har koppling till järnväg, beskrivs i nedanstående inlägg:
- Borås–Sassnitz (27 juli)
- turisten i Berlin (28 juli)
- Berliner Mauer (28-29 juli)
- Ossis i Berlin (29-30 juli)
- stora tåg i Berlin (30+29 juli)
- små tåg i Berlin – Loxx am Alex (30 juli)
- flanörer och söndagsfirare i Berlin (29-30 juli)
- Berlin–Sassnitz (30 juli)
- Trelleborg–Borås (31 juli)
Kommentera