(Detta är fjärde delen av berättelsen om Sofias och min resa till Berlin sommaren 2017. Länk till övriga inlägg i serien finns i slutet av detta inlägg.)
Man kan resa till Berlin av många anledningar. Om man åker dit som turist och stannar mindre än en månad, måste man prioritera. Stannar man tre dagar blir det kravet än tydligare. Vi hade kanske inget direkt tema planerat i förväg, mer än att vi gjorde ett par besök på platser tillägnade några personliga huvudintressen. Berlins historia är emellertid så intressant att man inte kan gå förbi den och hur ska man då välja?
I efterhand visade det sig att vi hade ägnat en stor del av vårt besök åt minnet av kalla kriget, av uppdelningen i öst och väst.
Dit kan man kanske räkna några besök de gamla stoltheterna Kurfürstendamm och Kaufhaus des Westens, där dåtida västberlinare skröt med sin rikedom och sitt utbud av varor. På Ku'damm inmundigade vi varsin glass och på KaDeWe åt vi tårta (som vanligt Sachertorte för mig) och jag köpte en karta över Tyskland.
Men – vi ägnade mer tid åt Östberlin, DDR-systemet och Stasi. Det gör oss naturligtvis inte till Ossis. Det var bara roligare att skriva så i rubriken. :)
Redan senast skrev jag så mycket om muren att jag inte tänker prata vidare om den nu även om den på sätt och vis var förutsättningen för att Berlins båda hälfter skulle kunna utvecklas så olika under 60-80-talen.
Utöver vårt hotell, som vi tyckte om trots att vi som svenskar inte är vana vid att ha en duschkabin mitt i rummet, gjorde vi vår bästa erfarenhet på lördag eftermiddag. Då tog vi U-Bahn en bit in på östra sidan för att se på f.d. Stasi-Zentrale, numera Stasi-Museum. Det kom vi sedan att högt rekommendera till alla våra vänner.
Vi steg av på Magdalenenstrasse, en station som är smyckad med konst som beskriver utvecklingen för Tysklands arbetare. Man ville visa hur det från eländet under mitten av 1800-talet bara hade gått uppåt tills det i och med DDR var paradisiskt. Det kan förstås diskuteras om det var så perfekt – en aspekt av DDR:s brister skulle vi snart se mer av – men som tidsdokument är konstverken utmärkta.
Varken Sofia eller jag är någon tyskspråkig expert utan har bara olika nivåer av grundkunskaper. Därför var det skönt att se att en engelskspråkig guidning skulle äga rum strax efter vår ankomst till Stasi-Museum. Faktum är att jag sällan eller aldrig har träffat på en så kompetent guide som här och det är lite tråkigt att jag har glömt hans namn, men kan han rentav ha hetat Sven? Han var född kring 1970 och hade vuxit upp i det östtyska systemet. Inledningsvis var han saklig och höll sig själv utanför historien medan han visade oss huvudbyggnaden. Vi gick omkring och fick se dels bevarade original från Stasis tid, dels utställningslokaler av standardslag.
Efter en stund vävde vår guide in sin egen historia i den allmänna berättelsen. Han hade själv kanske inte varit aktivt övervakad, men Stasisystemet hade varit allestädes närvarande i hans liv och hade exempelvis tvingat honom att välja en längre värnplikt för att få chansen till den utbildning han ville läsa. Det var en imponerande guidning.
Det var vad vi fick höra. Men vad fick vi se? Ja, till exempel en väska som Stasichefen Erich Mielke hade använt för komprometterande papper om partichefen Erich Honecker. Jo jo, alla hade sina hemligheter i Östtyskland.
Att hindra radiosignaler är svårt, men man kan på andra sätt styra vilka program medborgarna lyssnar på. Den här radiomottagaren har jag för mig användes av en vakt i Stasihuset. Det var lätt för en förbipasserande att se om den var inställd på tillåtna kanaler...
Nedan kommer en interiör från Stasicentralen. Om den är särskilt intressant på andra sätt än att den är så färglös, vet jag inte. Däremot var det spännande att få höra att så fort det ska spelas in en film eller tv-serie om den östtyska tiden, lånar filmteamet den här lokalen. Das Leben der Anderen är ett exempel på en sådan film. (Den fick i och för sig kritik av guiden. Han menade nämligen att den var orealistisk eftersom det i verkligheten inte fanns några snälla stasiagenter som ställde sig på de övervakades sida.)
Tavlan här ansågs som storslagen konst av partihöjdarna. Barnen hälsar de öststatskommunistiska soldaterna som sina befriare.
Dåtidens powerpoint – bilder kan svepas in från vänster och höger:
Vy från ett av fönstren:
Grått och färglöst, jo då.
När man ska övervaka sina medborgare behöver man tekniska hjälpmedel. Kameror kan fästas i vattenkannor och slipsar om så skulle behövas.
Det är ett storslaget område, med hus på hus i långa rader och de kan inte alla vara museer utan måste ges en praktisk tillämpning. Till exempel tror jag att arbetslösa kommer hit för att få hjälp att finna en utkomst. Åtminstone har man använt motsvarande lokaler till det på andra platser i östra Tyskland, vilket har lett till ett tydligt problem. Arbetslösheten är nämligen högre bland dem som for illa av Stasis övervakning, i och med att de därigenom inte fick möjlighet till högre utbildning utan försörjde sig med arbetsuppgifter som inte längre finns. Att då komma till Stasis gamla lokaler för att få hjälp, har visat sig vara så psykiskt påfrestande att vissa finner det omöjligt. Resultatet blir ett totalt utanförskap och ett liv som utslagen. På så sätt är arvet efter Stasi fortfarande levande.
Ett bättre utnyttjande av Stasis lokaler finns i en av längorna här i Berlin. Där ryms "arkivet" med gamla handlingar lagrade i stora säckar. Under de första månaderna efter 9 november 1989 lyckades partifunktionärerna strimla sönder massor av dokument som de insåg skulle vara dem till skada. Detta delvis förstörda material har man sedan dess försökt sätta ihop igen. Ännu 27 år senare var man inte klara...
Vi hade alltså haft en fantastiskt intressant eftermiddag med åtskilliga timmar på ett museum som nog är ganska bortglömt av de flesta turister. Det var nog bara för att det närmade sig stängningsdags som vi gick därifrån och skulle ta U-Bahn tillbaka in till Mitte. Men vad hittar vi då, mitt i Stasiland? Jo, en modern skylt som är ganska makaber att finna just där:
Denna tunnelbanestation videokontrolleras för er säkerhet.
Hu då.
Dagen därpå, söndagen den 30 juli, gjorde vi ett nytt museibesök. Denna gång var det DDR Museum mitt i stan som vi skulle titta förbi. Där möttes vi tidigt i lokalen av en fantasieggande karta över kalla krigets tunnelbanenät och dess omtalade Geisterbahnhöfe.
Låt mig redan från början säga att jag inte var lika imponerad av detta museum.
Det berodde inte på att man fräckt nog sålde en "endagsbiljett" som inte alls gällde en hel dag utan bara för ett besök och det är en viss skillnad. Biljetten gjordes nämligen ogiltig så snart man passerade från utställningen till museishopen och den som är genuint intresserad av ämnet skulle säkert vilja gå dit på morgonen och återvända efter lunch. Nåväl, det var en parentes.
Nej, bristen med DDR Museum var dess inställning till DDR:s alla företeelser. Det är ju så, som vi alla vet, att det fanns massor av dåliga sidor hos DDR. Stasi är en sådan; resebegränsningarna en annan. Om man vill kritisera DDR, finns det alltså mängder av sätt att göra det. Däremot behöver man inte raljera över småsaker eller kritisera DDR genom att peka på brister som man hittar i alla länder och samhällen. Det blir bara onödigt och småaktigt.
Daghemmen var säkert roliga för barn och om de såg ut som på nästa bild var de åtminstone färggladare än Stasis lokaler. Sedan skedde förstås en viss indoktrinering av barnen, vilket är värt att lyfta fram. (Det tror jag att muséet gjorde också.)
Följande bild visar något som enligt texten var smått extremt. Det fanns idrottstävlingar för allmänheten där också vuxna fick medaljer. Och alla fick likadana medaljer! Har ni hört något så avvikande och typiskt östtyskt?
(För det finns ju inga Vasalopp i väst och inte heller några Vätternrundor eller motionstävlingar i landsvägslöpning.)
Celler där oliktänkande låstes in på några år, är med all självklarhet något dåligt. Det kan och ska vi vara kritiska mot.
En rolig detalj var att varje skåp eller låda kunde öppnas och där fanns något att göra, läsa eller titta på. I muséets modell av en barnkammare kunde man bland annat få se att östtyska barn hade leksaker som föreställde dammsugare och strykjärn. (En sinnesförvirrad utställningstext till de leksakerna påpekade särskilt att sådana leksaker förekom i det föregivet jämställda Östtyskland.)
Nedanstående bild visar också något som man gjorde sig rolig över. Leksakerna var så pedagogiska att barn skulle förväntas leka med ett kemilaboratorium. Inte för att jag kan se något fel med det – såldes förresten inte exakt detta även i Sverige och var det inte något som jag gärna hade haft som barn?
Ja, det fanns alltså mycket som gjorde mig fundersam på DDR Museum i Berlin. Att jag skulle bli beklämd hade jag nog förväntat mig, men inte att jag skulle bli det av denna orsak.
Men till Stasi-Museum åker jag gärna igen. Där behöver man inte krångla till historien och vinkla den i onödan. Där kan man nämligen bli beklämd av berättelsen i sig, ty Stasi var lika galet då som vi ser det nu.
Resan till Berlin sommaren 2017, som bara delvis har koppling till järnväg, beskrivs i nedanstående inlägg:
- Borås–Sassnitz (27 juli)
- turisten i Berlin (28 juli)
- Berliner Mauer (28-29 juli)
- Ossis i Berlin (29-30 juli)
- stora tåg i Berlin (30+29 juli)
- små tåg i Berlin – Loxx am Alex (30 juli)
- flanörer och söndagsfirare i Berlin (29-30 juli)
- Berlin–Sassnitz (30 juli)
- Trelleborg–Borås (31 juli)
Kommentera