(Detta är sjunde delen av berättelsen från Sofias och min resa till Berlin sommaren 2017. Länk till övriga inlägg i serien finns i slutet av detta inlägg.)

Efter två texter som i högsta grad är järnvägsanknutna, återvänder jag härmed till försyndelsen att i järnvägsbloggen skriva ett inlägg som inte har just något med järnväg att göra. Men hav förtröstan – det är det sista i Berlinserien som är sålunda upplagt.

Som redan har framgått, hade vår resa inget särskilt tema. Vi hade några specifika saker vi ville se, såsom klassiska turistmål, Loxx och den turkiska marknaden, men i övrigt tog vi dagen som den kom.

På lördag morgon den 29 juli hamnade vi därför på Mierendorffplatz i norra Charlottenburg. Där ligger, just ovanför U-Bahnuppgången, en försäljare av modelljärnvägsartiklar. Av samma skäl som jag ville besöka en spelbutik i sällskapsspelens hemland, ville jag se hur en MJ-butik såg ut. Om den var så speciell vet jag inte, även om den säkert var stor i ett svenskt perspektiv, och framför allt hade jag inget särskilt mål med besöket. Vi såg oss omkring, jag en stund längre än Sofia, och med några småprylar som kan användas på valfri anläggning och inte kostade skjortan, gick vi därifrån.

Den kanske mest intressanta detaljen, var ett foto på en av tunnelbanekorridorernas väggar. Här fanns svensk anknytning. Mierendorffplatz (eller en del av den?) har nämligen burit namnet Gustav-Adolf-Platz.

 

Det tyckte jag var roligt.

Ett par timmar senare hade vi gjort vårt redan omnämnda besök på KaDeWe och vandrade förbi Wittenbergplatz. Det är en U-Bahnstation som är sevärd ovan jord. För oss var det helt odramatiskt, eftersom vi kunde förstås resa mellan stationerna helt frivilligt.

 

Alla har emellertid inte haft den friheten, vilket ett särskilt monument påminner om. ”Skräckens orter, som vi aldrig får glömma.”

 

Usch ja, det är platser som som vi måste tala om, även om det i vissa sammanhang är ett känsligt samtalsämne. (När jag skriver det, tänker jag på den aktuella diskussionen i Polen, där man inte får nämna att vissa koncentrations- och utrotningsläger ligger i Polen, eftersom den polska regimen tror att man då förknippar dagens Polen med dåtidens nazistiska Tyskland. Vem som nu skulle göra det – enda likheten är väl att yttrandefriheten är i olika utsträckning inskränkt.)

Som redan nämnts tillbringade vi lördageftermiddagen på Stasi-Museum, varpå vi landade vid Oberbaumbrücke. Den är så fin att den kan få komma med igen:

 

Från vårt trevliga hotell hade vi inte lika imponerande utsikt. Ett parkeringshus och en inträngd gräsmatta, nämligen. Tråkigt att titta på? Tja, men det har också sin charm.

 

Det blev söndag och vad gör man på söndagar? Vad vanliga turister gör, vet jag inte. Vad Berlins invånare gör vet jag inte heller, men jag antar att inte så få går till sin kyrka. Det kan också svenskar göra, exempelvis Sofia och jag som deltog i både gudstjänst och kyrkkaffe i den lokala svenska kyrkan.

 

Sofia, som känner hela världen, hade förstås varit här förut och även om jag inte minns huruvida hennes gamla bekanta fortfarande var i tjänst, låter det logiskt om så vore fallet. Här fanns också en familj som just skulle flytta till Berlin och nu gjorde sin entré på en plats där svenskar i förskingringen kan finna gott sällskap.

En annan gammal bekant såg vi i alla fall i kyrkans trädgård. Martin Luther, allestädes närvarande:

 

Svenska kyrkan var för övrigt lite av en grön oas i stadsbebyggelsen.

 

Under eftermiddagen gick vi, som tidigare berättats, mellan muséer och utställningar. Däremellan promenerade vi förbi det ståtliga Rotes Rathaus.

 

Himlen var lika blå som rådhuset rött. Vad mer var – luften var varm och jag fick min enda riktigt heta dag den här sommaren. Södra delen av Sverige hade nämligen en sval sommar 2017 och jag mätte bara upp fyra högsommardagar (två dagar i juli och en i juni nådde nätt och jämnt över 25°; den 18 maj visade min termometer 28,5°). Men under vår söndag i Berlin var det 30° och jag höll på att storkna. Sofia är mer van vid sydländska tempteraturer och tyckte nog att det var skönt…

Varje skuggad trottoar lockade därför när vi gick bort mot Fernsehturm.

 

– Åh, jag vill bada! utbrast jag när vi passerade över Alexanderplatz och hettan var värre än förut. Jag känner för att doppa mig i den här fontänen!

Sofia blev högeligen förvånad. Jag badar nämligen i genomsnitt ungefär en halv gång per sommar.

Denna promenad genom Berlin får sluta här, på Alexanderplatz, framför det stora världsuret som jag minns från min OÄ-bok i årskurs 5.

 

Vem har varit i Pressburg? Förmodligen fler än dem som vet om det. :)

 

Nu, strax före klockan 17 normaltid, var det dags att återvända till Hauptbahnhof. Nästa gång berättar jag om hemresan och därmed är järnvägsbloggen tillbaka på spåret…


Resan till Berlin sommaren 2017, som bara delvis har koppling till järnväg, beskrivs i nedanstående inlägg:

  1. Borås–Sassnitz (27 juli)
  2. turisten i Berlin (28 juli)
  3. Berliner Mauer (28-29 juli)
  4. Ossis i Berlin (29-30 juli)
  5. stora tåg i Berlin (30+29 juli)
  6. små tåg i Berlin – Loxx am Alex (30 juli)
  7. flanörer och söndagsfirare i Berlin (29-30 juli)
  8. Berlin–Sassnitz (30 juli)
  9. Trelleborg–Borås (31 juli)

Alexanderplatz, Berlin, Berlin 2017, Berlin U-bahn, Fernsehturm, Rotes Rathaus, Sofia F., Svenska kyrkan, Svenska kyrkan i utlandet, Wittenbergplatz, reseberättelse,

Kommentera

Publiceras ej