(Detta är det andra inlägget från resan till Lysekil den 27 oktober 2018. Länk till alla inlägg finns i slutet av detta.)
Jag skulle, som jag skrev senast, alltså tillbringa tre timmar i Lysekil. När jag hade stått och tittat på tåget en stund, tog jag en avslutande bild från ett av de äldre hamnspåren. I alla fall antar jag att det är ett gammalt spår och att de centrala kajerna är mer urpsrungliga än den moderna hamnanläggningen någon kilometer bort.
Loket stod ännu vänt mot havet, men en liten stund senare hade det gjort rundgång inför hemresan.
Så dags hade jag gjort en promenad in till stadens lilla centrum. Där finns en del butiker av olika slag och jag tänkte köpa vykort. Sådana hittade jag inte, men i Lysekils bokhandel fanns andra saker som intresserade en person som tycker om järnvägar och sällskapsspel:
Näst intill hela Ticket to Ride-serien! Den kan man minsann inte få tag på i det åtta gånger större Borås. Där kan man inte heller få tag på Den svenska almanackan som låg tydligt exponerad här i Lysekil. Med glädje köpte jag 2019 års upplaga och gladde mig åt att slippa göra ett tidsödande, dyrare och tråkigare inköp på nätet.
Därpå återvände jag till stationen och fotograferade själva stationshuset.
En promenad åt andra hållet gav en bild på tåget, snett uppifrån.
Det blev en riktigt trevlig och på något sätt stämningsfylld vy från plankorsningen i stationens utkant.
Som ses av bilden ovan passade fler fotografer på att använda tiden väl. Själv gick jag och köpte sallad i matbutiken, på samma sätt som jag numera ofta gör när jag är ute och åker tåg. Med den i handen äntrade jag tåget på nytt, där jag kom undan blåsten och den relativa kylan. Den som numera var tågets sista vagn var betydligt enklare inredd och solen sken härligt in genom fönstren.
Där fick jag också ett samtal med en av lokalinnevånarna. Han föreföll ha sett tåget av en tillfällighet och nu var han intresserad av vad detta var för tåg och vilka vi var som reste med. Var det en förening, eller...?
– Jo, sade jag, det är en förening som har det här tåget och organiserar resan, men jag är inte medlem utan klev bara ombord i morse på Göteborgs central och betalade min biljett. Femhundra kronor, tur och retur, kostade det.
– Det skulle man ju lätt betala! utbrast min nya bekantskap.
– Du kan ju åka med tillbaka i eftermiddag, föreslog jag. Då kostar det ännu mindre.
Så kom vi att tala om Lysekilsbanans framtid. Man läser så mycket dumt om folk på olika platser, så det var skönt att höra att han var lika irriterad som jag på att banan ska stängas.
– Järnvägen har ju alltid funnits här. Bussarna är ju ett senare påfund. När man ser gamla bilder från Lysekil finns det alltid tåg med.
Han var också enig i att det var bättre komfort och betydligt enklare att åka tåg mellan Göteborg och Lysekil än att ta bussen. Vi gick igenom det faktum att Västtrafik körde tåg på sträckan för ett par somrar sedan och att tågen gick nästan lika fort som bussarna, trots att man den sista timmen bara fick hålla 40 km/h. (Och den där lilla skillnaden på några minuter, gjorde att Västtrafiks reseplanerare vid en allmän sökning bara visade bussarna. Man var tvungen att söka specifikt på tåg för att få fram tågtiderna, varför tågen kom att gå nästan tomma medan svettiga människor trängdes på expressbussen.) Att en så stor hamn som Lysekil – jag vill minnas att det är en av Sveriges 3-4 största hamnar – inte skulle ha järnvägsanslutning är dessutom absurt.
Vi var alltså helt överens och därmed på ganska gott humör då vi lämnade vagnen. Han för att se på tåget en stund till; jag för att se på hamnspåren.
Resan till Lysekil den 27 oktober 2018 beskrivs i sex inlägg:
Kommentera