Så lämnade jag alltså Mariestad och slog mig ned i bakre vagnens bakre del. Där fick jag husera ensam och efter att ha mutat in ett säte med väskan öppnad och i tillämpliga delar tömd, placerade jag mig i det allra sista sätet. Där hade jag bäst utsikt, insåg jag, med ett helt, stort fönster som var bättre än någon lcd-skärm i världen.
Första hållplatsen är Lugnås. Det kan väl inte klassificeras som station längre, men här finns lite sidospår och gott om plats. Detta får mig att anta att det vore en fullt tänkbar plats för en ”ny” station om behov skulle uppstå. Dessutom ligger Lugnås ungefär mitt emellan de nuvarande stationerna Mariestad och Forshem.
Lugnås är känt för sitt berg. Det är det enda av Västgötabergen som saknar diabastäcke, vilket gör att det har brutits ned av inlandsis och annan vittring. Denna avskalning gör att det alltså är lägre än sina syskon längre söderut. Stationsorten ligger flera kilometer från kyrkbyn och när jag skärskådar min storskaliga karta över trakten, får jag för mig att det torde finnas en härlig utsikt över både slätten och Vänern från byn. Kanske även platser varifrån man med en god kikare kan se tågen på mycket långt håll? Mina besök i Lugnås – jag tror nämligen att de är två – har tyvärr varit mer inriktade på bergets insida. Ortens (no pun intended) stora sevärdhet är ju dess gruva och kvarnstensbrott. Detta kan ses också på hållplatsen, där en kvarnsten ligger upplagd som konstverk.
På loktåg kan man ställa sig i sista vagnen och se spåret försvinna bakom sig. Det går inte i motorvagnar, men jag upptäckte att det fanns en del glipor in till den bakre förarhytten. Här kunde jag framför allt sticka fram kameran och följa utfärden från Lugnås hållplats.
På Mariestads station hade jag lagt märke till ett par med hund. Dessa steg ombord redan innan tågsättet rullat fram till startlinjen och utgjorde inledningsvis de enda medresenärerna. I Äskekärr steg de av, på en av de små hållplatser som aldrig kommer att bli mer än så.
(Här skulle man kunna föreställa sig en bättre kombination av synintryck. En ålderdomlig kärra, ett modernt cykelställ och en blå sandlåda? Eh, nej...)
Österäng passerades, varpå Forshem uppnåddes.
Stationen ser ut att befinna sig så ovanligt isolerad på landsbygden. Det kan bero på att den ligger i utkanten av samhället, men den ger en känsla av Lilla huset på prärien. Här kommer först en detalj av ”infartsväxeln” (inom citationstecken, ty jag är inte säker på formaliteterna).
Det ser ut som om stationsplanen har använts som virkesupplag. Gott så, men jag har inte hört att man skulle ha kört timmertrafik på järnväg och i så fall kan det kvitta.
Här var det möte med norrgående tåg 3364. Det hade, om det hade anlänt enligt tidtabell (vilket jag inte vet) stått här i fyra minuter redan och fick vänta i två till medan vi passerade. Roligt var att det var en klassisk gammal Y1 nr 1272 som fick spinna som en mätt katt i solskenet:
Mitt tåg stod på spåret närmast stationshuset och skymde därför sikten. Men i samma ögonblick som vi rullade ut från Forshem, fick tågklareraren och det andra tågets förare ögonkontakt igen. Upp med spaden och fritt för avgång – ”handsignal körtillstånd”.
(Men att det ska vara så svårt att få den där perfekta bilden av en tågklarerare som viftar med spaden. Jag kommer att försöka igen…)
Om Hällekis hållplats har jag inte mycket att säga. Inte mer än att den uttalas med ”hårt” -k- (en klusil alltså, säger den fonetikkunnige) och att jag har för mig att en gammal klasskompis härstammade därifrån.
Här steg en ny resenär ombord (tänka sig!) och fick för sig att i en tom vagn sätta sig på sätet intill mitt. Det hade jag ingenting emot, men jag hade föredragit att inte få sneda blickar på mig när jag fotograferade genom fönstret. Detta blev än påtagligare när resenärens kompis steg ombord vid nästa stopp och deras samtal avstannade bara jag rörde mig. Ja ja…
Nästa stopp, det var Råbäck det:
Kinnekulles stationshus – ty det har förr varit verkliga stationer, vilket till exempel framgår av Holger Broks bok (som jag berättade mer om häromdagen) – är pampiga byggnader. Det måste ha en av två förklaringar. Antingen vittnar det om att trakten är rik och har haft prominenta gäster, eller också är det bara en följd av att man har underhållit och behållit byggnader från en tid då stationen var socknens stolthet och man därför alldeles självklart byggde stort vid järnvägen.
Rikedomen av idag kan bland annat utgöras av betande, vilda djur:
Den kan också bestå av den feta jorden, där ett traktorekipage harvar upp godsaker till måsarna:
I alla tider – åtminstone under holocen – har en av Kinnekulles rikedomar varit lövskogen. Den står kal i mitten av april, men står, det gör den!
Som jag berättade i förrförra inlägget, var min plan att sitta på vänster sida av tåget i båda riktningarna. Det hade givit mig god utsikt mot Vänern till då jag reste norrut. I gengäld hade jag missat stationshusen. Nu tog jag igen den skadan. Trolmen susade förbi utanför rutan innan jag hann få upp kameran, men Blombergs stationshus ser ut så här:
Blomberg alltså. Det är ett konstigt namn på en station (eller numera hållplats). Jag antar att det uttalas med akut accent, men vad jag bygger det på vet jag inte. Kanske beror min förmodan på att Blomberg, med grav accent, för mig är ett efternamn. Det i sin tur gör att jag aldrig kommer att kunna ta stationsnamnet ”Blomberg” på allvar. Åtminstone inte förrän jag en dag passerar Kinnekulle på försommaren och måhända ser att Holger Broks hemstation gör skäl för namnet…
Så rullade tåget ned från kullen, passerade samma stationer som på nordgång fastän i omvänd ordning, och stod en stund i Lidköping. Där blev bilderna suddiga igen och en skribent som är tämligen trött på såväl sällskapet som resan i sig, lägger inte ned extra arbete på att finna ultimata fotovinklar på en station som skildrats förr. Att möte skedde med tåg 13306 är heller inte av intresse ens för fotografens mor.
Det var flera timmar kvar till solnedgången, men ändå fanns det en skillnad i ljuset. Den syntes då tåget rullade ut över den stora slätten, vars åkrar sträckte sig nästan till horisonten och fick en person av facket att undra hur den jordbrukare är skapad som orkar plöja hela fältet utan att förgås av tristess. Roligare var det då plötsligt en för mig okänd ravin väckte intresset och delade upp landskapet.
Järpås station fungerar säkert utmärkt, men stationshuset är det ruffigaste jag sett på länge. Numera vågar jag däremot inte förutsäga dess snara rivning, eftersom jag gladeligen blivit snuvad på den sura konfekten på andra platser. Men nog kunde man tycka att åtminstone stationsnamnet kunde kompletteras?!
Ja, så passerade vi ett mindre imponerande men fräschare ”stationshus” i Stora Levene:
…och den väldigt imponerande silon i Håkantorp. Inget stopp här denna gång, tyvärr.
Den här dagen var det fel på tågets högtalarsystem samt den visuella ”informationsrullen”. Med anledning av detta fick alla resenärer svara på vilken station de skulle resa till, så att ombordpersonalen visste vilka stationer de behövde ropa ut. Personalen var lite frustrerad och förtydligade att SJ hade meddelat att alternativet var att ställa in all trafik under de fyra dagar som reparationen skulle dröja. Tja, tänkte jag, då får man väl ta det som en rolig erfarenhet.
Hade jag varit tågvärd på ett sådant tåg, hade jag gått genom alla de två vagnarna och gjort tre eller fyra utrop inför varje uppehåll, med myndigt allvar: ”Nästa station Forshem! Nästa Blomberg!” Nej, okej då, jag hade nog fnissat lite när jag ropade ut Blomberg…
Hur som helst. Jag besvarade frågan med ett tvetydigt:
– Jag ska nog åka ända till Herrljunga.
Jag kunde välja att följa reseplanerarens förslag att hoppa av Kinnekulletåget i Vara och invänta anslutande Älvsborgsbanetåg där. Samtidigt var det rimligaste alternativet att fortsätta hela vägen till Herrljunga. Var vill man tillbringa någon timme en sen måndag eftermiddag, i Vara eller Herrljunga? Det är lite upp till var och en, men jag kände att Herrljunga skulle funka bra. Därför susade jag värdshus förbi i Vara och Vedum, och tog bara en bild någonstans i skogarna norr om Herrljunga.
Här följer nämligen gränserna mellan flera kommuner ett synnerligen komplicerat mönster. Det blir än mer invecklat ju storskaligare kartan är. Spåret ligger i en kommun, men skogen intill i en annan. Det ni!
Så anlände jag till det nya spår 7 i Herrljunga. Det ligger fint där på kanten och hindrar tågen västerut från att störa stambanetrafiken. Efter vad jag har hört ska även trafiken Uddevalla–Herrljunga–Borås splittras i två delar inom kort, för att ytterligare minska dessa störningsmoment. Jag har sökt information om när, men misslyckats. Inte heller är det historiens största fråga, så det är väl därför jag inte har varit tillräckligt enträgen.
Vyn över stationsområdet blir dessutom ännu lite storslagnare här från andra sidan. :-)
Väntetiden i Herrljunga blev så lång att jag redan där i en varm hållplatskur fortsatte att skriva på en av mina noveller. Just den håller på att bli så lång att den snart lämnar novellformatet och blir till … tja, en novella? Men det är okej.
Med novellen i famnen for jag till Borås, där solen fortfarande sken och jag var sömnig men nöjd med dagen.
Till Kinnekullebanan får jag återkomma en annan gång. Även då kommer solen att skina, men omgivningen kommer även att kompletteras av blomster och utslagna träd.
Detta är det sista inlägget av tre om min tur-och-returresa till Mariestad den 15 april 2019.
- Tåget till Kinnekulle (1 av 3: Alingsås-Forshem)
- Tåget till Kinnekulle (2 av 3: Mariestad)
- Tåget till Kinnekulle (3 av 3: Lugnås-Borås)
