Svenska banor

(Rubriken är till hälften på tyska, eftersom spårbyteståget sköttes av österriskisk personal och tyska språket var ständigt närvarande på platsen ...)

Rent kronologiskt borde jag skriva fyra eller fem andra inlägg om vad som förevarit sedan sist. Men de texterna är tidlösa och jag tycker nog att detta är viktigare att få skrivet.

I tisdags den 4 augusti 2020 cyklade jag i väg, på jakt efter spårbyteståget. Exakt var det befann sig, visste jag inte. Därför tog jag en lämplig väg och höll utkik efter potentiellt intressanta vyer på alla platser jag passerade järnvägen mellan, säg Gånghester och Aplared.

Vid en egentligen avstängd plankorsning strax bortom den östra infarten till Aplareds station, insåg jag att jag var nära. Två gubbar stod vid korsningen och frågade om jag ville passera.

– Nja, jag är på jakt efter spårbyteståget, svarade jag. Och då kan jag lika gärna stanna på den här sidan.

De sade att det gick bra med vilken som helst av vägarna: den som löpte norr om järnvägen eller den som följde den på södra sidan. Om jag skulle köra över korsningen, fick jag akta däcken, lade de till. En blick på stenarna som låg lite hipp som happ runt spåren, sade mig att jag inte hade behövt vara orolig, men det kändes lika bra att se spårbyteståget söderifrån. Då skulle jag ha solen i ryggen och kunna ta bättre bilder …

Då jag slutligen nådde fram till spårbyteståget, befann det sig kring km 89. Jag säger ”kring”, för det var ett vansinnigt långt ekipage.

(Hela tåget fotograferat bakifrån, ty i spårbyteståget går loket sist.)

– Vilket vidunder! utbrast en äldre herre som kom åkande i bil.
– Hysteriskt, svarade jag.

Mannen var en av väldigt många åskådare. Det i sig kan vara lite förvånande, eftersom vi verkligen befann oss mitt på landsbygden med bara enstaka och spridd bebyggelse i närheten. Mitt intryck var att det inte minst var förbipasserande – på väg till den spridda bebyggelsen eller på väg till den för dagen tillfälliga plankorsningen vid km 90 – som passade på att stanna till. Dessutom kryllade det av officiella bilar, vilkas syfte jag inte ens kan gissa. Den roligaste bilen var en lastbil som kom körande på denna rätt smala grusväg. Varje annan dag hade lastbilen sett stor ut, men nu var den som en leksaksbil på ett barnkammargolv.

(Extra plankorsning bortom km 90, iordningställd bara för ändamålet, kanske endast för dagen.)

När jag så småningom kom hem igen, hade jag tagit ett hundratal bilder och spelat in fem filmklipp. Ändå är jag lite besviken. På mina bilder? Ja, men inte bara.

Min personliga uppfattning är nämligen att detta var för stort i omfång för att kunna få någon riktig överblick över. Det var svårt att fånga tåget på bild, ja, men det var också svårt att riktigt veta vad jag skulle ta mig för. Det bullrade och dammade, med ögonen förstod jag vad som hände och med kamera kunde jag dokumentera. Ändå … Nej, det gav mig inget. Erfarenheter är väl alltid positiva, men någon genuint trevlig sommarupplevelse var det inte. Jag älskar mina sommarutflykter, med dess trivsamma, lugna sommarlovskänsla. Här var det en massa folk överallt och det kanske var just det som var problemet.

Jag hade snart förstått hur det hela gick till. Det enda jag inte fattade, frågade jag om. Det var ett separat tågsätt, bestående av lok och två vagnar, som gick före själva spårbyteståget. Mannen jag frågade, sade följande:

– Vi samlar skrot. Pengar, alltså.
– Jaha, lösa delar som ligger kvar i spåret, fyllde jag i (efter att ha sett spåret någon vecka tidigare).
– Bland annat. Jag är trafikansvarig också, sade han och sträckte på sig med tummarna innanför bältet.

Jag tackade, cyklade vidare och flinade lite för mig själv. (Men i efterhand får jag väl säga att det ju är bra att det finns folk som är stolta över sitt arbete.)

(Ovan: skrotsamling hopskrapad av trafikansvarig med kollega. Nedan: förtruppståget.)

Själva spårbyteståget bestod, som jag såg det, av följande (och om det fanns ytterligare någon del som inte tycktes central för sammanhanget, hoppar jag helt kallt över den):

1. Två charmiga gamla godsvagnar, bland annat innehållande ”Ersatzteile”.
2. Ett antal vagnar med uppsamlade träsliprar, prydligt upplagda 240 stycken per vagn.
3. Ett antal vagnar med nya betongsliprar.
   Över del 2-3 löpte på en egen ”spåranläggning” två skyttlar. Den främre flyttade gamla sliprar till de främsta vagnarna och flyttade nya sliprar bakåt. Den bakre skytteln körde bort gamla sliprar från själva spårbytesmaskinen och nya sliprar dit.
4. Vagn med dieseltankar i mängd.
5. Spårbytesmakinen. Den grävde upp hela spåret: lyfte den gamla rälsen åt sidan samt tycktes lägga träsliprarna på ett rullband och uppschaktad makadam, grus och jord på ett annat. Därefter lade den ny rälsbädd ned nya sliprar och spåret på det. Makadam skakades också på plats.
6. Ett snillrikt system för att sortera ut de större stenarna från det gamla spåret och – om jag förstod det rätt – återanvända dessa genom att hälla ned dem kring det nya spåret.
7. Många vagnar som skyfflade jord och grus bakåt i tåget. I tur och ordning fylldes vagnarna på och när en vagn var full, fick slutförvaringen ske i närmast föregående.
8. Ett lokomotiv som sköt på i krypfart. Bokstavligen i krypfart. Ibland stod hela tågsättet rentav still.

Här följer bilder, så gott det nu gick att se. Möjligen kan skeendet bli mer komplett med hjälp av de bilder jag tog under ekipagets veckolånga rast några kilometer därifrån.

(Ovan ser man hur skytteln plockat en hel portion betongsliprar från en av de främre vagnarna och ska ge sig av bakåt. Nedan ser man hur den lagt dem på plats i spårbytesmaskinen och beger sig därifrån. På "våningen under" kan nästan exakt mitt i bilden ses hur gamla sliprar matas ut.)

Jag hade lite svårt att veta vad jag skulle göra. Stå och vänta tills ”vidundret” kom till en bättre fotovinkel? Då hade jag fått stanna hela eftermiddagen. Sitta och läsa en god tidskrift medan jag väntade på bättre tider? Det var så lagom lätt att göra det, när ett lokomotiv stod och brummade eller grus och grävning rasslade.

Jag kunde i alla fall se att det strax framför tågen redan låg ett avsnitt med helsvetsat spår på betongsliprar. Sådana avsnitt fanns, det visste jag, men jag vet inte hur man handskas med dem. Låter dem ligga eller passar på att byta dem igen när man ändå är där? Ingen aning.

När jag hade befunnit mig tillräckligt länge på platsen, fick jag nog och cyklade hem igen. Först tittade jag ändå förbi plankorsningen strax bakom tåget, där man nu höll på att flytta bort resterna av den gamla, sönderklippta rälsen. Man hade också av någon anledning en lucka i det nya spåret att pussla ihop. Anledning? Återigen, jag vet inte och låter bli att gissa. (Det blir så sällan rätt när jag gissar i den här bloggen …)

Mitt beslut att fara vidare har jag inte ångrat. Med tanke på vilka helt underbara hallon jag fann längs vägen, fick jag ett gott utbyte av utflykten trots att upplevelsen av en spårbytesmaskin kändes lite sådär.