(Myresjö–Hultagård–Vetlanda 29 juni 2020)

I mitt senaste inlägg hade jag på min utflykt längs banvallen Vetlanda–Sävsjö anlänt till Myresjö. Dit fram hade det trots allt gått rätt bra att cykla. Vägen var helt okej, med viss regelbundenhet fanns det saker att se, informationsskyltar berättade om hållplatser och stationer.

Fram till Landsbro några kilometer senare fortsatte vägen att duga och nu var det till och med soligt på sina platser.

 

Väl i Landsbro tog banvallen slut och ersattes för en stund av ett ”dött centrum”. Det var avskalat och sterilt. Om det fanns något att se, visste jag inte vart jag skulle vända mig. En liten matbutik låg alldeles intill det gamla stationsområdet så jag köpte glass och choklad.

 

Skyltningen hade försvunnit. Vilken väg skulle jag ta för att hitta banvallen igen? Min slutsats blev att om jag bara fortsatte västerut, skulle det nog gå bra och så fann jag vägen. En industritomt med småruffigt yttre charmade mig med sin blå färg och så fortsatte jag.

 

Däremot hade jag tappat geisten. Jag var bara trött på denna platta väg. Inte ens lite solsken hjälpte. Dessutom tycktes hembygdsföreningarna väster om Myresjö ha tagit semester. De fina skyltarna som jag läst på både norr och öster om Vetlanda, liksom alltså fram till Myresjö, lyste nu med sin frånvaro.

Någon lokal talang hade satt upp röda fågelholkar längs vägen och först suckade jag åt att man placerat dem på trädens sydsida. Regel nummer 1 för fågelholkar lyder nämligen ”sätt dem på trädets östra sida; mot söder blir det för varmt.” Därpå slog det mig att det inte kan vara många månader av året som solen stiger över trädtopparna och når några fågelholkar alldeles oavsett på vilken sida av trädet de sitter …

 

Vid Lannaskedebrunns station fanns det i alla fall något att se. Visserligen var banvallen bara bevuxen med högt gräs och under någon kilometer i praktiken inte cykelbar, men byggnaderna på platsen antydde ett stolt förflutet.

 
 
 

Stationshuset syns till vänster på bilden ovan, i ett underligt läge vinkelrätt mot järnvägen (som gick utanför bild på vänster sida). Märkligt nog är stationen inte den mest imponerande byggnaden. Den rollen intar idag det gamla avträdet ...

 
 
 

Jag uppsökte det inte, utan valde att fortsätta min nu allt tråkigare cykeltur. Det var alldeles för platt och när jag möttes av denna vägtyp, konsulterade jag kartan på nytt:

 

Okej, den här vägen är inte kul, hade jag konstaterat sedan länge. Vad finns det för alternativ? Jag överlade med mig själv och landade i att jag lika gärna kunde fortsätta till Hultagård, den enda nämnvärda orten före Sävsjös ytterområden. Dit var det två och en halv kilometer ...

… som jag lika gärna hade kunnat hoppa över. Hoppa över (eller krypa under) var just vad jag behövde göra när en bastant bom och ett kodlås stoppade mig ungefär på storkommungränsen:

 

Som synes gick det inte heller att leda en cykel runt, så jag fick gymnastisera lite. Därpå inträdde jag i lupinernas dödsrike, för även om detta ogräs hade synts lite av och till, tycktes det här ha funnit sitt paradis.

 

Usch, usch.

Så var jag framme i Hultagård, ännu en av de små träindustriorter som järnvägen tycks ha givit upphov till.

 

Här gick det inte att cykla längre. Banvallen låg väl kvar, men den var slybevuxen och jag hade måst ta en omväg för att hitta tillbaka till den.

Emellertid hade jag redan givit upp. ”Sävsjö får vara för mig, det tar bara tid och nu är jag uttråkad.” Den fantastiska banvallen som cyklabanvall och andra berättade om, var inte det minsta fantastisk. Delvis asfalterad var den inte heller; såvida inte tätorternas smågator räknas var de två tredjedelar jag nu becyklat försedda med grus eller gräs. Jag kanske inte tänkte ”vafan” som i rubriken (den har jag lånat från en halvkänd saga för stora barn), men jag ville inte cykla längre efter banvallskonceptet.

Med glädje svängde jag i stället höger, uppför backen mot norr. Snart hamnade jag på den stora väg som enligt min tioåriga karta har nr 127 men ser ut som en riksväg. Den var inte mumma, men efter bara en kilometer kunde jag ta en genväg mot Landsbro. Genvägen i fråga är nog en riktigt gammal väg, äldre än de asfalterade länsvägarna, och hade en svårcyklad backe med mjukt, djupt, spårigt grus och stålräcken som nog suttit där sedan urminnes tider.

 

Jag kom förbi Lannaskede gamla kyrka, som var ett trevligt litet avbrott:

 
 

Riktigt charmad blev jag i utkanten av Landsbro, där en folkpark av gammalt snitt, försedd med nymålade väggar och höga tallar, pockade på uppmärksamheten:

 
 

Med fart rullade jag igenom Landsbro samhälle och passerade ”Lannaskede och Myresjö nya kyrka”. Den hade jag kunnat ana genom grönskan från banvallen och eftersom den var svår att se även från landsvägen, hoppar jag över att visa den enda bild jag har därifrån. För övrigt verkade kyrkan inte så speciell på något sätt. Det som, ser jag nu efteråt, är lite annorlunda, är att den ligger på sockengränsen (koret i ena socknen och vapenhuset i den andra), men det syns ju inte på en avståndsbild.

Genom Myresjö gick det också fort, även om det var nu jag stannade till vid Myresjö gamla kyrka, vilket jag nämnde senast. (Den sägs vara ett tydligt exempel på en Njudungskyrka och i så fall tycker jag om Njudungskyrkor.)

Jag hade bestämt mig för att återgå till banvallen från Myresjö in till Vetlanda. Dels hade den delen av sträckan inte varit jättetråkig, dels fick jag för mig att det vore kul att cykla den långa raksträckan åt andra hållet.

Just som jag svängde in framför industrierna, kom en cyklist på träningstur farande. Kanske var det hans hastighet som lockade mig, kanske var det den senaste milen på goda vägar. Oavsett orsak, satte jag också fart. Hög sådan.

Ut på den långa raksträckan for jag och stannade visserligen till två gånger, men bara två. Ett litet stopp vid Hällinge station skulle det bli och först passade jag på vid krönet där sikten i båda riktningarna var längre än bilden kan visa. Där stod även en gammal grindstolpe som säkert härstammar från järnvägens tid.

 
 

Fort gick det alltså. Det kom en moped körande och den höll jag bakom mig utan egentlig ansträngning. När jag räknade ut vilken hastighet jag höll från Myresjö till Vetlanda, ligger den på nästan 30 km/h och det är ovanligt för mig.

Jag är förstås rätt säker på att den stadiga nedförslutningen, så svag den var verkade positivt på hastigheten. Ändå var det nog huvudsakligen psykologi – en vilja att komma fram snarast möjligt – som var anledningen. När jag såg undergången framför mig, stannade jag och var förvånad.

 

Redan framme? Oj då, det var värst.

Sedan tog jag det lugnare in till de nya husen som kallas Lokstallarna (för smalspårets lokstallar tycks ha legat där), samt ända till Vetlanda station, där ett ensamt lok väntade på att gå norrut som dagens tåg 6354. Jag noterade att det var fråga om loket Td 403, ett annat än det som använts torsdag-lördag, och tänkte tanken att det tidigare loket högst eventuellt skulle ha kunna skadats av solkurvorna. Det var alltså bara en hypotes i stunden.

 
 

När jag hade åkt runt i Vetlanda en stund fortsatte jag hem för att vila. Den sista biten hade tärt på kroppen, märkte jag. Två nätter väntade då jag hade så ont i knä och rygg att jag inte kunde sova. På grund av banvallen eller den alltför mjuka sängen? Omöjligt att svara på. Då jag sedermera lämnade Vetlanda, dröjde det bara ett par timmar innan smärtan försvann och den har ännu inte återkommit.

Till Sävsjö kom jag alltså inte på den här resan. Om jag tar mig dit en annan gång, blir det förmodligen från så att säga andra hållet, eller också tar jag tåget direkt dit. Hela sträckan Vetlanda–Sävsjö kommer jag nog aldrig att cykla. Åtminstone inte på banvall …

 


Mina upplevelser i juni och juli 2020, i och kring Vetlanda (vars trafikplatssignatur är Vta, därav Vta 2020) beskrivs i följande 16 bloggtexter:

  1. Mannen, cykeln och kvinnan (Borås–Herrljunga 25 juni)
  2. Nässjö förnekar sig inte. (Herrljunga–Nässjö 25 juni)
  3. Hemma i Vetlanda? (Nässjö–Vetlanda 25 juni)
  4. Högsommartimmar och höglandstimmer (Vetlanda–Kvillsfors 26 juni)
  5. Slutkörd i Kvillsfors (Kvillsfors(–Vetlanda) 26 juni)
  6. Tre små hållplatser (Stensjön–Rödjenäs–Björköby 27 juni)
  7. Solkurva på Emådalsbanan (Vetlanda med omnejd 26-27 juni)
  8. Spårlösa skogar (Björköby–Ekenässjö–Holsbybrunn 28 juni) (nästan utan järnvägar)
  9. Mot Myresjö med friskt mod (Vetlanda–Myresjö 29 juni)
  10. Banvallscyklisten som tänkte vafan. (Myresjö–Hultagård–Vetlanda 29 juni)
  11. Växling vid Brunnsgård (Vetlanda 30 juni)
  12. Tåg och spår i Vetlanda (Vetlanda 30 juni)
  13. Hastigheter, hissar och vilsna flickor (Vetlanda–Nässö–Forserum 1 juli)
  14. Personligt möte på tåg (Jönköping–Falköping–Borås 1 juli)
  15. Växling i Kvillsfors (Kvillsfors 26 juni)
  16. Skogsrån och troll (Småland i juni) (utan järnvägar)
891 mm, Landsbro, Lannaskede, Lannaskedebrunn, Myresjö, Td, Vetlanda, Vetlanda 2020, Vetlanda–Sävsjö, avträde, banvall, banvallscykling, invasiva arter, knän, om mig, reseberättelse, stationshus, växtlighet,

Kommentera

Publiceras ej