Drottningtorget, söndag eftermiddag kvart i tre. Fyra unga män vandrar mot Göteborgs central. Jag är två meter efter och ser en muffinsform (!) falla ur handen på en av dem, rakt ned på stenläggningen framför mig. Ilsket sparkar jag till det halvt hopknycklade papperet ett par gånger. ”Vad är det med människor, egentligen?” tänker jag.
Sedan får jag nog. Jag böjer mig ned, plockar upp papperet och när sällskapet stannar för röd gubbe, knackar jag mannen på axeln.
– Du ska nog ta med dig det här i stället för att slänga det på gatan.
Jag räcker fram papperet. Han tuggar för fullt och när han öppnar munnen kan jag se muffinsen där inne.
– Jag slängde det inte på gaaatan! säger han med gäll, affekterad röst och en dialekt som inte är långt från den moderna youtubestockholmskan. Det ramlade ur fickan! tillägger han.
– Ja, visst … Vi kan väl säga det då, muttrar jag misstroget.
Eftersom han inte tar emot sin avlagda muffinsform, lägger jag den artigt i hans hand. För andra gången faller den i gatan. Vare sig han första gången visste om det eller inte, vet han nu att den ligger där och jag överlämnar ansvaret på honom innan jag går vidare.
Vännerna konstaterar att de ska till spår 5 men säger inget mer till mig. Jag stegar vidare, in i stationsbyggnaden och högtalarna sprakar:
– MTRX mot Stockholm avgår från spår 5.
Tack och lov för det, tänker jag. Även om stockholmarna inte tar med sig skräpet hem, nej, inte ens har förmågan att ta det med sig till närmaste papperskorg, är det i alla fall skönt att de själva lämnar Västergötland. Så kan de fortsättningsvis få skräpa ned hemma hos sig i stället för här.
Lokaltåget mot sköna vyer avgår från spår 13. Där känner jag friden återvända.
