Jag har nu fem lördagar under tidiga hösten 2020 åkt med samma tåg (persontåg nr 13832 bestående av en motorvagn) norrut genom Ljung. Där har varit samma upplägg varje gång: ett sydgående halkbekämpningståg (tjänstetåg nr 49105 bestående av diesellok och en vagn) har stått på stationen och inväntat mitt norrgående persontåg. När vi kommit in, har det andra tåget fått avgångssignal och givit sig av.
(Bild från 19 september 2020)
De första tre gångerna stod tjänstetåget vid plattformen, på spår 2 mitt för stationshuset. Fjärde gången hade tjänstetåget fortsatt en bit längre söderut längs spår 2. Därmed hade det passerat plankorsningen med enskenssignalen. Detta gav två fördelar. Dels kunde bommarna gå upp direkt efter persontågets passage av plankorsningen, dels blev det lättare för tågklareraren att ge handsignal till lokföraren (eftersom det inte stod en motorvagn i siktlinjen).
I detta för risker så skräckslagna samhälle, vill man helst aldrig se människor korsa ett järnvägsspår. Därför är det logiskt att man vid ett möte i Ljung föredrar att ha persontåget på spår 1, som ligger närmast stationshuset. För att ta sig till plattformen mellan spår 1 och 2 krävs alltså passage av spår 1. Dessutom är det en låg och smal perrong, vilket kan vara problematiskt för passagerare vilkas ben är svaga eller helt saknas.
I lördags den 10 oktober hade tjänstetåget liksom senast kört en bit förbi stationshuset, men av någon anledning tagits in på spår 1. Det är egentligen inga konstigheter, men persontåget fick alltså rulla in på spår 2. Ovanligt men roligt, tänkte jag.
Tåget stannade och jag såg en resenär komma gående och kliva ombord. En ny bekant – som två andra lördagar klivit på i Ljung och jag haft trevliga små samtal med – såg jag däremot inte till. Tågklareraren stegade fram och vinkade med spaden bort mot dieselloket. Han fick vinka länge innan han märkte att lokföraren sett signalen.
Sedan vände han sig om och vinkade till persontågets lokförare. Detta innebär att det säkerhetsmässigt var klart att köra vidare till Herrljunga. Lokföraren kunde förstås ha anledning att vänta en stund till, men ur järnvägens synvinkel fanns det inget som hindrade: utfartsväxeln låg rätt och banan var fri.
Jag satt och läste igenom en novell som varit ett ständigt dåligt samvete sedan jag började på den i januari 2019, men som jag i brist på bättre idéer tänkte att jag skulle komma vidare med. (Halva syftet med mina lördagsresor har varit att få saker skrivna.) När mitt tåg rullade vidare, reagerade jag inte på det, utan läste vidare. Tills tåget saktade in och stannade strax före växeln.
På större banor är det ofta så att man får stanna på linjen. Då är ett vanligt skäl att trafiken är så tät att föregående tåg inte hunnit tillräckligt långt bort. I väntan på att nästa blocksträcka ska vara fri, får man stå någon minut vid en signal. Men här, i Ljung, när det givits avgångssignal? I nästa ögonblick började tåget backa.
Underligt, tänkte jag. Det är ju knappt att man alls får backa med ett tåg. Eller okej då, vi var ju formellt sett fortfarande inne på stationen, så då får det väl anses tillåtet. Men varför? Hade lokföraren fått ont i magen och behövde rusa in på tågklarerarens kontor?
Nej, skälet var enklare än så. Vagnen backade vidare till den lilla plattformen och vad såg jag genom fönstret, om inte tre personer som trängdes invid spåret? Jag log för mig själv. Lokföraren måste ha tagit tågklarerarens handsignal ad notam och givit sig av innan han kontrollerat att alla resenärer var ombord. Måhända hade alla inte ens hunnit ta sig runt till rätt spår när det kortkorta godståget blockerade det normala spåret. Min gamla bekant vinkade glatt och hoppade upp någonstans i tågets främre del.
Så kan det gå, en vanlig dag på järnvägen.
Kommentera