Jag var på väg hem från Orust. Under epidemin har jag hållit mina bussresor på ett minimum, så det var mer självklart än vanligt att jag skulle ta mer tåg än en standardsökning i Västtrafiks reseplanerare föreslår. Vanligtvis finns två alternativ: buss via Henån till Uddevalla och så tåg därifrån via Herrljunga till Borås, eller buss via Varekil till Stenungsund och så tåg därifrån via Göteborg till Borås.
Nu när Herrljunga–Borås är avstängd för upprustning, kvarstod bara det andra alternativet. Det innebar visserligen ett byte på 100 minuter i Göteborg, men det funkade. Jag kunde sitta och läsa eller skriva under tiden.
Jag hade tagit för givet att första bussen skulle vara nästan folktom. Det var den inte. I själva verket var den fylld till 75 %, så knäna fick trängas med väskor och folk. Suck …
Andra bussens beläggning kan variera. Den var förstås också näst intill fullsatt. Suck …
Nu väntade tåget mot Göteborg, vilket är ett lämpligt tillfälle att uppsöka toaletten. Hellre förekomma än förekommas, liksom. Det hade nog gått bra om tågtoaletten inte hade varit låst hela vägen. Suck …
Här är en bild tagen av folkliv på perrongen tre dagar tidigare, när det regnade på ett sätt som det bara gör i Göteborg, och blivande Stockholmsresenärer trängdes under plattformstaket:
Vid det här laget var jag trött på att resa, så jag övervägde faktiskt att promenera bort till närmaste buss mot Borås. Men nej, så skulle jag inte göra. Min fasta övertygelse var att jag skulle kunna vila ut på tåget och komma fram ganska pigg. Dessutom fanns det ju faktiskt toalett även på det tåget, om det skulle visa sig behövas …
*
Det var rätt mycket folk på Göteborg C och jag ville gärna kunna hålla avstånd. I Nils Ericson-terminalen (den jättelika bussterminalen) fanns det mer plats. Jag köpte en varm korv och satte mig på första bästa, tomma bänk. Den som är hemma på ”Nisseterminalen” vet att varje bussficka har en omfångsrik träsoffa med plats för minst ett dussin goda vänner.
Där hann jag knappt ta upp datorn innan en okänd man kom fram och gjorde en gest mot soffan.
– Is it free? frågade han på engelska med tysk brytning.
– Ja, ganz frei, svarade jag leende.
En hel grupp med tyskar intog två tredjedelar av sittgruppen. Det fick de gärna. Snart reste sig en annan av männen från soffan, ställde sig framför sina vänner med kamera … men blev avbruten av kollegerna. De gjorde en gest mot mig och så bad de mig – återigen på engelska – att fotografera. Jag tog emot kameran och fotograferade. Som standarden är i digitalkamerans tidsålder, skulle jag förstås ta fler bilder än en. Just då kom emellertid folk gående i bakgrunden, så bilden dröjde.
– Es gibt einige Personen da … hinten … försökte jag.
Nu förstod sällskapet att de inte behövde använda sina hjälpliga engelskkunskaper. De kunde tala sin perfekta tyska och så talade jag hjälplig tyska. Om det underlättade kommunikationen vet jag inte, men det var åtminstone roligare.
Så fick jag veta att de skulle till Arvika på semester. Tåget hade blivit inställt så nu väntade de på ersättningsbussen. Medan de några i taget gick till den närliggande korvkiosken, talade jag med väskväktaren om den vackra svenska naturen, om utlandsresor i virustider och om tyska dialekters förståelighet samt stundom uteblivna förståelighet.
När de tyska besökarna hade övergått till att tala med varandra, satte jag mig med mitt bloggskrivande. Det gick raskt framåt, men när det snart var dags att gå till tåget, skickade jag ned datorn i väskan. Då kom en av tyskarna fram till mig igen. Vad var det för text som rullade på skylten framför oss? Det var väl inget om att bussen var inställd? Det kunde jag försäkra att det inte var och så fick jag användning för det underbara ordet ”Fahrplantafel”.
Sedan förklarade jag att det var dags för mig att gå till mitt tåg. Det var ju inte inställt. ”Gute Reise” önskade vi varandra och tog adjö.
*
Den här dagen sprack ju planerna som sagt. Jag hann inte gå många meter innan jag fick se på avgångstavlan att tåg 7395 mot Borås var inställt. Suck …
Jag högg tag i en yngling med Västtrafiksväst. Vad var det som hade hänt? Det visste han inte. Han hade bara hört att det inträffat någon olycka i Jonsered. Varför påverkade det ett tåg till Borås? Det visste han inte heller.
– Men ska du till Borås, kan du ju ta bussen från Åkareplatsen, sade han.
– Jo, men jag har väntat här över en timme på tåget. Jag åker hellre tåg än buss i dessa tider.
Han höll med om att det lät klokt, men både han och jag tyckte att det var lite länge att vänta två timmar på nästa tåg.
Detta var andra gången som jag accepterade ett nästan fånigt långt byte i Göteborg för att få åka tåg i stället för buss. Liksom den gången blev tåget inställt. Då hade föregående tåg kört in i ett nedfallet stenblock; denna gång vet jag fortfarande inte vad som faktiskt hade hänt.
Alltså fick jag bita i det sura äpplet och traska i väg till den externa bussterminalen varifrån bussar österut avgår. Där stod många före mig och fler blev det, när tre fnissiga tjejer klämde sig in före hela kön. (En medelålders dam resonerade med dem, men de enades om att bussen nog skulle rymma oss allihop, så det spelade ingen roll.)
Jag tog mina väskor, den stora och den lilla, och hittade ett ledigt säte på bottenvåningen. Hugade passagerare strömmade in, med ett par barnvagnar på tampen, så när bussen till slut avgick, var den fylld till både brädden och bredden. Trångt för knäna var det, datorn rymdes knappt mellan magen och sätet framför, luften räckte att andas men inte att trivas i.
– Blir jag inte smittad nu, blir jag det aldrig, tänkte jag.
Suck …
*
Fem gånger fick jag sucka åt bedrövelsen. Jag hoppas att nästa resa blir bättre. Om den följer planen, blir den det.
Kommentera