Att jag skiljer ut mig från mängden genom att åka mer tåg än bil, är välkänt. Det får mig visserligen att vara ovanlig men inte är det unikt på något sätt. Däremot tror jag att det är klart ovanligare att jag åker bil så sällan.
Jag tror att det var här i bloggen jag funderade på hur mycket bil jag har åkt under 2021 och kom fram till att det inte var så mycket. Lite hit och dit men inom stadsgränsen var det under en flytt någon gång i januari. Flera mil blev det sedan under en vecka i början av februari (då vännen Sofia var i staden och jag bland annat var behjälplig med flyttstädning). Sedan satt jag inte i en bil förrän i augusti, då jag fick skjuts av pappa från Lerum till Alingsås samt veckan därefter åkte från Ellös till Stenungsund med syster K.
I tisdags den 2 november 2021 åkte jag emellertid bil från Borås till Varberg. I onsdags den 3 november 2021 åkte jag bil från Varberg till Borås. Denna gång var det för att deltaga i höstlovskonferens och chefen tycker att personbil är det ultimata transportmedlet.
Den som känner till vägen, vet kanske att sträckan Borås–Skene är en fullständigt as-tråkig landsväg. Det är en skogskorridor helt utan intressanta eller vackra vyer. Då är Skene–Varberg mer givande. Inte minst är det så för en järnvägsentusiast. Vägen går genom Viskans dalgång och mer eller mindre parallellt med den därav uppkallade Viskadalsbanan.
Vid tidigare resor på sträckan, har jag haft koll på tågtidtabellen och hållit utkik efter tåg. (Det har jag nämnt förr här i bloggen.) Nu är under ett år järnvägen stängd för trafik. Både spår och kontaktledning ska bytas ut, vilket alltså tar ett helt år. Innebär det att sträckan är helt tom? Nej, inte alls.
Spårbytet är inlett och till och med mitt icke järnvägsintresserade sällskap i bilen kände igen spårbyteståget när vi mötte det norr om Horred någonstans. Hade jag haft kameran med, hade jag vevat ned rutan och fotograferat. Det var i full gång där på tisdagsmorgonen och jag tyckte mig känna igen det från förra sommarens spårbyte mellan Hillared och Borås.
Strax därefter stod ett annat tågsätt på spåret, bestående av lok och flera grusvagnar. Får man anta att det var ute för att komplettera ballasten?
*
Under onsdagens återresa, hade jag kameran redo. Nu var det inte bara därför som kameran låg i ryggsäcken i stället för den undanskuffade resväskan. Jag hade nämligen stått på balkongen till Varbergs stadshotell och fotograferat torget.
Hur som helst. När vi lämnat Varbergs tätort (och på vägen passerat ett otal industrispår som nästan är ett utflyktsmål i sig), hade vi snart Viskadalsbanan intill oss igen. Trots att det nu var eftermiddag, var det rörelse på spåret. Jag hade noterat det allaredan dagen före, men nu konstaterade jag nöjt att det uppenbarligen är ett stort arbete. Inte bara ett österriskiskt (väl?) spårbyteståg var ute, utan även åtskilliga mindre servicefordon.
Vid Sundholmen rullade grusvagnarna söderut. Kameran låg överst i ryggsäcken och trots att bilen var gammal, var den försedd med elektriska fönsterhissar, så jag behövde inte ens veva …
En stund senare passerade vi spårbyteståget igen. Till min förvåning var det uppdelat i två och det tycktes ha tagit paus i skymningen. Det gick så att säga på fel sida om min plats i bilen, så några bilder blev det inte.
Men tack vare gruståget, fick jag i alla fall tillfälle att skriva ett inlägg här. Det är inte så illa, det heller.
Kommentera