eller "Första resan på det nya spåret"
Senast berättade jag om hur jag tillbringade julafton och juldagen, vilket jag delvis gjorde på fyra tåg. På annandag jul kom det att bli sex tåg till, vilket förmodligen är personligt rekord i antal tåg på en dag. (Eller misstar jag mig? Den där gången jag åkte härs och tvärs över Hallandsås … blev det kanske lika många då?)
Tidigare år har julaftonens alla festligheter fortsatt med trerätters middag på juldagen. I år var upplägget förändrat, så att middagen ägde rum på annandagen i stället. Jag åkte som sagt hem till granen och pustade ut efter att ha varit social i över ett dygn. (Jag umgås gärna med människor, men inte så länge åt gången …)
Tredje resan – annandagens för- och eftermiddag (tåg 5-7)
Äntligen skulle jag få resa på den nyrenoverade banan från Borås till Herrljunga. Jag nämnde senast hur mitt försök att åka på det första tåget, hade skändligen misslyckats då tåget blev inställt. Nu var det en vanlig tur, där de flesta nog inte ens tänkte på att spåret var nytt.
Tåg 13836 mot Herrljunga stod redo för avgång på Borås C. Eftersom sydgående tåg av någon anledning inte kommit in enligt sin tidtabell, blev även min avgång försenad några minuter. När banan äntligen låg fri, visade sig X12 nr 3219 ha fått ett elektriskt fel. Motorvagnen fick startas om och så var förseningen än större.
Tågvärden gick genom vagnarna och frågade efter resmålen. Jag sade som det var, att jag tänkte resa med tåg 3323 mot Göteborg. Avgångstiden från Herrljunga var 12:43 och om alla tidtabeller hölles, skulle jag vara där 12:38. Det var emellertid en snål anslutning, så jag var beredd på komplikationer. Därför sade jag också att det inte vore katastrof om jag missade tåget. ”Nej, det blir svårt!” utbrast tågvärden.
Jag satt och kände efter. Hur var spåret? Jodå, några skenskarvar kände jag inte längre, men ur en amatörs perspektiv, hade det inte varit någon kris med spårläget före spårbytet. (Jag har åkt tåg på banor där det bankat och slagit under hjulen, men så inte här.) Emellanåt tog jag lite foton genom fönstret. Här är Borgstena station:
Utöver att lägga nytt spår, har banan blivit fjärrbevakad (tågklarerarna står inte i Fristad eller Ljung längre, utan sitter vid ett bord i Göteborg) och tåg kan återigen mötas även i Borgstena. Däremot har man inte byggt någon ny plattform där, så om två tåg möts i Borgstena, kan bara ett av dem ha passagerarutbyte. Det tar bort halva vitsen med mötesstationen. Bara vid omledningar då snabbtåg eller godståg tar den här vägen, kommer tåg att mötas i Borgstena. Och så himla dyrt hade det väl inte varit med en perrong som bara används vid störningar, om man till exempel hade nöjt sig med en enkel träplattform?
I Ljung var ställverket bortmonterat. Den gröna mojängen med blinkande lampor, som en eller ett par gånger underhöll mig vid väntan på tåg, har nu skattat åt förgängelsen. Fri sikt erbjuds därmed mot stationshuset.
En hel himla gångtunnel har man byggt (i onödan, väl?) och på andra sidan spåret har man ställt en ful hållplatskur av modernt slag.
[Tillägg långt senare: Hur mina ögon är funtade som såg en gångtunnel här, vet jag inte. Någon sådan finns verkligen inte på stationen i Ljung.]
När det halvfulla tåget nådde Herrljunga, var vi sena. Jag såg mitt väntande tåg 3323 på spår 4, steg av, skyndade mig nedför trappan och uppför trappan … samt fick ta den klassiska bilden av ett just missat tåg.
Ty tågvärden hade ringt till alla anslutande tåg utom mitt …
Om jag hade hunnit med det, hade jag endera fått vänta i Alingsås eller komma för tidigt till kalaset. Nu fick jag vänta nästan halvannan timme på Herrljunga station. Vad göra under väntetiden? Jag tog en promenad och noterade en SJ-grå X12 nr 3194. Den tror jag har gått i UVEN-trafiken (Uppsala–Västerås–Eskilstuna–Norrköping), men där har man fått nya tåg och så har väl Västsverige fått överta de gamla. Det är bra, för X10-serien är något av favorittåg för min del.
Därefter satt jag och skrev en del, samt fick ett intressant samtal med en nyinflyttad man.
Han var av underligt obestämd ålder – men någonstans mellan 30 och 50 – och hade gått till stationen för att köpa biljett. Nu frågade han om jag visste om det fanns någon biljettförsäljare här. På tisdag (denna annandag var en söndag) skulle han nämligen resa till Alingsås. Jag sade att de flesta nog använder Västtrafiks app och att det inte finns någon biljettförsäljning på stationen, men att det borde finnas någon återförsäljare av Västtrafiks biljetter någonstans i Herrljunga samhälle. Appen hade han inte. Det behöver man inte heller; jag har ingen själv, men det går utmärkt med ”kontoladdning” – Västtrafiks benämning på ett plastkort som man fyller med pengar.
Var kom han ifrån? frågade jag. Jo, han hade precis lämnat föräldrahemmet i Alingsås och alltså flyttat till Herrljunga. Det verkade trevligt här, sade han. Det höll jag med om och sade att jag hade sett att det fanns många butiker i Herrljunga, bland annat en utmärkt skohandlare.
– Ja, och tv-affär! konstaterade han. Jag fick köpa en ny tv, för jag kunde inte ta med mig den jag hade förut. Den var fastskruvad och skulle säkert gå sönder om jag försökte flytta den.
Han var lite eljest, den där mannen, men när vi hade haft ett trevligt samtal, önskade jag honom lycka till med biljetten och han sade att han kanske skulle ladda ned appen eller köpa biljett på tåget.
Genom fönstret såg jag till min förvåning att regionaltåget mot Nässjö bestod av ett pendeltågsätt modell X61.
Ett sådant skulle jag inte vilja åka på en tvåtimmarsresa, tänkte jag samt gick ut och fotograferade i snön.
Väntkuren var täckt av rimfrost. Till hjälp för både mig och andra resenärer, hade mina varma tummar en kort stund lämnat vantens trygghet och gjort ett kikhål i kuren. Sedan kom till slut X52 nr 9074 körande som tåg 3429 mot Göteborg.
Om den korta resan till Alingsås, har jag inte mycket att säga. Reginan var som den brukar och svåraste beslutet att fatta, var huruvida jag skulle ta av mig alla ytterkläderna. Det gjorde jag nog till slut. Dessutom skrev jag ett sms:
”Äsch. Tåget åkte ifrån mig. Nu lär jag vara hos er 15.18 ungefär. Men följ bara ert schema. Är det grönkål, behöver ni inte ens tänka på att vänta med maten ...”
På yttersta spåret i Alingsås (spår 4, heter det så?) har jag aldrig stigit vare sig av eller på ett tåg. Det fick jag göra nu och kunde ta en bild av tåget jag just lämnat. Den bilden visar jag inte här, ty den var urful …
Därefter promenerade jag runt till mittplattformen. Dit anländer och därifrån avgår numera pendeltågen från och till Göteborg. Det är ett praktiskt upplägg, eftersom pendeltågen inte längre behöver korsa huvudspåren och hindra mötande tåg.
(Fast bilden är tagen från ytterspåret där jag nyss stigit av …)
X61 nr 412 stod på spår 2 och skulle strax gå som tåg 3555 mot Göteborg. Ungefär samtidigt skulle nästa pendel anlända till spår 3 och så tror jag att de håller på enligt det schemat dagarna i ända – varannat tåg till och från spår 2; varannat till och från spår 3.
Min stora marginal hade krympt ihop så att jag skulle komma för sent till glöggen. För att spara tid kunde jag ju ägna resan åt det som mina elever kallar ”att fixa till sig”. För dem brukar det handla om att lägga mascara och komplettera läpparna; själv kunde jag denna dag stolt konstatera att det går att knyta en fluga utan spegel. :) (Men blev tågvärden imponerad av det? Alls icke, i höjd med Norsesund kastade hon bara en trött blick och skyndade vidare.)
På Aspedalens station hoppade jag av och hastade vidare mot kalaset. Om jag inte hade stannat till en minut och fotograferat Aspen, hade jag nog kommit just 15:18 som jag meddelat. Nu fick det bli 15:20, men det gjorde ingenting.
Dessutom var det inte grönkål utan nötstek och sandbakelser, så det kunde inte bli bättre …
*
Kommentera