eller ”När det går tåg i onödan”

Efter att ha ätit mig proppmätt på klassisk stek med god potatis, ovanligt vällyckad sås och läskande gelé … efter att ha kompletterat med två sandbakelser (en rund och en oval, helt enligt släktens norm) … och efter att ha öppnat en julklapp och lekt jage med Mini (ty det har jag givit den ena 3-åringen till smeknamn) …

… var det dags att ta tåget hem igen.  Förlåt, tågen hem.  Även nu skulle det nämligen bli tre stycken.

Fjärde resan – annandagens kväll (tåg 8-10)

Resans första ben var enkelt och okomplicerat.  Återigen gällde ett pendeltåg, denna gång i form av X61 nr 421 som tåg 3578 mot Alingsås från Aspedalens station:

 

I Alingsås ställdes jag inför ett oväntat val.  Efter 13 minuters väntan skulle jag enligt reseplaneraren ta tåg 13452 mot Töreboda.  Redan efter 10 minuters väntan skulle emellertid ett annat Västtåg avgå i samma riktning: tåg 3328 mot Lidköping.  Tja, tänkte jag, en skum pilot gav mig en gång rådet att man ska försöka resa så långt som möjligt så tidigt som möjligt.  Kan man på en resa från A till C ta en tidigare anslutning till B, ska man göra det.

 

Alltså tog jag det första tåg som gick.  Det bestod av två sammankopplade Itinovagnar: västtrafiksgula Y31 nr 1403 och transitioblå Y31 nr 1422.  Liksom ett par andra passagerare gick jag fram till första vagnen, tryckte på knappen och inga dörrar öppnades.  Jag insåg att vagnen inte bara hade gott om lediga platser; den var faktiskt helt tom.  Hastade vi således vidare till bakre vagnen och halvt om halvt trängdes där.

Tre tankar uppfyllde mig nu.

Pro primo: när det nu pågår en omfattande smittspridning i samhället, är detta bästa lösningen?  Smittan är så omfattande att det den 23 december hade införts skärpta restriktioner.  Befolkningen ombeds hålla avstånd, bära munskydd i kollektivtrafiken och bara göra nödvändiga resor.  Vore det då inte bättre att låta båda tågsätten vara öppna?  Det kanske är viktigare än att tågvärden kan visitera precis alla biljetter på precis varje delsträcka?

Pro secundo: måste det verkligen gå två Västtåg med tre minuters mellanrum från Göteborg till Herrljunga?  Dels verkar det dumt att ta upp plats på de trånga spåren, dels är det ena tåget ett paradexempel på ”diesel under tråd”: det oönskade upplägget med att köra fossildrivet tåg på en elektrifierad järnväg.  Jag vet att det är många som vill ha ett direkttåg mellan Lidköping och Göteborg.  Främsta skälet är kanske att man vill slippa ett osäkert tågbyte halvvägs, men det vore väl möjligt att ha en garanterad anslutning i Herrljunga.  Alltså i stil med ”anslutningståget går inte förrän första tåget kommit in, oavsett hur sent det är”.  (Efter att jag nämnde detta på Postvagnen, gav någon ett exempel på en anslutning som använde samma tågnummer hela vägen, men med fordonsbyte i Herrljunga.)

 

Pro tertio: eftersom jag har tagit av mig hela vinterstället i Alingsås, men i mörkret inte vet exakt när vi kommer till Herrljunga, kommer jag att hinna klä på mig igen innan jag måste av?

Ja, det hann jag.  Utan svårighet, faktiskt.

I Herrljunga hade jag ännu en halvtimme att fördriva.  Med några minuters marginal hann jag in på Hemköp före stängningsdags, köpte en burk ärter och återvände till stationen.

 

(Vattenhästen fotograferade jag även tidigare på dagen; den som önskar kan alltså jämföra hur den gör sig i skilda ljusförhållanden.)

Det var något strul med tåg 13843 mot Borås.  Det hade anlänt från Uddevalla och skulle som vanligt göra en spetsvändning inne på spår 1 innan det gick vidare till Borås.  Nu visade sig även detta tåg vara en multipel: först kom X12 nr 3219 och sedan X11 nr 3145.  Efter vändningen skulle förstås den sista vagnen gå först.  Det var ju bra, för då fanns det mer utrymme för de ganska många passagerarna.

 

I alla fall vore det ju bra, för så blev det inte.  Alla kvarvarande resenärer beordrades ut på plattformen och där fick de stå en god stund i kylan.  Därpå beordrades alla, såväl gamla som nya, passagerare in i en och samma vagn: den nu främre X11:n.

Suck.  Att medvetet tränga in många människor på litet utrymme i virusets tid … nej, kanske inte.

En överraskning hade väntat mig på perrongen.  Medan jag strosade förbi en grupp människor hörde jag ett ”hej” och när jag vände mig om, stod vännen Kristina bakom mig.  Hon var på väg hem från Uppsala och så fick jag sällskap under resans sista ben.  Vi pratade om våra respektive syskonbarn, jämförde våra julfiranden och hon ställde den givna frågan:
– Var det verkligen värt att åka hem emellan?

Det förstår jag att en utomstående frågar sig.  För mig som stod inför ett par veckors jullov och hade en törstig julgran, hade det däremot inte varit det minsta betungande att på tre dagar göra fyra resor mellan Lerum och Borås.

 

Strax före tio denna annandagskväll, steg jag av det sista av de tio jultågen.  Denna gång återstod bara en cykelfärd uppför backarna genom den sena kvällen.

– I morgon ska jag bara vara ledig och inte tänka på några måsten, hade jag konstaterat långt i förväg.

Nu kunde jag sätta planen i verket och sova ut.  Något tåg skulle jag inte sitta på under de närmaste sju dagarna.

*

Alingsås, Alingsåspendeln, Aspedalen, Borås C, Herrljunga, Kristina N, Västtrafik, covid-19, julen 2021-22, jultrafik, multipel, möten, om mig, reseberättelse, vattenhäst,

Kommentera

Publiceras ej