Yngsta kusinbarnet skulle döpas och hela händelsen äga rum i Skara domkyrka lördagen den 20 november 2021. Alltså begav jag mig av på en trevlig liten utflykt som ledde till för mig ovanliga leder och fordon.
Cykel till stationen och ersättningsbuss till Herrljunga. Samma buss som senast, en Setra med dåligt utrymme för både knän och skrivverktyg. Endast säkerhetsbältenas placering och busschaufförens humör lände till uppskattning. (Det skulle bli SÅ skönt när tågen började gå Borås–Herrljunga några veckor senare.)
(Bild av nylagt spår från plankorsning norr om Ljung.)
Detta var den sorts resa som inte är det minsta spontan. Jag visste om den halvannan månad i förväg och ankomsttiden var given. Alltså kunde till och med jag boka biljett med ett SJ-tåg och skriva ut den på jobbet. När jag steg in i en X40 var det nog första gången på fem år eller mer. (Visst var det kyrkogårdskonferensen i Örebro, men när ägde den rum? Märkligt nog glömde jag bort att beskriva den här, så det framgår nog inte ens om jag lusläser bloggen …)
Jag har aldrig varit förtjust i X40. Det är en krångligt inredd motorvagn, med trappor och halvtrappor, bökiga korridorer och inget extra. Utsikten från övre plan är förstås lite vidare och där satt jag i en kvart tills jag anlände till Falköping.
Novembervädret var så novembrigt som det möjligen kan bli. Mulet och blåsigt och stundom lätt regn. Det ger inte vackra fotografier och hur man än gör blir man frusen. Om det är positivt, vet jag inte, men det var åtminstone annorlunda att för omväxlings skull ha anledning att studera busstrafikens avgångstavla mer ingående än tågens dito.
Några timmar senare skulle min far och jag sitta och fundera på huruvida jag någonsin rest mellan Falköping och Skara. Jag har någon gång anlänt till Trandansen söderifrån, men därifrån till Skara? Nej, jag kan inte komma på när jag eventuellt skulle ha rest så. Andra resor mellan Borås och Skara har följt E20 från Vårgårda. Vid dopet för två år sedan, tog jag tåget till Vara och E20 därifrån. Så nej, den här sträckan var nog ny.
Vackert var det i alla fall den första biten, med de västgötska bergen i nästan alla riktningar.
Där var Brunnhemsberget och Borgundaberget. Mellan dem skönjde jag Billingen. Till höger om dessa låg Plantaberget, Varvsberget och Gerumsberget som en nästan oupplöslig massa. Bakom bussen fanns Ålleberg och till vänster om mig Mösseberg. Trots vädret kunde jag även ana Kinnekulle, där långt bortom Skara.
Och så klev jag av på Skara busstation. Här hade skett förändringar sedan senast. Museibanan, smalspåret norrut, har blivit avkortad, ty man ska bygga flådiga bostäder på banvallen.
Själva stationsbyggnaden ligger inte längre mitt i smeten utan i stationsområdets utkant.
”Jag kan komma tillbaka om en stund. Först ska jag bara äta.” tänkte jag. Men icke; jag fick så fullt upp att det var först till kvällen som jag i några fattiga minuter återsåg Skara station.
Jag hamnade på en mongolisk restaurang. Där serverades buffé av flera slag. Jag åt en portion och åt en till. Sedan tog jag för säkerhets skull en tredje innan jag kompletterade med glass och friterad banan till efterrätt. Värsta lyxmiddagen, verkligen. Medan jag åt, hade jag Westöös Vådan av att vara Skrake som muntert, finurligt och språkligt säkert sällskap.
Och så fick jag även sällskap av en shaman … Ja, så kallade han sig, mannen som frågade om han fick diskutera med mig. Med en öl i handen slog han sig ned och talade i ett par minuter om hur youtubers kan utgöra dåliga förebilder för personer med problem och få personer utanför gruppen att tro att influeraren är en representant för gruppen. Därefter övergick han till att berätta att han talade med andar ”på en hög nivå” och alltså var shaman. Han trodde på flera gudar, men det fanns en övergud som bland annat bodde i den där domkyrkan vi hade utanför fönstret.
Ett underligt samtal var det. Efter drygt en kvart avslutades det med att han reste sig. Andarna hade nämligen talat till honom och sagt att han skulle söka sig vidare, hävdade han.
Sedan hittade jag på nästa gata en bokhandel tillhörande den utmärkta kedjan ”Ugglan”. Jag har varit där tidigare och då noterat deras utbud av sällskapsspel. Det är faktiskt underligt att Skara har en kombinerad boklåda och leksaksbutik med större utbud av moderna spel än alla Borås butiker i förening. När det var nedsatt pris på ett spel som jag hört den tillförlitliga videobloggen ”Board Gems” rekommendera, slog jag till och fick bära på en tung kasse resten av dagen.
*
Dopet var som barndop plägar. Prästen lade sig vinn om att få hela den lilla församlingen – barn inkluderade – med på tåget. Det gör väl nästan alla präster nuförtiden, men den här gången gick det nästan till överdrift. Nåja, det var väl ingen fara heller. Förresten är kyrkan så vacker att det väger upp. Kusin C berättade att en grupp amerikanska turister nyligen hade besökt Skara-domen. ”Den är 900 år gammal” hade guiden berättat. ”Det stämmer inte” kommenterade amerikanen bestämt. ”Så gamla byggnader finns inte.”
Dopsällskapet avlöstes i porten av nästa dopsällskap. Där var en man som denna förmiddag suttit på samma bussar och tåg som jag. Jaha, tänkte jag. Domkyrkan drar.
Ut till det ganska nya Jula hotell för tårta. Nytt var hotellet, vackra var de välkända konstnärernas synnerligen äkta verk, som klädde innerväggarna – och omoderna var de könsseparerade toaletterna. Presenter i halvlånga rader överlämnades, kaffe och kakor, prinsesstårta och champagne. Efter halvannan timme började gästerna lämna tillställningen och jag anträdde återresan.
*
På Skara station hade mörkret lagt sig. Någon sorts skymning måste det ha varit ovan molnen och duggregnet, men inget syntes av den utan rena natta’ rådde.
Jag satte mig på buss 203 till Falköping och började skriva på den här betraktelsen. Det fanns inte mycket annat att göra. Om jag inte ville flina för mig själv åt att karl’n från förmiddagens resa och dopsällskapet efter mitt, var ombord igen.
Också i Falköping rådde av naturlig självklarhet mörker. Kallt och rysligt är det när fuktiga vindar viner en snöfri vinterkväll mitt i staden. Kallare än en polarnatt i Kiruna, ur ett rent subjektivt perspektiv.
Föga anade jag då att vinterns ovanligt varma inledning om ett par veckor skulle övergå i smällkall vinter med några decimeter snö och skidföre. Förmodligen hade det inte tröstat mig i den råa Falköpingskvällen. (Eller också hade det tröstat, eftersom min kärlek till snö och naturens krafter är stark.)
Så himla farligt var det inte och så anträdde jag den korta resan med tåg tillbaka till Herrljunga. Denna gång var det Västtåg 3437 (X52 nr 9075) och jag noterade att inredningen var ny. Den här färgen på sätena har jag väl inte sett förr?
Resan mellan Falköping och Herrljunga är för kort för att man ska hinna företa sig något vettigt, men för lång för att man ska orka sitta overksam. Vad gjorde jag egentligen? Halvannan månad senare har jag ett vagt minne av att ha läst något, men mer än så minns jag inte.
På Herrljunga station promenerade jag omkring medan jag väntade. Ett tågsätt stod på spår 1 och väntade också – på att banan tre veckor senare skulle öppna igen.
Spåren söderut förlorade sig i mörkret …
I stationshuset ligger en klädbutik och såg denna sena kväll så ödslig ut som blott stängda butiker kunna …
Från Herrljunga gällde ersättningsbussen igen. Det var så vitt jag minns en glad chaufför, som skojade med passagerarna ända tills ett smålulligt sällskap ville bli avsläppta på annat ställe än de reguljära hållplatserna. Den glada stämningen övergick i ett ”mm, vi får se” och så hamnade de mitt emellan sitt resmål och den formella hållplatsen.
Jag visste det då inte säkert, men anade att det var sista gången jag reste med reguljära ersättningsbussen. Tre veckor senare skulle banan trafikeras igen och de fyra resor jag gjort med den gula Setrabussen mellan Herrljunga och Borås blev inga fler. Inte för att jag saknar det. Det var en gammaldags buss och småtrevlig av det skälet, men när jag nu sitter och skriver detta på ett tåg från Borås till Herrljunga, går färden fortare, resan är bekvämare och jag har plats för både knän och dator.
Till Skara återvänder jag gärna och troligen. Någon gång ska jag väl få tillfälle att resa med de smalspåriga rälsbussarna på Skara–Lundsbrunns järnvägar, kan jag tycka.
*
Kommentera