(1 juli 2025)
(Detta är tionde delen av många i en serie texter om min vistelse i Stockholm med omnejd i juni och juli 2025. Länk till samtliga kommer att finnas längst ned i varje inlägg.)
Det var så här. Jag hade länge tänkt att jag ville besöka någon av Stockholms södra förorter. I många år, faktiskt. Jag har sett dem i ett otal tv-serier ända sedan jag var liten, men mitt livs fåtaliga stockholmsbesök hade tillbringats i Täby eller som turist i de klassiska, centrala delarna.
Nu steg jag alltså ned i tunnelbanan på Medborgarplatsens station.
– Jag tar det tåg som kommer först. Med linje 17 kan jag åka till Bagarmossen, med linje 18 till Hökarängen och med linje 19 till Rågsved. Det låter som söderförorter jag hört talas om. Och överallt lär väl finnas en pizzeria eller nåt, så att jag kan få middag.
Sagt och gjort. När linje 19 mot Hagsätra anlände, steg jag ombord. Snart var jag uppe i ljuset igen och så susade tunnelbanetåget genom områden som tycktes mig omväxlande jättefina och småputtrigt trevliga.
Klockan var 15:30 när jag steg av på Rågsveds station:
Solen sken och det gick inte annat än att bli på gott humör.
Sex minuter senare satt jag på restaurang Oasen och såg ut över det charmiga förortstorget. Där fanns både orientalisk livsmedelsbutik och ICA-butik.
Pizza Hawaii smakade som sådana brukar. Vattenglasen var stora och det behövdes sannerligen denna dag. Jag löste ett halvt rebuskryss i sommarens traditionsenligt inköpta Bra korsord och trivdes gott.
En halvtimme senare hade jag ätit upp, druckit ett halvt glas till och tog en promenad i omgivningarna.
Jag började räkna på de där punkthusen. Bara i dessa måste det ju sammanlagt bo minst tusen personer. Runt omkring fanns ännu fler hus.
– Vad mycket folk det bor i den här stan! utbrast jag inombords. Gidameg! citerade jag min norska gammelfarmor.
Riktigt grönt är det också, åtminstone om man letar lite. Och skolor har de, tänka sig, precis som i de där tv-serierna jag såg som barn.
Några barn spelade fotboll på en grusplan, där de halvgamla ungdomarna bestämde reglerna. Det var ett par veckor in i sommarlovet – den där tiden på året då alla stockholmare (enligt kusin Hubert och de andra i Tvillingdetektiverna) är ute på landet. Det vill säga, så var det kanske förr; nu vet folk hur man lever i storstaden även om sommaren. Och även om detta var Rågsved i Stockholm, hade det lika gärna kunnat vara Hässleholmen i Borås. Där har jag bott och där ser det ut som här, om än husen inte är riktigt lika höga.
Jag köpte en Triumfglass och mindes Västergötland, varpå jag återvände till tunnelbanan. Den är ju inte mycket till tunnel här, vilket är helt och hållet positivt.
I en trappa åt jag upp min glass och tog bilden ovan. Man kan alltså ta trapporna till en högre nivå i detta kuperade landskap, eller också kan man ta hissen. Eller åka bräda eller vad man nu gör på de gröna konstgräsprydda pucklarna i nedanstående bild:
Tunnelbanetågen kom och gick.
– Värsta lyxen de har. Ett tåg var sjätte minut. Hur ska jag kunna vänja mig av med detta? undrade jag oroligt.
Ja, det var en fördel att lugnt kunna äta min glass medan två eller tre tåg passerade, och hoppa över även nästa för att fotografera en stund.
Till sist var jag ändå ute på plattformen och skådade ut över stadsdelen en sista gång.
– Typiskt miljonprogramsområde, resonerade jag och skrev till och med (på annan plats där jag stundom skriver).
Men hej, vad jag bedrog mig! Rågsved är inte alls från miljonprogramstiden. I själva verket byggdes Rågsved redan på 1950-talet. Att det sedan har övertagit miljonprogramsområdenas så att säga klassiska problem (och glädjeämnen!) är en annan sak.
Och om jag själv, som ju alltid hävdat att i Stockholm kan man inte bo, skulle få för mig att flytta till huvudstaden, kunde jag lika gärna bo här som någon annanstans. Förresten skulle en eventuell försäljning av min sexrumsvilla i det lilla västgötska samhället bara räcka till den så kallade kontantinsatsen för en tvårummare i centrala Stockholm, så jag skulle inte ha mycket att välja på. Rågsved skulle det alltså få bli, i ett mycket hypotetiskt fall.
Jag satte mig så på tunnelbanelinje 19 in till centrala Stockholm igen. Målet var att resa hem till hotellet i Älvsjö och det var först efteråt som jag tittade på en riktig karta och insåg att Rågsveds station ligger bara två kilometer från Älvsjös … Det hade gått mycket snabbare att gå – och förresten hade det varit både nyttigt och intressant. Se där faran med att bara följa en schematisk spårtrafikkarta när man är ute och reser!
Hur som helst var resan in till centrum inte bortkastad den heller. Det var ju trevligt med alla små hus, stora hus, och utsikter. Och Globens station, där tunnelbana möter spårväg.
Jag läser mig till att just här i trakten finns en koppling mellan järnväg och spårväg. Sedan finns även koppling mellan spårväg och tunnelbana. Spårvidden är normalspår för alla trafikslagen så därför är det möjligt att transportera tunnelbanevagnar på järnväg till tunnelbanan. En praktisk lösning som även är den logiska – och jag hoppas att den ofta utnyttjas.
Utsikter, ja. Nästan lite otäckt var det att åka på en liten bro så här högt över mörka vatten!
(Ja, vatten är mörka även om de ser ljusa ut. Det finns en anledning till att jag föredrar inlandet framför kusten och aldrig skulle lägga en krona extra på att ha nära till badplats. Vatten är farligt!)
Åter på Stockholms centralstation hade jag kunnat byta från stationen T-centralen till stationen Stockholms city och åka hemåt. Men det gjorde jag inte. Nästa gång fortsätter jag nämligen i tvillingdeckarnas fotspår och undersöker ett par tunnelbanestationer …
*
Resan till Stockholm i juni och juli 2025 skildas i många texter. När alla är skrivna, kommer i sedvanlig ordning en lista med länkar till alla inlägg att presenteras här.
Kommentera