Detta är sjätte delen av flera från samma resa. Länk till alla kommer att finnas längst ned i varje inlägg.
Senast hade jag rundat Store mosse norr om nationalparken. Nu visade kartan att det bara var att fortsätta i en rät linje för att korsa järnvägen. Järnvägen är i det här fallet den mellan Halmstad och Nässjö, avsnittet Vaggeryd–Värnamo.
Döm om min förvåning när den raka vägen gjorde en kraftig sväng på 90° eller mer. En liten antydan till förklaring fick jag av att den var bred och täckt av mellanstora fraktioner som en helt nyanlagd skogsväg. Så var det helt säkert: vägen var ny och fanns därför inte på min ungefär 15 år gamla karta.
Till järnvägen nådde jag därför några minuter senare än planerat. Ja, mitt på en viadukt landade jag. Söderut sträckte sig järnvägen i en raksträcka som tycktes mig närmast oändlig. (Norrut var det inte mycket sämre.) Inte långt från viadukten fanns kilometerskylt 68, vilket raskt placerade mig geografiskt.
Efter att jag hade väntat fem eller sex minuter, såg jag där borta hur norrgående tåg 7614 närmade sig. Var det ett rött eller gult tåg? Två gånger hann jag ombestämma mig innan jag såg det som gult. Y31 nr 1429 närmare bestämt.
Många gånger har jag läst hur järnvägsfotografer kommenterat sin bild med ”tack för vink” eller ”tack för tut”. Jag har ofta noterat att det är näst intill omöjligt att urskilja lokföraren genom vindrutan, än mindre hens eventuella vinkning. Denna gång märkte jag hur kraftig en signal är, för den bild jag råkade ta just som tåget passerade och tutade … blev suddig och ovisbar.
På den nästan helt otrafikerade landsvägen skyndade jag över till andra sidan och följde tåget en bit norrut.
Sedan gjorde jag vad jag nästan aldrig gör: lämnade tåget åt sitt öde innan det försvunnit.
*
Jag hade redan räknat ut att detta tåg skulle möta ett sydgående tåg på stationen i Klevshult. Det gav mig inte många minuters marginal. Sju, närmare bestämt. Jag chansade och ägnade de minuterna åt att cykla tillbaka till där kartan visade att det skulle finnas en plankorsning. Det borde vara ungefär en kilometer söderut.
Så var det. En spökväg ledde fram till spåret och avbröts av en ordentlig grushög.
Hit kom det sydgående tåg 7639 i form av Y31-1401 ”Axel Petersson Döderhultarn”. Jag såg och reste med detta tåg många gånger under dessa dagar och reagerade varje gång på att målningen inte är vare sig de gamla eller de nya Krösatågsfärgerna. I stället är det Kalmar Länstrafiks rätt tråkiga med grått som dominerande färg.
Jag får erkänna att jag lekte med tanken att fult och olagligt korsa spåret här, men vid närmare eftertanke insåg jag att det vore ett sånt där onödigt lagbrott som man inte ska ägna sig åt. Det kvittade ju att jag fick en tre kilometer extra cykling i benen.
I stället funderade jag på hur vägen fram till den före detta korsningen hade hunnit växa igen så pass mycket.
Det var ju bara några år sedan trafiken gick här. Hur som helst var det en trevlig väg, mycket mer sympatisk än den trista, breda grusväg som jag inte fotograferade det minsta.
I stället vände jag mig åt sidan och tyckte att grönt är en vacker färg även i en hävdad tallskog.
Efter att ha korsat järnvägen på den nybyggda viadukten, kom jag ut på vägen som går under smeknamnet ”gamla E4”. Ja, den har helt säkert ett nytt namn, men kombinationen av storlek och sparsam trafik visar att den har haft större syften och nu tjänar som parallellväg till motorvägen.
Härifrån gjorde jag en avstickare in på samma väg som jag nyss sett från andra hållet – alltså den väg som numera är nedlagd. På den sidan var den asfalterad och såg utifrån stora landsvägen alltför välhållen ut för att helt sakna skyltning. Jag visste ju skälet, men det fascinerar mig alltid när det inte finns skyltar till vare sig städer eller socknar, eller ens en liten gård.
En i mina ögon snyggare milsten än de tidigare, stod på sned i vägkanten till gamla E4.
71 km från Nässjö hamnade jag på nytt vid en nedlagd väg, som var spärrad med stora grushögar. Här kan inte ens världens kraftigaste lastbil råka hamna på spåret av misstag!
En signal visade att denna plats utgjorde norra infarten till Hörle station.
*
Hörle är en mindre ort än jag hade trott. Här fanns 150 invånare och vad jag såg ingen som helst service, för inte ens en glasskiosk hittade jag. Stationen som jag nämnde ovan ligger innanför staketen till ett industriområde (en fabrik som tillverkar ståltråd, säger järnväg.net) och finns inte med i Krösatågens tidtabeller. Man har alltså inget uppehåll här, utan använder stationen endast för tågmöten. Ett sådant skulle jag komma att uppleva dagen efter, då ett tåg var försenat och man kunde undvika följdförseningar genom att flytta mötet till Hörle.
Vad Hörle däremot har, är en herrgård.
Mangårdsbyggnaden ser rätt imponerande ut. Numera bedrivs konferensverksamhet här under det fjantiga namnet ”Hörle slott”. Till min glädje såg jag att Trafikverkets officiella skyltning kallar platsen ”herrgård”. Sådan korrekthet uppskattas! :)
Här finns en damm med – antar jag – energiproduktion.
(Det är Lagan som rinner genom Hörle.)
I bakgrunden av bilden ovan syns ännu en klassisk gammal byggnad, nämligen bruksgården. Jag måste säga att jag nästan ännu hellre skulle bo här än i corps-de-logiet …
*
Från Hörle fortsatte min cykeltur in mot Värnamo. Under den delsträckan hade jag hela tiden järnvägen nära till höger (alltså i väster). Jag har egentligen inte mycket att säga om saken, men eftersom jag många gånger tyckte att endera järnvägen eller dess omgivningar var rena skönhetsupplevelser, tänker jag helt sonika klistra in bilder här. Ibland plockar jag sommarbilder ur bloggen och gör en skärmsläckare av dem, så det är ju bra att ha dem till hands, ha ha.
Södra infarten till Hörle, belägen alldeles intill konceptet ”liten plankorsning på landet, utan kontaktledning men med halvbommar.”
Ytterligare en kilometer söderut, vid km 75 och därikring:
Och måhända ännu en kilometer framåt?
Vägen, järnvägen och jag lämnade skogen vid km 77. Där låg ännu en sån där plankorsning av det jag lärt mig kallas klass B (alltså halvbommar). Den var av någon anledning inte lika idyllisk att se på, så jag besparar läsaren den bilden. Det kan väl som avslutning få bli två bilder av själva linjen i stället. Först norrut och sedan söderut:
Därefter var jag framme i Värnamo stad igen, där jag stannade till vid några industrispår. Det hade jag även gjort innan jag lämnade staden på morgonen, så jag slår ihop de upplevelserna (nåja) till en text, vilken kommer om någon dag.
Här kommer att finnas en förteckning av alla blogginlägg från denna resa när alla dessa är skrivna.
Kommentera