När en extrem värme drog in över landet och århundradets varmaste dag närmade sig, var jag ju tvungen att ta vara på den.
(Bild från SVT:s webbplats den 21 juli 2022.)
Jag älskar både snöstormar och värmeböljor, samt är ju även i övrigt som jag är. Därför var det inte badstränder eller isglass som lockade. Tvärtom faktiskt, och av värme har jag aldrig farit illa. Denna för mig så underliga sommar har knappt innehållit några utflykter att tala om, så jag iklädde mig shorts och t-shirt samt packade cykeln. I åtanke hade jag värme, motion och järnvägsbloggen.
Efter femtio minuters cykling, befann jag mig mellan Målsryd och Aplared, ungefär vid kilometer 85 på Borås–Alvesta järnväg. Det var en ren njutning att hitta en plats som denna:
I väskan låg en tidskrift som jag hade sparat just till den här utflykten. Efter att ha öppnat den och bläddrat lite, plockade jag upp kameran och fångade tåg 327 på väg från Göteborg.
Lett av Rc-6 nr 1391 passerade tåget med fyra vagnar … och försvann lika fort mot Kalmar.
Det fanns många tåg inlagda i tågplanen för denna torsdag. Efter att ha kontrollerat, visste jag att de flesta var inställda. Säkert var det så att många godståg har så att säga semester och bara hade tåglägen utifall-att, så det var väl kanske inte så konstigt att de plockats bort. Min inställning var att jag skulle fånga ett tåg, läsa lite och så fortsätta min resa. Här var emellertid så idylliskt att jag blev kvar längre än planerat.
Jag lade mig på rygg i gräset och fick utan anledning för mig att nynna på sånger jag kan eller har glömt. Till min egen överraskning lyckades jag erinra mig sticket och refrängen ur Ingmar Johánssons Mysterium, som jag inte sjungit sedan förrförra decenniet. (Första versen råkar jag plocka upp ibland så den var ingen överraskning.) Den härliga psalm 752 kom också över läpparna och det var en på det hela taget underbar stund där i kanske 31 grader eller så.
Visst hade förmiddagen varit ovanligt varm, men det var som om det hände något med temperaturen ungefär klockan tolv. Den hoppade upp och blev genuint het. I sig är väl inte det något unikt och jag skulle efteråt inse att det inte tycks kännas någon skillnad mellan 30 och 35 grader. Ungefär så här kanske:
Skönt i solen, lite kyligt i skuggan: 20 grader
Varmt i solen, skönt i skuggan: 25 grader
Hett i solen, skönt i skuggan: 30 grader eller 35 grader
Metallrören i gångfällan var heta nog att bränna sig på, noterade jag. Ändå stod jag lutad mot dem i tio minuter eller så och mådde inte alls dåligt. Det var först när nästa tåg närmade sig som jag klev därifrån.
Det är en härligt kurvig bana detta. Nästan var man än ställer sig, hörs tåget i fjärran som det ska, men ur en oväntad riktning. Två gånger tutade lokföraren på Rc-6 nr 1421 för övergångar som denna, innan tåg 332 från Kalmar dök upp i en vacker skärning.
Också detta tåg susade förbi, om än i ganska låg hastighet, och försvann västerut.
Även jag kunde susa vidare, men valde att bli kvar en liten stund till. Nästan samtidigt som SJ:s persontåg nådde Borås, skulle nämligen Green Cargos godståg nr 16866 lämna Hillared. Och jag hade ju ingen brådska. Framför allt vore det ju ett antiklimax om jag skulle vara hemma innan värmen kulminerat …
Lokomotivet med nummer 1310 torde väl vara ett Rd-lok. Det hade 45 containrar efter sig och var på väg mot Skandiahamnen när det bullrade förbi mig, kamerorna – och dödskallesignalen.
*
Det är möjligt att jag i framtiden återvänder till denna lilla pärla till utsiktsplats och utflyktsmål. Efter tre tåg fortsatte emellertid sommarens varmaste dag med en färd genom Aplareds utkanter till Kindsbanan. Det var ett par vägar som jag aldrig tidigare befarit, men trevliga var de, med en hel liten bokskog och en övermogen vall.
I ett grönskande Roppered anslöt jag till samma Kindsbana som är gammal inte bara rent kronologiskt utan för att jag varit här säkert tio gånger.
På flera timmar hade jag inte sett en människa utöver lokförarna. I den tidiga förmiddagen hade jag mött några cyklister och en joggare, men annars tycktes folk hålla sig inomhus, tänkte jag. Flaggade gjorde man däremot här på ett garage eller vad det var.
(Den vänstra flaggan är Norges. Den högra är en inofficiell flagga för Norrland.)
De första kilometerna längs Gamla Kindsbanan västerut från Aplared är småtrevliga men inte mer än så.
Det är först när skyltarna varnar för hög vägbank och branta slänter som äventyret börjar. Numera är jag van och vet vad som väntar, men imponerande är det likväl. Och omöjligt är det att fotografera. Man måste vara på plats själv och ha två fungerande ögon för att perspektivet ska bli tydligt och de hisnande stupen synliga.
Bergsskärningarna syns visserligen lika bra på bild, men är inte lika imponerande.
*
Jag säger ofta (men kanske inte i den här bloggen) att jag tydligen har gener för att klara värme och solsken bättre än de flesta. Med mig på den här utflykten hade jag 2,7 liter vatten, tre smörgåsar, två hekto choklad och en påse salta chips. Det visste jag var tillräckligt för några timmar. Om jag hade varit ute längre än de knappt sex timmar som det blev, eller cyklat mer än ungefär fyra mil, hade jag behövt fylla på vatten någonstans på vägen. I övrigt … nej, inget problem alls. Armarna och delar av ansiktet var insmorda med solkräm, men medan myndigheterna varnar för faran av att vara i solen med en vit t-shirt, tycks min hud vara immun mot solbränna och även de bara benen är lika bleka i dag som de var i våras.
Som jag sade nyss, tycktes andra människor hålla sig inomhus. Det var en villfarelse. När jag passerade badplatsen vid Transåssjön var den nämligen överfylld av människor. Många var i vattnet och andra i solstol. Alla hade klätt av sig mer än jag. De behövde väl svalka sig, antar jag.
Det är märkligt, det där. Även om jag tycker mycket synd om medmänniskor som far illa av värmen, klagar jag inte själv – och hoppas vara lika lyckligt lottad i framtiden också.
Skönt var det ändå att så småningom vara hemma igen. Genast kontrollerade jag med text-tv. Den 21 juli 2022 skulle ju det svenska temperaturrekordet utmanas. Eftersom jag på morgonen hade förutsagt att det kunde bli Horn i Kinda som skulle överta rekordet, var jag extra nyfiken. Men nej, som vanligt hade Målilla, fem mil söderut, tagit ledningen.
Den ledningen behöll Målilla dagen ut. Rekordet från 1947 stod sig emellertid, för den 21 juli 2022 blev det inte mer än 37,2°. Och hos mig hade det bara varit 35,5 …
*
