Detta är nionde delen av flera från samma resa. Länk till alla kommer att finnas längst ned i varje inlägg. I just denna text får järnvägarna inte stor plats. Nästan ingen, faktiskt, utan bara några tankar i första stycket och en bild i slutet.
Som jag skrev senast, hade det den 4 augusti 2024 alltså inte verkat intressant att hänga i Sävsjö. Utan saknad satte jag mig således på tåget norrut igen. Jag konstaterade nu liksom för en timme sedan att utsikten var trevlig. Inte främst för att jag följde med på kartan och försökte notera platser som tåget passerade: Grimstorp, Bodafors … och ställen jag inte hört talas om. Nej, men det finns också både sjöar och skogar som rent subjektivt såg bra ut.
Klockan var ett och det var förbi min normala middagstid, varför jag ämnade uppsöka lämplig restaurationsverksamhet. Det borde finnas många sådana i centrala Nässjö och säkert finns det fler än jag hittade. Men sushi lockar mig inte och så fick det bli en av många pizzerior.
Pizzan smakade som sådana brukar men inte var det någon sensation, inte. Mätt i magen tänkte jag återigen att det hade varit lämpligt att ha sin cykel med sig. Här i centrala stan fanns det inte mycket att göra en söndag. Jag promenerade därför bort till den lilla sjö som på kartan kallas Ingsbergssjön. (Det skulle inte förvåna mig om lokalbefolkningen har givit den ett annat namn. Småsjöar i tätorter brukar nämligen snart få enklare namn.) Där slog jag mig ned och skrev bloggtexter.
”Röda näckrosor finns bara i Fagertärn”, lärde jag mig som barn. Riktigt så är det nu inte, även om det var förekomsten i Fagertärn som populariserade dem. Var det inte rentav så att hortonomer snodde med sig röda näckrosor därifrån för att föröka dem på annan plats, varpå de måste fridlysas i Fagertärn?
I en liten tjärn strax intill mig i Nässjö, fanns hur som helst något som jag tolkade som röda näckrosor.
Fast vad vet jag. Det kanske inte alls är röda näckrosor. Jag är bara specis på de växtarter som jag lärde mig som barn, och hemmavid fanns inga näckrosor.
*
Ett återkommande tema för mig denna dag, var vädret som närmade sig söderifrån. Ett riktigt oväder skulle det kunna bli. Det var ju som bekant därför som jag inte hade tagit cykeln i Värnamo, utan satt mig på tåg i stället. Över Ingsbergssjön kunde det annalkande vädrets förpatruller anas:
Ännu var det ingen fara, konstaterade jag. När jag efter någon timme tröttnat på den där bänken jag hittat, slog jag mina lovar i stan för att se om något annat kunde intressera mig.
Carl Fredrik Reutersvärds naturligt abstrakta skulptur Kolskyffeln (1999), kanske?
Eller Annette Rydströms ”Emigrantskulptur”?
(Jag vet inte om den har något specifikt namn. Skulpturen och dess plaketter är informationstäta i övrigt men saknar den väsentligaste informationen som måste bifogas varje konstnärligt verk. Jag kan dessutom bara gissa att skulpturen är från 2014.)
*
Eftersom jag hade bestämt att nästa resa skulle bli en spetsvändning i Eksjö, kunde jag ju i väntan på den häcka vid Nässjö C en stund. Inte särskilt ofta numera får jag anledning att ta ett tåg från spår 1b, så bildvinklarna skilde sig för min del från de vanliga.
Hade jag planerat dagen mer effektivt, hade jag tillbringat de senaste timmarna på annat sätt. Men så här i efterhand … nej, direkt obehagligt var det väl inte att hänga i Nässjö, trots avsaknad av mål och riktning.
Nästa gång hänger jag alltså i Eksjö – om än inte så länge …
Här kommer att finnas en förteckning av alla blogginlägg från denna resa när alla dessa är skrivna.
Kommentera