Herrljunga har kopierat Hollywoods och Lisebergs idé att minnas sina stjärnor genom att föreviga dem i asfalten på ortens gångvägar.
När man promenerar längs Storgatan i Herrljunga kan man således se namn på bekanta eller obekanta storheter. Lokala idrottsledare eller företagare är mig okända, men jag känner väl till Jonte Sjögren, mångårig kapten för det svenska Davis Cup-laget som firade sådana framgångar på 1980-talet. Likaså är jag till namnet bekant med Elisabeth Hesselblad, som blev helgonförklarad för inte så många år sedan.
Men Herrljunga vore inte Herrljunga om man inte hade plockat fram denna person:
(Lillemor Fritioff – Herrljungas stins)
Det var ju som så att förbipasserande under många år reagerade på den behagliga rösten i stationens högtalare. Detta var före Järdas tid, när man åtminstone på de större stationerna hörde tågklareraren själv ropa ut avgående tåg. Vid trafikstörningar fanns någon med full koll på störningen och vad den skulle leda till.
Lillemor Fritioff var en av de mest populära i sin genre. Hon var säkert skicklig i yrket (jag har aldrig hört något annat), men framför allt var det alltså hennes mjuka, stillsamma röst som fick folk att bli glada. Smått förälskad blev en och annan, om jag tolkade folks yttranden och varma leenden rätt …
Att Herrljunga kommun med ett stiliserat ånglok har låtit Lillemor Fritioff finnas kvar på stationsområdet, är alltså högst lämpligt.
(Och om någon undrar, lever hon än. Bland annat ställde hon upp i lokalvalet häromsistens.)
*
