Den här sommaren 2023 blev inte alls som planerat. Till ungefär två tredjedelar är vädret orsaken. En så här ostadig sommar som de senaste fem veckorna har utgjort (med början 28 juni), är mycket ovanlig. 2015 var något liknande, men då ordnade det till sig åtminstone någorlunda när juli övergick i augusti. Ännu den 2 augusti finns inga antydningar till stabilisering i väderleken.

Den 19 juli tycktes det åtminstone inte finnas någon risk för regn, så jag packade cykeln för en halvdagsutflykt till kilometer 97. Där hade jag varit en gång för några år sedan och det fanns ett par saker som gjorde den platsen intressant för ett framtida återbesök.

Den vackra skogen, med ett litet hygge och en charmig grusväg som kantade järnvägen, var den främsta anledningen. Men … nja, det var några år sedan. Skogen var inte lika vacker längre, hygget var inte så litet och grusvägen var inte lika charmig.

Här kom tåg 10332 farande samtidigt som jag, kl. 13:32:

 

Som sagt var. Sedan sist hade sly vuxit upp framför spåren och vid den trevliga lilla vändplatsen låg rishögar och visade att vändplatsen numera kantades av ett stort hygge. Även kalhyggen har sin charm när man är på rätt humör, men denna dag blåste det så mycket att det knappast var görligt att vistas på öppen mark. Efter att ha stört mig på slyet, försökte jag återvända en kilometer längs vägen, men där var det så blåsigt att jag frös, varför jag fick retirera till den plats som bäst uppfyllde kraven. Därifrån såg jag en timme senare X14 3241 som tåg 3836 (kl. 14:34).

 

Jag vankade av och an för att hitta möjliga vinklar att fotografera passerande tåg. En buske var så irriterande att jag helt enkelt bröt av toppen på den. Visst, det är högst otillåtet enligt den allemansrätt som jag så ofta använder mig av, men jag tröstade mig med att antingen Trafikverket eller markägaren ska rensa bort växtligheten långt innan den har blivit så stor att den kallas träd.

Förbi kilometerskylten kom X12 3195 som det märkliga tåget 24831 kl. 14:49.

 

(Tåget är märkligt för att det tar sån oherrans tid på sig från Herrljunga till Borås. Rena 1800-talstidtabellen har det. Jag ska nog åka med det någon dag bara för att se hur det känns.)

Nu undrar vän av ordning om jag bara stod med kameran i hand och väntade på tåg. Naturligtvis gjorde jag inte det. Jag hade försökt hitta en skön sittplats för boken jag hade med mig. Att sitta skönt var hopplöst. Enda stället som uppfyllde kraven på bekvämlighet, var själva banvallen, men på den … nej, det är ingen lämplig sittplats. I stället försökte jag se ut som om jag trivdes i vägrenen. Inte för att så många såg mig, men det var en gubbe med skogsmaskin som regelbundet kom ut mellan träden för att lägga timmer på hög. Han undrade säkert vad jag sysslade med.

Det fick han väl göra. Jag mumsade på smörgåsar och choklad, drack vatten när jag kände för det och bläddrade lugnt vidare i min bok.

*

Genom kurvan söderifrån kom kl. 15:33 tåg nr 55238, ett ganska blandat godståg från Green Cargo. Två gröna lok (Rd heter de väl) ledde tåget, med nr 1301 främst.

 

Ofta när jag sitter någonstans vid en järnväg, finns det en bomanläggning i närheten, vars ljudliga signaler talar om att ett tåg närmar sig. Så var det inte här. En vindstilla dag kan man eventuellt höra bommarna från endera hållet, men nu var det som sagt var inte vindstilla. Jag fick försöka erinra mig hur tidtabellen brukade se ut. Att tre tåg denna sommar möts i Ljung vid pass 16:35, har jag lärt mig, så dem tänkte jag vänta ut innan jag cyklade hem.

Det fanns ingen enskild plats på vägen varifrån det gick att få bra bilder av tåg såväl norrut som söderut. Ett ställe gav en ganska fin vinkel söderut. Därifrån fick jag förflytta mig antingen 50 eller 65 meter (men inte 58) för att kunna se tågen norrut. På tre eller fyra platser drog jag med hälen upp skarpa markeringar i gruset, så att jag snabbt skulle hitta tillbaka. Vid två tillfällen sprang jag från det ena stället till det andra. Hysteriskt? Kanske. Men det är väl nyttigt att motionera lite ...

Tåg 3733 (som gentemot resenärer kallas något annat som jag just nu har glömt) har jag åkt med ett par gånger. Det är det coola eftermiddagståget som under sommaren utgörs av en pendeltågsmodell littera X61. När det nu närmade sig, fattade jag således posto och skådade långt, långt norrut. Jag hade vid det här laget lärt mig att tåget kunde synas långt innan det hördes. Ja, till och med innan bommarna vid den avlägsna plankorsningen vid Brobacken låg nere.

Här syns alltså kl. 16:27 tåg 3733 (som visade sig bestå av X61 nr 405) långt bort i fjärran. Det kan nog bara anas mitt i bilden:

 

Jag blev inte klok på signalerna här. Det syns nog i bilden att det till vänster om spåret fanns en signal som jag ganska lätt kunde urskilja. Den visade ibland grönt, ibland vitt. I mina ögon var det bakvänt, för den visade grönt när ett tåg närmade sig från det hållet och vitt annars. Eller om den visade grönt mest hela tiden och vitt bara när ett tåg var på väg att passera ditåt. (Någon vänlig själ kommer säkert att kommentera inlägget och ge en förklaring.)

Som tur är, är jag inte lokförare på den här banan. I så fall skulle jag bli avstängd och utkastad för att ha utfört otillåten stoppassage.

Det är något smått exotiskt med ett storstadspendeltåg här ute på bygden.

 
 

Fem minuter senare kom kl. 16:33 Kalmartåget nr 22339 precis som väntat. Rc-6 nr 1360 med fem vagnar efter sig. (Tidigare år har det ibland haft bara fyra vagnar, men denna sommar har det varit fem varje gång jag räknat. Det är ju bra.)

 

Eftersom jag visste att det skulle komma tre tåg på kort tid, var det inte läge att slå sig ned med boken igen. Men nog var det lockande, för det var en ganska fängslande och söt berättelse. Huvudpersonens minnen av ett bedrövligt förflutet var hela tiden närvarande och hennes ständiga oro lade sordin på ett liv som numera hade blivit alldeles fantastiskt. Visst kändes det gammalt, temat om flickan som lämnar det gamla livet hos mamman i storstaden och flyttar till pappans ruffiga hus på landsbygden, men motivet som jag känner så väl från andra böcker var nytt till just det temat.

Hur som helst fick boken vänta. Tåget med tekniskt tågnummer 24040 var på ingång. X14-3229 susade förbi skogsmaskinen, cykeln och mig kl. 16:43.

 

*

Nu hade jag kunnat sätta mig med min bok igen och läsa vidare. Det gjorde jag inte. Åtminstone inte genast. I stället cyklade jag mot en annan gammal åskådarplats ungefär två kilometer söderut.

Framför en grind ställde jag cykeln. Grinden var lika stängd som häromåret så jag låste cykeln och tog med mig alla värdesaker i ryggsäcken. Därpå inträdde jag i en kohage där mockorna och det betade gräset visade att kreaturen kunde vänta bakom vilket träd som helst. Det gjorde de också, men de blev underligt nog mer rädda än nyfikna när de såg mig (om än de kanske var tjurar; det har jag glömt nu och i vilket fall som helst glömde jag nog att kolla).

Så här kunde det se ut utan vare sig kor, kvigor eller tjurar:

 

Godståg kan komma förbi nästan när som helst. Vissa dagar är de fler, andra dagar färre. Detta var väl en vanlig onsdag, så de borde ha varit tämligen många, men jag fick bara med mig ett enda under min exkursion. Kontentan är att jag inte visste när de eventuellt skulle ha vägarna förbi. Däremot visste jag att det norrgående MTRX-tåget från Båstad mot Stockholm skulle rusa förbi mig i kohagen. Det kunde ju vara roligt att se, hade jag fått för mig.

Medan jag väntade fick jag med mig Amandas vidare öden. Gång på gång kom jag på mig med att tänka på hur mycket intressantare boken hade varit om den hade utspelat sig i någon svensk stad. Växjö kanske, eller Karlstad eller Motala. (Till och med Umeå hade varit att föredra, trots att minst hälften av alla svenska ungdomsböcker förr eller senare tycks hamna där.) Nu var det en amerikansk bok som började i Atlantas förorter, gjorde en sväng bort i Tennessee och till största delen berättade om någon stad som nog låg i det inre av Georgia. En himla massa internt high-schoolspråk, med skolbaler, amerikansk fotboll och två personer som roar sig med att röka cannabis bakom bildsalen men inte får något mer än en vänlig tillsägelse när skolpersonalen kommer på dem. För att inte tala om hur man kör bil härs och tvärs, åker två timmar för att fika med en vän samt omväxlande har problem och inte har problem med medlemmarna av en sydstatsbaptistisk kyrka. (Och varför i herrans namn ska författaren tvinga huvudpersonen att bli involverad i just en sådan församling, när det säkert finns hundra andra betydligt liberalare samfund i staden? För att få en dramatisk effekt av det, förmodligen, men det blir inte direkt realistiskt.)

Där jag satt ute i Guds rika natur, omgiven av nötkreatur och ädla lövträd, var jag så långt från sydstatsbaptister man kan komma. Klockan behövde jag inte se närmare på, för jag hade plankorsningen Södra Björke bara något hundratal meter bort. När den började plinga, läste jag ut sidan jag var på … och hann inte mer än göra det innan tåg 2094 kom kl. 17:32.

 

”Jösses, vad kort det gick efter att bommarna fälldes” tänkte jag när jag precis lyckades få upp kameran i tid. När jag nu ser bilden ovan, tänker jag snarast på hur den skulle kunna utgöra centrum för en reklamkampanj för MTR:s tågtrafik. (För visst är den rätt snygg?)

Rödluvan kallar man förresten tåget. Man kan tycka vad man vill om MTR (och det har jag gjort förr i den här bloggen), men de har åtminstone god fantasi när det handlar om att namnge tågsätten. Är det inte Trainy McTrainface eller Glenn så är det alltså en sagofigur med lämplig färg som får utgöra förebild.

 

Var det dags att cykla hem nu? Nej, det var det inte. Boken var nästan slut och jag kunde lika gärna läsa ut den i en kohage i Södra Björke som att göra det hemma i soffan.

Avdelningen förutsägbara slut nådde här nya höjder. På själva skolbalen blev det nämligen dramatiskt och jag kunde inte låta bli att slå igen boken medan jag analyserade de olästa kapitlen:
"Nu kommer huvudpersonen att rusa därifrån och tro att alla hatar henne. Hon kommer att känna att livet är slut och veta att hennes pojkvän inte vill ha med henne att göra. Men medan hon är övertygad om att alla skrattar bakom hennes rygg, kommer de i själva verket att undra vart hon har tagit vägen. När hon har gått ned sig i ensamhet och depression i några kapitel, kommer hon att träffa sina vänner igen och häpnas över att de har saknat henne. Sedan kommer hon av en slump att träffa pojkvännen igen och han kommer visst att vilja fortsätta vara med henne. Relationen kommer att så smått återupptas och när boken slutar, har allt så smått börjat gå åt rätt håll igen.”

Vet ni vad? Det blev precis så. Och jag blev full i skratt. Till bokens och författarens försvar kan jag väl ändå tillägga att det fanns ett efterord som var ovanligt välskrivet och intressant. Det förklarade rentav skälet till att delar av boken var så klyschiga.

Undrar någon händelsevis vilken bok det var jag läste medan jag inväntade tågen där ute i skogen och hagen den 19 juli? Om jag var din tjej av Meredith Russo.

*

 

"Om jag var din tjej", BHJ, Borås-Herrljunga, MTR, Meredith Russo, Rc, Rd, X12, X14, X61, X74, fotoplatser, godståg, kilometerstolpe, km 97, litteratur, naturen, om mig, signal, tågnamn, väder, västtågen,