Eller ”Hur man cyklar runt ett åskväder”.
Såsom motståndare till nationalism och överdrivet heja heja, jag är stolt över mitt land-mentalitet, avstår jag aktivt från att fira den 6 juni. Att jag skulle sitta inomhus hela dagen när det var nästan 30 grader ute, var väl ändå ganska otippat. Framemot seneftermiddagen kände jag mig trött på mig själv och tänkte att äh, jag får väl genskjuta sjutåget någonstans.
Här kunde väl passa?
(Jag var där förra året, på Kristi Himmelsfärdsdag 2018.)
Jag hade inte mer än hunnit kliva av cykeln innan det började regna. Så typiskt! Men jobbigt eller irriterande, nej då, inte alls. Det var alltjämt 28 grader och då var det riktigt skönt med några lätta regndroppar. Dessutom räckte det med att stå under en gles tall för att hålla sig helt torr.
Där bland tallarna och uppväxande lövsly fick jag dessutom en ännu bättre utsikt. Det fuktiga spåret glänste i solen.
Regnet hade upphört och solen till stor del gått i moln när ”sjutåget” – på vardagar går det ett i vardera riktning men på helgdagar bara ett mot Kalmar – dök upp runt kurvan.
(Rc-6 nr 1386 först i tåg 343 Göteborg–Kalmar.)
Skönt rullade jag in mot staden, en helt annan väg än jag tagit dit ut, och funderade på vad jag skulle göra om jag finge en inkomst på 30 000 gånger mer än nu. (Ja, multiplikation, inte addition, he he!) Tankarna avbröts när två tjejer kom gående från andra hållet, jag nickade artigt och insåg att de var totalt sjöblöta. Ni vet, så där när håret ligger slickat över panna och kinder, kläderna dryper, det känns som om kroppsvikten ökat ett par kilo minst och skorna säger tjopp-tjopp-tjopp?
Då upptäckte jag även att gatan var våt, att det låg vattenpölar i varje fördjupning och att det helt uppenbart hade varit värsta åskvädret för en stund sedan. Åhå, vilken tur jag hade! Eller åhå, vad härligt det hade varit att få bli översköljd av livets vatten?
Lite av båda var det faktiskt.
