(Sommarlovets avslutning den 12 augusti 2024)
Som jag nämnde senast, avslutade jag sommarlovet 2024 med en resa till Mariestad. När jag nu i efterhand ser på mina bilder därifrån, konstaterar jag att det var en somrig dag av bästa slag. Och bland annat för att jag själv ibland använder bilderna här på Svenska banor för att göra skärmsläckare av, eller för att en tråkig dag drömma mig till andra tider, kan jag ju skriva ihop ett blogginlägg om hur jag för andra gången tog mig sträckan Ljung–Herrljunga–Töreboda–Mariestad–Herrljunga–Ljung.
Först åkte jag helt händelselöst X12–3220 som tåg 3826 in till Herrljunga. Där steg jag på tåg 166 i form av X40–3336 mot Töreboda.
Sedan min första resa i denna väldigt skeva triangel hade jag lärt mig att mitt månadskort på Västtrafik även gäller på SJ:s så kallade regionaltåg, i den mån de går inom giltighetsområdet. Zon C är ju hela länet utom Göteborg med kranskommuner, så att resa utan extra kostnad till Töreboda var lätt och enkelt.
Den 12 augusti 2024 var en härlig dag, som sagt var. Skörden var i full gång och en grå liten fågel flög över åkern vars spannmål snart skulle vara omhändertagen.
Mitt tåg var några minuter sent på grund av en ”incident”, sade skyltarna. Vad som hänt? Ingen aning.
Stationshuset i Töreboda var lika storslaget som senast.
I kanalen låg Ceres från Forsvik och njöt i den glada morgonen. Vem Ceres var i mytologin, har jag glömt. Däremot vet jag att Ceres är vårt solsystems största asteroid, upptäckt av Piazzi på nyårsdagen 1801. (”Första dagen på det nya seklet” läste jag i en bok, ty på den tiden kunde man sin matematik och visste när ett sekelskifte ägde rum.)
Ceres. Forsvik.
Denna dag struntade jag i färjan Lina, liksom i vandringar över kanalbro och genom köpingens sömniga torg, utan for ganska genast vidare med buss 504 till Mariestad. Det är inte heller någon särskilt upphetsande omgivning, så låt oss hoppa över den resan.
I Mariestad vandrade jag omkring i halvannan timme. Först till Karlströms bokhandel, som har både gott utbud och sympatisk personal. Dessutom sägs den vara unik för Sverige, eftersom den drivits under samma namn i tvåhundra år. Därifrån kom jag till Ica och köpte med mig en lättare måltid.
Med tiden hamnade jag i den vackra parken som ligger så strategiskt placerad mellan centrum och järnvägen.
Jag följde industrispåret något hundratal meter från det egentliga stationsområdet. Godstrafiken på Mariestad, som torde ha gått utan uppehåll sedan järnvägens barndom, har just lagts ned. I vanlig ordning numera, är det inte för att industrierna har valt bort järnvägen, utan för att statliga Green Cargo inte tycker att det lönar sig.
Än stod kryssmärkena och visade trafikanter att det var läge att se sig för. På denna plats gällde det flanörer och cyklister; strax intill finns en liknande anläggning för motorfordon.
Spåret fortsätter i en allé bort till industrier som numera får förlita sig på lastbilar.
Ännu är spåret fräscht och jag antar att det underhålls som förr. Det brukar nämligen ta några år utan trafik innan underhållet dras in. (Om samma princip gäller för industrispår som för järnvägar.) Rostiga blir alla räler alltid och att det i augusti 2024 växte lite grönt inemellan är inte i sig någon fara. Buskar och träd i spåret är ju inte bra för någon, men ängsblommor får även insektslivet att trivas.
Inne på stationen stod redan Y31–1413 som jag snart skulle resa söderut med. Först skulle emellertid mötande tåg anlända på sin väg mot Gårdsjö, Laxå och kanske Hallsberg.
Jag vet inte varför jag vid avfärden fotograferade stoppbocken och Trafikverkets lilla hus på Mariestads station, men alltid gläder det någon:
Runt Kinnekulle och över slätten gick tåget. Fler bönder säkrade landets livsmedelsförsörjning medelst sina skördetröskor.
Och så var jag åter i Herrljunga.
Gula tåg tycker jag om. Strax därpå tog jag ett sådant gult tåg vidare hemåt. Jag hade avrest ungefär 08:30 och var tillbaka 13:30. Det var en resa på fem timmar under vilka jag inte gjort mycket, mer än njutit av utflyktens sötma, ätit lite och handlat ett par böcker.
Min datafil med ”anteckningar från resa till Töreboda och Mariestad 2024-08-12” var däremot ovanligt tom. Några noteringar om uppehållsmönstret på Kinnekullebanan var det enda. Men ”wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen”. Om berättandet än blott är att visa några fotografier …
(Och jag lärde mig just att citatet i sista stycket är ur en dikt av Matthias Claudius, tydligen skriven redan 1786. Bara en sån sak!)
*
