Det finns områden jag oftare rör mig i, och sådana jag sällan besöker för att skåda järnvägar. Ett exempel på det senare, är järnvägen mellan Borås och Varberg. Den 1 augusti 2020 gjorde jag ändå en liten utflykt där. Den var verkligen liten, ty jag kom inte många kilometer utanför stadsgränsen.
Vid km 137+146 fanns en trevlig liten plankorsning ute i skogen. Den var svår att förutse för den som eventuellt förirrat sig in där utan karta, ty så här såg första varningsskylten ut:
Väl gömd bakom träden alltså. Den andra skylten, med två streck, såg jag inte alls trots att jag letade. Den tredje satt under liknande omständigheter som den första.
Det är en korsning helt utan ”aktiva varningssystem” (uttrycket mötte jag i en artikel på svenska wikipedia). Varken ljus eller bommar finns, bara en signal från tåget just innan det passerar.
Jag visste när det skulle passera och kunde i lugn och ro fotografera i motljuset söderut.
Cykeln parkerade jag på västra sidan om spåret och tog några steg bakåt. Det sägs finnas människor som stör sig på att alla bilder på tåg är tagna snett framifrån. Jag förstår både den ohejdade vanan och irritationen på att en specifik vinkel blivit standard. Här kommer därför en helt annan vinkel; den som andra trafikanter oftast ser tåg ur. Då ser man dessutom hur väldigt stort ett tåg kan vara, även om det är en ordinär liten motorvagn av modell X12 (med nr 3197).
När tåget passerat, sprang jag fram och insåg att tåg inte bara är stora: de färdas också fort, ty det var redan nästan som en prick där bortom kilometerskylten.
Det var nordgående tåg 13844 det. Raskt for jag vidare genom skogen, på en grusväg som inte var direkt otrevlig, men den var en av de minst raka vägar jag cyklat på. När ett anslag på en trädstam inte var tydligt nog, stannade jag till och läste. Vad jag lärde mig av det? Inte mycket mer än att det finns människor som har helt andra intressen än jag. Vilket säkert är bra, för alla behöver ju inte bedriva ferroviala, astronomiska eller skidhistoriska studier …
(Fast jag vet inte, just vapen … Nja.)
Grusvägen var nog tre kilometer; järnvägen hade mellan samma platser bara förflyttat sig drygt en och en halv. Där låg ännu en plankorsning. Inte heller denna var försedd med bommar, men ljud och ljus hade den. Den låg dessutom märkligt till, då landsvägen gick över ett brant krön medan järnvägen egentligen inte tycktes uppbyggd på någon vall. Kan det vara en naturlig ås eller horst?
Den lilla teknikbyggnaden är väl inte så intressant i sig, men den hade ett påpekande till eventuella metalltjuvar:
Polisen. Märk-dna. Thieves beware. Stöldskyddade kablar.
Samma information gavs även på en av kontakledningsstolparna. Några meter därifrån fanns en lutningsvisare. 460 meters lutning, men antalet promille syns nog bara från andra hållet (där det är uppförsbacke).
I en kvart hade jag stått här, när klockorna började ringa. Samtidigt kom en bil nedifrån backen. Det var första bilen under min väntan, så man kan säga att bilisten med partner hade otur. Eller också hade de tur som fick se ett tåg på sin utflykt till skogen (jag såg dem en stund senare och de föreföll vara bärplockare eller liknande).
Jag hade svårt att fotografera det ankommande tåget nr 13871 (X14 nr 3225). Kameran ville nämligen fokusera i förgrunden så flera av bilderna blev så olidligt suddiga att det gör ont i ögonen … Men någon blev bättre, till exempel denna:
Sedan hade jag sett färdigt tåg för dagen. I stället tog jag en sväng i omgivningarna, som är rätt rysliga då det finns både en enduroklubb och någon sorts äventyrsfirma i trakten, vilket får skogen att inte se ut som en skog ska göra.
Vid en badplats träffade jag på en familj jag är bekant med, som jag pratade med och som bad mig hälsa. Oklart till vem. :)
Då jag rullade in i Borås, kom jag att passera under den avstängda Kust-till-kustbanan. Där går inga tåg denna sommar, hann jag just tänka när det började susa i spåren ovanför mig. Snabbt upp med kameran – och så kom ett sånt där stål-och-gummihjulsfordon körande med lite småprylar i skopan.
En utflykt om dagen håller tristessen borta, varför jag därmed kände mig nöjd.
