Min utflykt på sommarlovets första dag blev alltså inte så lång (vilket förklarades senast). Först for jag till Göteborg och skrev synopsis till en novell. Idén hade kommit för mig sent föregående kväll. Ja, det var till och med så att det var med den i tankarna som jag hade somnat – och vaknat till ur slummern med ett ryck för att historien blev så levande för mig. Så om ni någon gång träffar på novellen om Nollan, vet ni att synopsis och inledning är skrivna på ersättningsbussen Borås–Sandared samt X12 nr 3222 som tåg 7344 Sandared–Göteborg den 17 juni 2022. :-)
Jag tittade bara upp för att ta en bild mellan de två östra Landvettertunnlarna.
I Göteborg gick jag till banken. Den bank som mina föräldrar flyttade över mig till då jag var liten, har inget kontor i Borås. Det har under åren komplicerat mina bankärenden, så nu tog jag med mig bankboken och traskade bort till Södra Hamngatan.
Ja, bankboken. Folk har inte förstått vad jag menar, när jag har sagt att jag har en aktiv bankbok kvar. Nu har jag inte det längre. Rätt mycket pengar kan jag nu äntligen röra igen. Om jag skulle behöva, ha ha.
Skulle jag strosa omkring i Göteborg som jag strosade i Kalmar eller cyklade på slätten? Nej, det skulle jag inte. Jag beskådade den isländska flaggan (som sig bör när det är den 17 juni), köpte två presenter till mig själv och tog sedan tåget hemåt.
Det vill säga, raka spåret hemåt gick inte tåget än på flera timmar. Enligt mina anteckningar skulle jag däremot kunna ta en omväg och så promenerade jag bort till spår 3 och tog X52 nr 9085 som tåg 7283 mot Nässjö.
*
Det var inte första gången jag åkte med en av de renoverade Reginorna, men första resan med ett tåg i den nya, ljusblå målningen. I mina ögon är det en tråkig färg, som dessutom kommer att se eländig ut när det regnat och skvätt lite. Men den matchar spårvagnarna och det är väl poängen, antar jag.
Vidare gick färden alltså mot Herrljunga.
Att skriva novell var inte att tänka på. Sista vagnen är enligt reglerna tyst: samtal ska undvikas och mobiltelefoner vara ljudlösa. Så var det icke här. En gubbe skötte hela bilfirman via telefon. En dam skulle förmana det hemmavarande barnet att inte använda skärmar utan i stället spela efter noter. Bådas samtal avbröts regelbundet.
– Vilken dålig täckning det är! klagade de tillsammans.
Jag tittade på min telefon. Där var täckningen perfekt.
– He he, tänkte jag tyst. Moderna telefoner går inte att lita på. Min telefon funkar alltid …
Utanför fönstret var det lika grönt som före mobiltelefonernas tid. En riktigt sann sommardag, faktiskt. Om jag nu inte kunde skriva stämningsfulla noveller, kunde jag åtminstone skriva elementära bloggtexter – och se ut på Västergötland:
*
I Herrljunga köpte jag presenter till aftonens begivenheter samt bestämde mig för att äta middag. Det är möjligt att jag missförstod omständigheterna, men jag tänker inte gärna äta på ortens thairestaurang. Att jag inte är jätteförtjust i alltför flottig mat är väl bekant. Här erbjöds mycket fett och lite ris samt inget vatten.
Jag har flera gånger köpt sallad på Hemköp. Nästa gång återvänder jag till sådana, sunda vanor.
Alltför välgödd gick jag till stationen igen. Innan jag fick upp kameran hann BJs passera med sitt långa, vackra loktåg. Möjligen var man på väg med cyklister mot Mjölby och Vätternrundan.
Flera tåg stod inne och strax möttes två X 2000 också. Det ena var som vanligt försenat och jag log för mig själv. Jag har sagt det förr: ett otal gånger har jag bytt mellan två Västtåg i Herrljunga och fått se försenade SJ-resenärer på huvudplattformen.
Ovanför trappan satt en trevlig kvinna – om lokförare eller tågvärd vet jag inte – och pekade.
– Uddevalla på den sidan … pekade hon.
– ... och Fristad på den, fyllde jag leende i och nickade åt andra hållet.
Att spår 1-3 används av tågen på Älvsborgsbanan är det ingen tvekan om. Men finns det något mönster i vilket som spår som används av vilket tåg till eller från Uddevalla/Borås/Varberg? Om det finns ett mönster, anar jag det inte. Det gjorde förresten inte damen heller.
(Notera den tyvärr ommålade Itinon borta på spår 7.)
En annan fördel med Västtågen i Herrljunga – utöver att de är i tid – är att man kan stiga ombord långt i förväg. Detta gjorde jag, och hade nu bara att i lugn och ro invänta avgångstiden …
Vad skulle jag göra ombord på detta tåg? Jo, här var det som vanligt lugnt och trevligt, så jag skrev vidare om ”Nollan”. Jag såg upp när vi närmade oss Ljung, drog ned rutan och fotograferade. Bland annat hamnade stationsområdets två rätt vackra byggnader på bild.
Vidare susade tåget till Fristad. Jag skrev och trivdes. Killen på andra sidan gången hade somnat redan i Herrljunga och blivit väckt för biljettkontroll. Nu tog jag på mig ansvaret och knackade honom på knät.
– Dags att vakna nu. Vi är i Fristad.
Han hoppade upp från sin plats, förskräckt som om han skulle ha klivit av tidigare. Det vet jag inget om. Däremot konstaterade jag att han åtminstone vaknade. (Har jag skrivit i den här bloggen om hur det gick när jag skulle väcka en tjej på nattbussen? Kanske inte. Henne fick jag i alla fall inte liv i utan fick kalla på busschauffören …)
Tre tågsätt stod vid perrongen i Fristad. Av lokföraren som jag träffade på under morgonens bussresa, lärde jag mig att det brukar vara så, men att den som har kvällsturen får växla om dem.
Fullsatt var ersättningsbussen till Borås. Att skriva vidare, var det inte läge för. I stället plockade jag upp MIBA Spezial 135: So bauen die Profis ur väskan och läste mig in till staden.
Den hade varit min ena present till mig själv. Den andra, spelklassikern Scotland Yard, fick ligga oöppnad till senare, då jag skulle spela det med vänner.
Men då var sommarlovet redan lyckligt inlett. Det är en god tradition att börja med en resa. Jag ska försöka fortsätta så även i framtiden.
*
