Längs de elektrifierade järnvägarna finns på sina ställen strömlösa partier, så kallade nollsektioner eller skyddssektioner. Om jag har förstått det rätt, handlar det ofta om att strömmen matas in från några bestämda punkter och mellan varje separat spänningsområde måste det vara strömlöst. När ett tåg kommer till en sådan nollsektion har det redan farten uppe och passerar snabbt in på nästa elektrifierade ledning.

I går kväll, den 10 maj 2017, hade SJ:s snabbtåg nr 445 otur och blev stående på en nollsektion. Vad göra?

SJ skickar dit andra tågsätt som ska kopplas ihop med det stående tåget. SJ har emellertid ”otur” och tågen kan inte kommunicera med varandra. Tåget står alltså kvar… och det står kvar… och det står kvar… Man skickar inte dit ett diesellok som är kompatibelt med SJ:s X 2000. Man skickar inte dit ett fordon som helt enkelt knuffar in tåget till strömförande ledning. Man låter inte heller passagerarna gå av tåget.

I stället hänvisar SJ till att man ”sätter säkerheten främst” och tvingar folk att vara kvar ombord hela natten. Sträckan är dubbelspårig och på det andra spåret går trafiken som vanligt. Att släppa ut folk skulle kunna innebära att de blev påkörda.

Det finns inte dricksvatten och inte mat. Belysningen fungerar inte utan elektricitet. Värmesystemet fungerar inte utan elektricitet. Ventilationen fungerar inte utan elektricitet. Toaletterna fungerar inte utan elektricitet. Tåget är mörkt och kvavt och ett stinkande elände.

Det är inte att sätta säkerheten främst. Det är att tvinga människor att genomlida en kvalfylld natt, att tvinga människor att vara törstiga, att kissa på sig, att få ångest och psykiska trauman.

Alla förutsättningar finns alltså för att locka fram den sämsta sidan hos människor. Jag vet inte hur jag skulle ha reagerat om jag hade varit där. Vanligtvis är jag en stillsam person men om jag upplevde att jag var instängd och inte kunde påverka min situation, skulle jag mycket väl kunna bli den person som gjorde uppror. Jag skulle inte sparka och slåss. Sannolikt skulle jag inte ens svära åt personalen. Men jag skulle försöka ta mig ut.

Troligen skulle det innebära att jag försökte öppna dörrarna också om personalen förbjöd mig. Om någon tog initiativ till nödutrymning genom fönster och dörrar skulle jag uppmuntra detta och möjligen skulle jag själv till slut vara den som gjorde fysisk åverkan. I själva verket skulle det kanske vara bra om jag gjorde det, eftersom jag skulle välja den sida av tåget som vätter bort från det andra spåret och även prioritera en dörr eller ett fönster nära mitten av tåget för att än mer minska risken att någon hamnar framför ett annat tåg.

Jag brukar berömma mig med att hålla huvudet kallt i kritiska lägen och därför är jag naturligtvis den sista som det skulle slå helt slint för. Däremot bör man nog räkna med risken att någon faktiskt i en desperat situation tappar kontakten med verkligheten och blir ett reellt hot för sina medpassagerare. Skulle någon börja slå vilt omkring sig eller rentav med kniv börja attackera ombordpersonal och resenärer, är det sorgligt men inte oväntat.

Att så fullständigt låsa sig i den totala övertygelsen att man aldrig, under några förutsättningar, vad kostnaden för människors välbefinnande än är, får utrymma ett tåg som står på spåret, det är helt och hållet felaktigt. Det är inte ett tecken på att man har sinne för prioriteringar eller att man sätter säkerheten främst. Det tyder i själva verket på att man inte har beredskap för oväntade händelser. Det är helt enkelt dumt, trögtänkt och insiktslöst.

 


Hasse Hagbergs inlägg på Postvagnen i dag, som refererar en liknande händelse sommaren 2010 och frågar sig hur samma sak kunde hända nu igen, är också läsvärt.

SJ, X 2000, försening, nollsektion, olyckor, om mig, skyddssektion, strul,

Vad ska man göra när solen skiner? Ungefär den frågan ställde jag mig i lördags den 6 maj 2017. Ni kanske minns: väderprognosen utlovade sommartemperaturer och det räckte med att öppna dörren för att få prognosen bekräftad. Visst kan man gå ut i solen bara sådär men jag föredrar att ha något uppdrag eller ett syfte med min utfärd. Fotografera järnväg med tåg funkar utmärkt.

Därför hamnade jag här, vid sträckan Göteborg–Borås, alldeles i utkanten av den senare staden, i en stadsdel som skulle kunna kallas Byttorp eller Parkstaden eller till och med Tullen. Någonstans däremellan höll jag mig i alla fall. Vilken utsikt jag hade!

 

(Ungefär här befann jag mig även på midsommaraftonens kväll 2016, den där kvällen då alla skulle till Borås.)

 

Ja, jag hade till och med klättrat upp på en klippa och höll mig fast bäst jag kunde. Vid gångfällan över spåren finns ringsignaler som varnar för tåg, så jag trodde att jag skulle bli varlsad långt i förväg när ett tåg närmade sig. Så är det ju vid plankorsningar med ljussignaler och bommar, men här var det annorlunda. Klockorna började ringa medan jag hade ögonen åt annat håll och när jag vände blicken mot spåret var tåget redan på ingång.

 

Detta är tåg nr 327 mot Kalmar som efter att ha passerat mig skulle göra sitt första stopp under sin långa middagsresa.

 

(Det intresserar inte mig men kanske andra, så jag nämner att tåget leddes av Rc6 1404.)

 

Jag manövrerade mig ned från mitt berg och gick över spåret. Mötande tåg skulle jag filma genom skärningen, hade jag bestämt. Att filma gick väl sådär, men ur klippet tar jag dessa bilder:

 
 

(Det var tåg 328 Kalmar–Göteborg med Rc6 1410.)

Så här dags på lördagar är trafiken intensiv här och det var förstås därför jag befann mig på platsen just då. Ja, hade jag varit ännu mer uppmärksam skulle jag ha kommit tio minuter tidigare, för när jag nyss hade passerat Ramnavallen och gångtunneln under spåren var det med föregående tåg framför näsan.

Ännu ett tåg – lokaltåget mot Göteborg – skulle snart komma förbi men var kunde jag utmana kameran den här gången? De första bilderna hade jag tyckt bäst om och jag konstaterade att man borde kunna se samma sträcka fast från andra hållet. Så, cykeln fick fara upp för backarna till Tullenplatån och ned igen på andra sidan.

Där var också ganska idylliskt, med enda problemet att motorvägen och Tullenmotet låg alldeles bakom ryggen på mig. Klockorna som jag nyss hört så bra, hördes nu inte alls. De drunknade helt i motorvägsbruset när de annars skulle ha varit en utmärkt ledtråd för när tåget var på ingång. Men utmaningar är till för att övervinnas och så var jag redo med kameran. Ingen fara: min paroll är att västtågen alltid kommer i tid…

 

Detta är X14 3238 som tåg 7348.

 

När ett tåg väl passerar går det fort. Svisch! liksom och så har det svept förbi. Jag vinkade till lokföraren…

 

…som fortsatte med sitt tåg mot Göteborg via sex mellanstationer. Hej då tåget!

 

Vad skulle jag göra själv? Jo, jag trodde mig veta att två tåg ganska snart och på förhållandevis kort tid skulle komma körande på Viskadalsbanan strax söder om stan. Dit begav jag mig alltså genom att trampa på i några kilometer.

 

Eftersom tåg 13876 skulle komma söderifrån till Borås kl 11.56 och där möta tåg 13863 med avgångstid 12.04, borde jag så att säga kunna se ett av dem från vardera hållet.

Cykeln parkerad, kameran redo, inställningarna gjorda och jag till att vänta… och vänta… och vänta…

Hur var det nu? kom jag plötsligt på. Hade det inte varit en del inställda tåg under fredagen till följd av kopparstölder? Jo, så var det nog, men inte skulle det stoppa trafiken även under lördagen? Jag väntar väl lite till…

Äh, till slut gav jag upp och cyklade hem. Inga tåg passerade mig på vägen, så jag kunde lite senare ställa en fråga om det på Postvagnen. Mycket riktigt var det kopparstölderna som var orsak till att tågen inte gick. Det hade nämligen skett två olika stölder, två nätter i rad, och därför var det ingen trafik på banan fram till lördag kväll.

Det var förstås bedrövligt ur ett samhällsekonomiskt, demokratiskt, polisiärt, bantekniskt och en massa andra perspektiv. Själv var jag inte alltför besviken. Jag hade ju faktiskt fått vara ute i försommaren och kunde vara belåten med i alla fall en bild som var så bra att den skulle platsa i vilket sammanhang som helst (så den sparar jag till en annan dag).

Nu kunde jag äta middag och ägna eftermiddagen åt att flytta kartonger åt en vän. Det var också trevligt.

Borås, GBJ, Göteborg-Borås, Kust-till-kust, Rc, SJ, VBJ, Varberg-Borås, X14, fotoplatser, kopparstölder, väder, västtågen,

Det var den 1 maj 2017. Vi satt hemma på gården och firade födelsedag med stek och potatis enligt gammalt söndagsrecept fastän det var måndag (om än en i dubbel bemärkelse röd sådan). Redan förut hade vi noterat att det låg en slinga av brandrök nedåt Tyréns och bakom Arne Karlssons backar. Tja, det var väl någon som firade våren med majbrasa, tänkte vi.

 

Nu råkade jag, som satt så till, titta ut genom fönstret ur en annan vinkel och gjorde stora ögon.

– Kan det verkligen bli så mycket rök av bara en majbrasa? frågade jag min svåger.
Han gjorde kanske inte stora ögon (det gör han sällan) men förvånad blev han.
– Nej, det ser nästan inte så ut…

 

Förklaringen kom en stund senare. Jag hade slagit mig ned i biblioteket och pratade historia med födelsedagsbarnets åldriga svärmor som på sin tid hade åkt tåg Ulricehamn–Jönköping och tagit genvägar till fots på en fullt verksam västra centralbana (Landeryd–Limmared–Ulricehamn–Falköping). Det var ett intressant samtal, men övriga gäster var ute i trädgården och därifrån kom rapporter.

Närmsta grannen hade farit i väg för att släcka gräsbrand. Det brann längs hela stambanan. Stenstorp–Valtorp stod i lågor!

Räddningstjänsten var där men brandbilarna hade tagit slut. Nu drog folk fram gamla slangar och spänner och släckte eldar. Grannar och släktingar skyndade till, pyrande glödhärdar bevakades. Ett garage hade brunnit ned – och tågen ställdes in.

För det var förstås inte slumpen som gjorde att vårens stora gräsbrand sträckte sig just längs banvallen. Ett av SkJb:s så kallade blå tåg hade haft något problem med bromssystemet och skickat gnistor rätt in i det torra fjolårsgräset. ”Swooosch!” sade det. Eller kanske ”fjummmm!” eller hur det nu låter när en eld blossar upp. (Ni har säkert upplevt det själva och hör ljudet i detta nu i era öron. Det gör åtminstone jag.)

Nu stod det blå tåget parkerat för undersökning på närmaste station. Folk som hade tillbringat helgen norröver blev stående i Älgarås, Gårdsjö och Töreboda. På Falköping C skapades köer. Hemma på gården hade bloggaren med syster K och syster K:s familj planerat att ta 16.01 från Stenstorp men meddelanden rann in från Borås och Göteborg. ”Har du hört om branden, tågen är inställda, hoppas du kommer hem.”

Jodå, det ordnar sig nog, konstaterade vi. Logistiken fick bara läggas om en aning och skjutsen gå till Falköping i stället för Stenstorp. På vägen kunde vi ju passa på att se hur elden hade gått fram.

 

Nja, det var kanske inte så dramatiskt ändå. I alla fall inte just här, vid gamla hpl Torstensgården.

 

Så kom vi ombord på vårt tåg och hade en lugn och ombonad resa ända till Herrljunga. Där klev jag av och studerade avgångstavlan:

 

(Jag hade tagit en liknande bild i Falköping men den blev inte lika lyckad.)

Jo, det var lite kaotiskt. Försenade tåg, spårändrade tåg, inställda tåg från spår x. Nya tider, preliminära tider, buss ersätter. ”Orsaken är en gräsbrand.”

He he, ibland blir Falbygden central för hela Sveriges transportnät. Precis som det ska vara…

 


 

Att sedan häcka i Herrljunga en timme var ett rent nöje. Ack, ja. Solen sken, fåglarna kvittrade och jag tror inte ens att SJ:s resenärer – som i vanlig ordning tog igen sig på mittperrongen – hade något emot situationen.

 

Men jag gjorde som alltid: lämnade strandsatta SJ-resenärer i Herrljunga och tog X14 3241 som tåg nr 3835 hem.

 

 

Falbygden, Falköping-Skövde, Herrljunga, SJ, Segerstad, VSB, Västra stambanan, X14, brand, nyhetshändelser, om mig, plattform, västtågen,