Det kan inte ha undgått någon att det varit brittsommar en gros den här veckan. I går var inget undantag och jag bestämde mig för att utnyttja det stabila högtrycket till att cykla ut i ett par timmar. Som vanligt passade jag på att fotografera ett par tåg. För att veta vilka tåg som gick, prövade jag för första gången ett prisat hjälpmedel vid namn Railit Tracker. Det skulle jag inte ha gjort.

Eftersom det fanns en funktion "sök tåg per sträcka" och den plats jag skulle till så tydligt ligger mellan stationerna Borås C och Hillared, sökte jag på just den sträckan för lördagen den 13 oktober 2018. I vanlig ordning skulle två SJ-tåg mötas i Borås klockan 11 och det passade bra. Sedan skulle ett tjänstetåg från Green Cargo passera västerut lite senare. Klockan var inte mycket, utan jag diskade och surfade runt en stund.

Jag upp på cykeln med kamera, vattenflaska, t-shirt och tunn jacka. Längs gator, joggingspår och den breda vägen kom jag till Gånghester där cykelbanan gör en omväg kring den gamla stationen. Under knappt en minut befinner sig järnvägen och cyklisten ur varandras synhåll. Det är alltid en stressande upplevelse, för tänk om jag missar något... Så kände jag även nu och tyckte att det susade misstänkt bakom buskarna och husen. Men något tåg skulle inte passera förrän om en halvtimme så jag hade tid på mig och måste ha hört fel.

Väl framme med utsikt över både spår och höstgula träd, passade jag på att ringa ett samtal till min mor. Då kom helt som planerat tåg 328 (lett av Rc6 1410) mot Göteborg körande:

 
 

Vi pratade färdigt och jag steg ut i lingonriset. Det var fascinerande att allt det ljus- och mellangröna som jag alltid ser här sommartid, nu var mörkgrönt ris och gula löv. Jo, jag vet att det är så – den svenska skogen är ju mitt hem sedan decennier – men likväl är det nytt varje gång.

 

(Ovanstående bild får räcka som illustration av tåg 80327 (och Rc6 1415) mot Kalmar. Jag har så många andra bilder från samma plats ändå.)

"Green Cargo" brukar innebära godståg och höras på en mils håll. Nu inväntade jag ett tjänstetåg och det hördes först i Målsryd en kilometer bort. Det var nämligen ett ensamt lok (Rc4 1199) som närmade sig.

 

Det susade förbi i full karriär. Skillnaden i hastighet mot även ett kort persontåg var påfallande och tidtabellen bekräftade det. Rena racertåget liksom, som försmådde alla kurvor i sin väg och transporterade sig mot Göteborg där viktigare uppgifter väntade än att vara till glädje till en höstcyklist.

 

*

Men så drabbades jag av en stor besvikelse. Eller, nåja, så himla farligt var det väl inte. :) Jag fick via andra webbplatser (Tågkartan och Jvgfoto.se) veta att jag trots allt hade missat ett tåg där i Gånghester, och inte vilket tåg som helst. Ett museitåg nr 27740, en orange rälsbuss av en typ som jag inte någonsin har sett, hade gjort en lördagsutflykt från lokstallet i Alvesta till centralen i Göteborg. Den uppmärksammades av andra järnvägsintresserade och det kan jag förstå. Jag hade själv blivit lika häpen av en sådan syn som... ja, den som möter en militärkolonn med Nato-beteckningar på motorvägen i Ulricehamn, kanske?

Mitt val att anlita en tjänst som jag inte hade provat på förr, visade sig denna dag göra att jag gick miste om en upplevelse. Då har jag lärt mig det. Och så bevisades det att man inte bör göra undan frukostdisken innan det är nödvändigt...

Borås-Alvesta, Green cargo, Jvgfoto, Kust-till-kust, Railit tracker, Rc, SJ, Tågkartan, ensamt lok, förspillda tillfällen, höst, loktåg, tjänstetåg, väder,

För 100 år sedan, den 1 oktober 1918 just före klockan sju på kvällen svensk normaltid, inträffade den tragiska olyckan utanför Getå nordöst om Norrköping. Kombinationen av torr vår och regnig höst orsakade ett jättelikt jordskred som svepte med sig järnvägen ut i Bråviken. När det nordgående nattåget nådde platsen ett par minuter senare, störtade det ned i rasmassorna och en stund därefter brann vagnarna. Ungefär 42 människor (det gick inte att räkna exakt) dog och det är alltjämt Sveriges svåraste järnvägsolycka.

Loket, det sedermera legendariska F 1200, lyckades man ändå återställa och i kväll går det samma väg som vid olyckan. Dessutom har, om jag är riktigt underrättad, den järnvägsintresserade ärkebiskop emeritus Wejryd hållit en särskild minnesgudstjänst med anledning av olyckan. Trots likheterna mellan vädret 1918 och 2018 kan vi således vara säkra på att tåget den här gången verkligen kommer fram.

Jag har tidigare skrivit två blogginlägg om raset vid Getå: om mitt eget besök på platsen och om mitt senare besök vid massgraven i Norrköping. Läs gärna igen, den som önskar.

(För övrigt gjorde Sveriges radio (programmet Vetenskapsradion) häromdagen ett avsnitt som bland annat handlar om olyckan vid Getå. Det ska jag lyssna på vid tillfälle.)

*

Externa länkar:
Om Kulturnatten i Norrköping, 29 september 2018.
Om minnesgudstjänsten 30 september och specialtåget 1 oktober 2018.
Om F 1200:s fortsatta resa till Gävle 13 oktober 2018.

F 1200, F-lok, Getå, Norrköping, Nyköpingsbanan, jubileum, olyckor, skred, Åby-Järna,

Jag brukar vara ganska bra på att ge långa blickar mot folk som missköter sig. I dag fann jag min överman.  

Efter att ett försenat tåg spräckte min anslutning, tvingades jag ta bussen till Borås. Där grenslade jag min cykel och passade på att ta en bild av tågen på stationen. De var många och det fuktiga solljuset verkade intressant. Så här blev resultatet:

 

Kanske inget mästerverk, men det fungerar som illustration av vardagskväll efter regn. Detta var emellertid inte den första bilden jag tog. Den första blev nämligen ganska tråkig, varpå jag ändrade inställningarna och tog en till:

– Äsch då, en person korsade plattformen rakt framför mig. Jag väntar tills hen har gått vidare och tar en tredje, tänkte jag.

Så tittade jag upp från min kamera. Några meter bort stod kvinnan som hade till uppdrag att tömma papperskorgen. Hon såg på mig. Om blickar kunde döda, vore detta en sådan blick. Det var en blick som låg kvar, sekund efter sekund, och alldeles för tydligt sade ”Vad menar du med att gå omkring och fota tjejer utan att fråga? Du är en sjuk person.”

Naturligtvis var jag tvungen att säga något. Huruvida det blev så bra, vet jag inte, men det verkade accepteras och det var ju huvudsaken. Sedan tog jag några extra bilder ur andra vinklar och funderade på om jag inte rentav tyckte att det var bra att hon reagerade som hon gjorde. Det finns många starka kvinnor i världen men det är utmärkt om ännu fler vågar säga ifrån. Att just den här tjejen den här gången hade misstagit sig är både förklarligt och ursäktligt.

Däremot är det måhända en lärdom för mig, att tänka mig för så att det inte blir missförstånd i onödan. :)

Borås C, feminism, fotografering,