Detta är tolfte delen av flera från samma resa. Länk till alla finns längst ned i varje inlägg.
Sommaren 2021 hade jag ju cyklat runt Vidöstern. Det tänker jag inte göra om, eftersom vägen öster om sjön är enastående tråkig. Väster om sjön finns däremot flera trevliga vägar. Nu hade jag åkt väldigt långt väster om sjön, via Dannäs och Tannåker samt österut till Vittaryd. Det finns en väg däremellan som jag också är öppen för att prova på någon gång.
Men, en mycket sympatisk väg utgörs av banvallen Vittaryd–Värnamo. Liksom förra gången var det alltså här i Vittaryd som jag anslöt. Söderut till järnvägshatande Ljungby kan man också cykla.
(Ljungby är staden vars kommunledning tackade ja till att riva järnvägen med en motivering som löd ungefär ”man kan ta bussen till Alvesta och resa vidare därifrån”.)
Jag for alltså norrut och jag säger det igen – den här sträckan från Vittaryd till Värnamos södra utkanter är en ovanligt trevlig banvall. Den hinner liksom aldrig bli långtråkig. Den är både naturskön och omväxlande. Det finns hela tiden något att se. Även om man ibland befinner sig mitt i den nästan vilda naturen, är det aldrig långt till civilisationen.
Vittaryds stationshus hamnade 2021 nog aldrig på någon riktig bild. Nu tog jag skadan igen och här är det:
Redan utfarten från Vittaryd är trevlig. En lång och härlig men lätt utförsbacke gör att en tålmodig cyklist inte behöver använda tramporna på flera minuter. (I alla fall känns det så.) Jag stannade till för att äta min middag. Smörgåsar med makrill i tomatsås, vill jag minnas. Därnäst fortsatte färden norrut.
Sade jag att vyerna är fina?
Ett synnerligen leende landskap, verkligen. Det hade kunnat vara en reklamaffisch för svensk sommar. Sämre blev det inte av att kreatur vilade under en ek:
Horn har de, ser ni det? Nötkreatur ska ha horn. Allt annat är onaturligt.
Eftersom jag redan har skildrat den här sträckan tidigare (här och här), behöver jag inte visa lika många bilder denna gång. Men några får det förstås bli. Vidösterns station i Erikstad, till exempel:
Känslan av vildmark är aldrig större än vid länsgränsen. Här övergår det hårdgjorda underlaget i grus av sympatisk typ.
Därpå följde den härliga banken över Hunnevik.
Naturprakten är häpnadsväckande i sin enkelhet. Det finns säkert skönhet i prunkande trädgårdsväxter, men för mig kan inget konkurrera med de blommor och gräs som hör hemma här och växer helt naturligt.
En mindre byggnad kanske kan vara ett teknikhus från tiden då det begav sig. Det är faktiskt inte himla länge sedan. Om kommuner och län hade kommit överens, skulle den här järnvägen helt säkert ha kunnat överleva.
Ännu en ek pryder denna nästan spikraka banvall, där man stundom kan skymta tre kilometerstolpar samtidigt.
Hångers samhälle är ovanligt tråkigt för den som är ute på järnvägsexkursion. Nog för att man kan följa banvallen och gissa sig till var stationsområdet låg, men det är också allt. Kalt och blåsigt är det, med någon sorts stilren ersättning för stationsbyggnaden som inte ett dugg minskar känslan av ödslighet.
I Hånger stannade jag ändå till en stund. Detta är en tillräckligt stor ort för att det borde kunna finnas affär, tänkte jag. Och var det inte dags för en glass nu?
Visst fanns det en affär, men bara för invigda med tillgång till modern minidator. Butiken var inte bemannad, så själv blev jag inte insläppt. Utan saknad lämnade jag således orten och fortsatte norrut.
Mellan Hånger och Åminne är banan stundom uppbyggd och påtvunget inramad av staket. Det har också sin charm.
I Åminne såg det sommaren 2024 ut ungefär som 2021. En vagn utanför bruket, en banvaktsstuga med lokalt utseende och ett stationshus som kunde stå ungefär var som helst i Sverige.
Åminne
149 m.ö.h.
Banvallscyklingen tog slut någonstans mellan Åminne och Helmershus. För tre år sedan låg det spår här. Det gör det inte längre. Räler och sliprar är borttagna, men makadamen är kvar.
Det är inget större fel på vägen som går mer eller mindre parallellt med banvallen och är utmärkt att cykla på. Vad planen för banvallen är, vet jag inte.
Även en byggnad intill järnvägen skattar åt förgängelsen:
Vid km 83+450 finns en mindre plankorsning med ljus och ljud men inga bommar. Den var i augusti 2024 tydligen under revision.
Några få meter härifrån låg växeln till spåret mot Helmershus och vidare. Eller ligger växeln kvar till det nu rivna spåret? Val av tempus är snarast en fråga om definitioner ...
Färden hem till mitt B&B var åtminstone avslutad. För mig återstod bara att cykla runt i Värnamo stad och med glimten i ögat ta bilder på en mig närstående persons tidigare adress.
*
Sedan fick jag skicka personliga hälsningar till tre, fyra personer som kunde tänkas dra på munnen åt att jag tagit en bild av specifika besöksmål. Men annars var min sommarresa till Värnamo 2024 nästan över. Nästa gång kommer ett kort inlägg med lite bilder från hemresan. Färgprakt såväl på som bredvid spåren utlovas, men annars inget intressant.
Om min resa till Värnamo 2024 berättas i 13 bloggtexter:
- Prolog (Ljung–Värnamo 2 augusti)
- Kortkort rekognoscering (Värnamo 2 augusti)
- Järnvägen över mossen (Värnamo–Hillerstorp 3 augusti)
- Hillerstorp (3 augusti)
- Omvägar runt Store mosse (Hillerstorp–(Klevshult) 3 augusti) [med inga järnvägar]
- Verkliga tåg vid overkliga vägar ((Klevshult)–Hörle–Värnamo 3 augusti)
- Före detta industrispår (Värnamo 3 augusti)
- Tågbyten till ett sömnigt Sävsjö (Värnamo–Sävsjö 4 augusti)
- Några timmar i Nässjö (4 augusti) [med nästan inga järnvägar]
- Spetsvändning i Eksjö och tågbyte i Vaggeryd (Nässjö–Eksjö–Värnamo 4 augusti)
- I socknar utan järnväg (Värnamo–Dannäs–Tannåker–Vittaryd–Värnamo 5 augusti) [med nästan inga järnvägar]
- Återsedd banvall (Vittaryd–Värnamo 5 augusti)
- Epilog (Värnamo–Ljung 6 augusti)
Kommentera